tisdag 27 december 2011

Och så var tankarna igång igen...

Jag hade ju bestämt mig för att inte tänka cancer på ett bra tag. Men det blir som vanligt inte riktigt som man tänker sig! För idag droppade det in ett brev från Akademiska. Jag stod ett bra tag och stirrade på brevet. Kunde inte riktigt förmå mig till att öppna - jag fick verkligen tvinga mig själv. I brevet låg en kallelse till onkologen.  Den 11 januari.

Och så var tankarna igång igen...

Varför? Jag skulle ju inte kallas förrän i mars - och till kvinnokliniken dessutom. I bästa fall är det någon brist i kommunikation mellan avdelningarna. I sämsta fall så har onkologen sett något som inte kvinnokliniken har... Suck! Jag ska försöka få tag på "min" sköterska i morgon få se om hon vet något mer. Tills dess ska jag jobba stenhårt på att inte ta ut någon oro i förväg...  Önska mig lycka till!

I will need it!

fredag 23 december 2011

Fridens jul till er alla!

Det blir inte mycket bloggande nu för tiden. Vet inte riktigt hur jag ska tackla det utan sjukhus, behandlingar, provtagningar och besked från läkare. Kanske hittar jag ett nytt perspektiv, en ny ingång, så småningom. För det är ju inte så att alla tankar upphör för att läkarna säger att man är ok just nu...

Men jag vill åtminstone passa på att önska en riktigt God Jul till alla. Stressa inte runt och försök överträffa varandra i julhysterin utan stanna upp och se er omkring. Njut av det ni har, uppskatta varandra och att ni får vara tillsammans. Ingenting annat är egentligen viktigt!

Om man tänker efter...

måndag 5 december 2011

Cancerfri!

I torsdags hade det gått två veckors väntan och jag fick nog. Så jag mailade både kvinnokliniken och onkologen och bad dem höra av sig så att jag fick veta var landet ligger. Just nu!

Onkologen svarade direkt - först fick jag ett mail vid 8-tiden på morgonen att mitt meddelande var vidarebefordrat till min sjuksköterska. och halv 9 ringde hon upp. Dessvärre förklarade hon att ansvaret för att meddela resultatet från denna undersökning låg hos kvinnokliniken. Men hon uppmanade mig att ringa dit för att höra...

Jag ville ge dem en chans att höra av sig själva först. (eller var det ren och skär feghet?) Men då jag - trots att jag kollade båda mobiltelefonerna ungefär var 10 minut - inte hört något efter lunch bestämde jag mig. Jag ringde journumret och förklarade mitt ärende.

"År det resultatet från patologen du vill veta?" frågade sköterskan jag pratade med. "Det har precis kommit in."

Inte för att jag visste att det var just det resultatet jag väntade på men jag nickade och hummade något jakande. Det hade alltså kommit. Det var som en isvind svepte in i min mage samtidigt som alla världens fjärilar släpptes lös. Hjälp! Svaret har alltså kommit!

"Ja det kan vara ganska svårt att förstå de här resultaten" fortsatte sköterskan, "men vi ska se om vi inte kan hjälpas åt. Jag ska läsa upp resultatet för dig"

Jag drog efter andan - kände både förväntan och förfasan samtidigt som det for en undran genom mitt huvud om hon verkligen hade rätt att lämna ut resultaten. Utan att ens vara säker på att kunna tolka dem!!! Men det vågade jag inte säga av rädsla att hon inte skulle fortsätta då...

"Livmoderhalsen är strålskadad och det finns blodrester. Resultatet är svårtolkat men det finns inga hållpunkter för malingt..." Sen fortsatte hon lite längre fram i provsvaret " På slidväggarna finns heller inga hållpunkter för malingt"

Hållpunkter för malingt? Vad betyder det?

"Det betyder att de inte kan hitta någon elakartad tumörvävnad. Det ser bra ut, alltså"

Jag hörde att hon log. Det svindlade för mina ögon. Jag var glad att jag satt ned, ensam i mitt arbetsrum. Tårarna bara vällde fram. Der ser bra ut! Ingen tumörvävnad! Wow!

Jag visste ju redan sedan tidigare att strålskadad vävnad är väldigt lik tumörvävnad så att resultatet skulle vara lite knepigt att tyda var jag förberedd på. Men jag var ändå tvungen att fråga vad det innebar?

"Det innebär bara att de kommer att fortsätta att ha dig under kontroll. Läkaren kommer att förklara mer detaljerat när hon hör av sig..."

När nu det blir...

Men jag bestämde mig - där och då - att vara lycklig över detta samtal och denna information. Och att inte gardera min glädje med att vänta tills jag fått samtalet från läkaren. Cancerfri - that´s me! Åtminstone just nu! Och det känns underbart!!!

Nu är det måndagskväll och jag har fortfarande inte hört något från läkaren. Och ändå ska vi komma ihåg att det här är samma läkare som i början ringde mig på kvällen torsdagen före påsk för att jag inte skulle behöva vänta på besked.

Jag antar att det inte är lika angeläget att lämna besked att man är cancerfri! :-)

torsdag 24 november 2011

Inte utan er...

Jag har nu verkligen försökt njuta några dagar. Försökt le och leva och njuta! Jag har väl lyckats sådär men jag har jobbat, skrattat, lärt mig nya saker och blivit besviken. Precis som vilken annan period i livet som helst. På ytan är allt som vanligt.

Och jag hör mig själv säga gång på gång att jag mår bra - fysiskt. Men ibland glömmer jag att nämna att min mentala hälsa gäckar mig, att mitt normalt så starka psyke åker upp och ner. Värre än värsta berg- och dalbanan. Det känns som jag lever med ständig pms och ständiga klimakteriebesvär. Arg, ledsen, sur, grinig, osäker och avundsjuk...

Så ni borde hålla er undan!

Men vad jag egentligen vill är naturligtvis att ni vågar stanna kvar! Att ni orkar fortsätta att se mig för den jag är - bortom oro och bortom ängslan. Att ni kan överse. Att ni kan förstå och förlåta.

För utan er, alla älskade människor runt omkring, skulle det just nu vara väldigt svårt att finnas till!

onsdag 16 november 2011

Så skönt!!!

Meningen, från början, med dagens undersökning under narkos var att ta prover för att fastställa om det finns någon rest av tumören kvar. Och det har de så klart gjort! Svaret får jag om 2-3 veckor.

Men huvudsaken för mig blev ändå att få bort smärtan som uppstod av sammanväxtningar och samlad vätska. Det har de också lyckats med och jag känner en lätthet inuti som är helt obeskrivlig! (då är jag ändå mör och öm efter själva undersökningen)

Så skönt!

Så nu ska jag njuta av det några dagar utan att fundera alltför mycket på svaret som jag väntar på eller oroa mig för att vätskan ska samlas igen...

Det finns alltid tid för oro!

Sen!

söndag 13 november 2011

Don't you worry 'bout a thing!

Den här helgen skulle bli så rolig. Dans i Fyris Park på lördagen och Domarringsmästerskapen i poker idag. Men vad gör jag? Jo ligger här hemma i soffan och är ynklig. Hur kul är det?

Men jag mår bättre - absolut! Den där otroliga smärtan jag kände i fredags efter en ganska soft, kort (stapplande?) promenad genom Uppsala city är helt bortblåst. Men jag har å andra sidan inte gått längre än ut i köket sedan dess. Och inte vågar jag göra det heller. Jag vill aldrig mer ha så ont igen. Det känns väldigt motiverande att ligga stilla och hålla sig lugn...

Och eftersom jag inser, än en gång, att smärta+oro blir en ekvation som förhöjer varandra i både kvadrat och kubik så försöker jag att inte oroa mig. Hur lätt det nu än är?

Men jag försöker åtminstone!

fredag 11 november 2011

Fredagsmys

Domedagen 11-11-11 har vi spenderat på Ackis - var annars? Idag var det min förtjänst! Har haft så ont, så ont, så ont. Och har feber.

De konstaterade att det måste skäras lite i mig för att öppna och lösgöra vätskeansamlingar (effekter av läkningen efter strålbehandlingen). Och jag har ju redan tid för op-undersökning på onsdag så det får ske då. 

Tills dess blir det alvedon (får inte äta något starkare, tyvärr, inför operationen).
Och vila.

Så nu är Magnus iväg och handlar mineralvatten, yoghurt och glass. Bara sånt jag är sugen på. Och madrassen ligger redan bäddad framför tv:n hemma i hans vardagsrum. Så det blir fredagsmys ändå med min kärlek tätt intill.

Vilken tur jag har!

tisdag 1 november 2011

För säkerhets skull!

Just in case! Det var ju så läkaren uttryckte sig. Ungefär. Ett litet prov - för säkerhets skull. Har precis fått kallelse till det lilla provet idag. Ofta upplever jag att jag förstorar saker och när de väl landar i mitt knä är de sällan så skrämmande som jag föreställt mig. Men den här gången blev det tvärtom. Jag hade bilden av att jag skulle upp och göra ett litet cellprov - en gynundersökning på 10 minuter - och sedan vänta någon vecka på svar.

Men det "lilla" provet visade sig involvera fasta, narkos och en sjukhussäng med mitt namn på. En "mindre gynokologisk operation" som kommer att ske på samma ställe där hela den här resan började. Där - på samma plats där jag först fick veta att jag hade cancer. Cirkeln sluts och nu gäller det verkligen att börja bygga styrka igen.

Fan! Vill egentligen bara springa härifrån. Vill ha en enkel väg ut! Det räcker nu! Jag orkar inte mer!

Men jag måste orka! Så klart! Jag och spöket, öga mot öga. I will win!

Så det så!

måndag 24 oktober 2011

Så frisk som bara en cancersjuk kan vara...

Läkaren ringde idag igen. Förra gången han ringde var i fredags - under de 10 minuter jag lämnade telefonen obevakad och begav mig in i duschen. Typiskt! Visst blir man lite sur! Men ändå förundras jag över med med vilken lätthet jag ändå kunde ta det. Det beror förmodligen mest på att i min egen lilla värld är jag redan så gott som frisk!

Men idag fick jag prata med doktor Tholander. På riktigt! Och han sa att resultaten från magnetröntgen var positiva. Behandlingen har fungerat bra. Inga tumörer i sikte. Inget tyder på att det skulle finnas några som helst rester kvar...

(Och det är ju här man ska jubla, springa gatlopp och spruta champagne på sina medmänniskor. Eller åtminstone på något sätt uttrycka sin glädje....)

Men det kom av sig lite...

För sen sa han - att för säkerhets skull - eftersom jag har haft lite problem under läkningsprocessen, så ska vi också ta ett prov som ska analyseras mikroskopiskt. Just in case.

Först blev jag arg - Va fan! Det räcker nu! Är jag inte undersökt framifrån och bakifrån och allt däremellan? Ska jag behöva vänta på ännu ett resultat? När är det nog?

Men sen insåg jag! Det är så här det kommer att vara från och med nu. Det kommer inte att vara nog. Det kommer aldrig att vara nog! Var tredje månad under flera år kommer jag att få inlämna ett prov och vänta på ett resultat.

Så det är lika bra att vänja sig.

Så nu ska jag bara vara glad över det positiva beskedet jag har fått idag. Magnetröntgen visade INGENTING!!! Jag ska dricka Amarone tillsammans med min kärlek i helgen - för att fira detta och för att fira att vi har funnits för varandra i 7 härliga år! Jag ska fira livet, kärleken och att jag är precis så frisk som bara en cancersjuk kan vara!

Skål!

måndag 17 oktober 2011

Lite antiklimax

Hade laddat ganska bra inför läkarbesöket och tänkte att jag var beredd på det mesta, vilket besked jag än skulle få så skulle jag kunna hantera det... Men det jag inte var beredd på var att jag inte skulle få något besked alls. Snopet! Eller som dottern uttrycker det - "det här sög ju!".

Fast det är inte riktigt sant att jag inte fick något besked. Resultatet från CT-röntgen fick jag - och det var positivt. Det betyder att man inte kan se någon spridning av cancern i kroppen - inga förstorade lymfkörtlar och inga metastaser. Alla blodvärden var också bra, och den undersökning som läkaren gjorde lovade gott. Han kunde inte se/känna några som helst tendenser till någon tumör. Och det är ju jättepositivt!!!

Men...

Det går inte att dra alltför stora växlar på det utan att de har analyserat magnetröntgenbilderna. Det är där man kan se om någon rest av tumören finns kvar i livmodern! Det är utifrån dem man kan dra slutsatsen att det är borta! Så jag får vänta några dagar till...

Känns inte alltför roligt! Men det går! Det funkar! Det måste gå! Det blev bara lite antiklimax och för med sig några dagar till där jag måste påminna mig själv om att andas regelbundet. Andas in, andas ut, in, ut...

söndag 16 oktober 2011

I morgon gäller det!

I morgon ska jag träffa läkaren för att få reda på vad de senaste veckornas undersökningar har för resultat. Så jag vet verkligen inte om det är någon idé att gå och lägga sig ikväll. Vet inte om jag överhuvudtaget kommer att kunna varva ned tillräckligt mycket för att sova? Ändå har jag försökt promenera mig trött i skogen denna underbara höstdag. Och jag har avslutat kvällen med att dricka ett riktigt gott glas rödvin (f'låt det blev faktiskt till och med två!!!)! Men det hjälper nog föga. Jag känner mig läskigt tom inombords medans huvudet jobbar för högtryck...

Så låt det fort bli morgon! Snälla! För just nu vill jag bara ha det översökat!

Så att jag vet!

onsdag 12 oktober 2011

Hästarna

Mina hästar är ute och springer. Ingen av dem är hemma och gör det jobb de normalt sett gör när man har "alla hästar hemma". Men det får vara så nu. Jag har förstående jobbarkompisar och ett flexibelt arbete som tur är. För just nu funkar inte så mycket som det ska!

M får fortsätta vänta på sina undersökningar - magnetröntgen blev uppskjutet till i morgon. Inga svar och inga förklaringar verkar finnas inom räckhåll. Hur ska man hantera det? Man vill ju inte att de ska hitta någon ny tumör så klart - men man vill ju väldigt gärna förstå varför det gör så ont....

Känner mig rejält trött och sliten. Min egen sjukdom och att vänta på beskedet hur behandlingen har lyckats tär förstås. Att inte veta är bland det mest fruktansvärda som finns. Att vänta är bland det tristaste. Men värst är nog ändå att sitta bredvid M när han mår dåligt. Att maktlös stå vid sidan av och inte kunna göra ett endaste dugg är en hemsk känsla...

Och jag är rädd att om jag öppnar fönstret helt mot sorgen och oron så kommer den att ta över hela mitt väsen. Så jag försöker hålla ihop ett tag till - jag kan ju alltid bryta ihop senare...

...när alla mina hästar har kommit tillbaka från sommarbetet!

lördag 8 oktober 2011

Stark nog?

Jag läste någonstans att "Du fick detta liv för att du är stark nog att leva det"! Jag vet inte om det får mig att härda ut eller bryta ihop. Ibland vet jag, allvarligt talat, inte riktigt vad som är vad eller hur jag överhuvudtaget ska känna. Ibland är huvudet fullt och hjärtat ömmande och ibland är det precis tvärtom. Och ibland är det alltihop på samma gång.

Jag har under de senaste åren suttit ett väsentligt antal timmar på sjuksängen bredvid min stora kärlek. Och han har suttit lika många bredvid mig. Mina barn och våra familjer har också hängt i och följt med på resan. Och vi vet allihop att det finns inget svårare än att de den man älskar lida. Det tar mycket kraft och under vissa perioder vet man inte varifrån man ska få energi att leva nästa sekund, minut, timme...

Men på något sätt hittar man den. Ny energi. Ny kraft. Och vi kan inte komma ifrån att allt det jobbiga verkligen har gjort oss starkare och det har fört oss närmare varandra. Vi har fått nya insikter, utsikter och avsikter med livet. Och man kan fundera över om det är det som är meningen med allt det här. Att vi ska bli starkare? Att vi ska komma närmare varandra? Att vi ska se livet från en ny horisont?

Men man kan ju faktiskt också fundera över om vi inte snart är starka nog...?

fredag 7 oktober 2011

Snopet!

I tisdags hade jag den stora sjukhusdagen när jag hade tid både för CT-röntgen och magnetröntgen. Jag fastade på morgonen, drack kontrast och klarade av CT:n på förmiddagen. Den är inte så farlig och går rätt fort. Fortsatte fasta efteråt och led mig genom några timmar på jobbet med en dåligt isatt nål som sved och kliade i armvecket. Laddade. Längtade efter mat. Och laddade lite till. För magnetröntgen är inte roligt (det är den när man åker i den där tunneln som man knappt kan röra sig i, knappt andas i...).

Vid halv 4 tiden var det dags och jag tog några djupa andetag innan jag klev in i väntrum 9 och satt mig ned. En kvart senare klev jag ur samma rum med outrättat ärende. Det är nämnligen inte möjligt att genomföra dessa två undersökningar samma dag. På grund av kontrastvätskan. Kom dom på. Då. Snopet!

Så jag fick gå hem - besviken med all uppladdad energi pysande ut genom öronen. Och nu är jag tvungen att ladda om igen - till på tisdag. Det tar energi och kraft som jag egentligen skulle behöva lägga på annat. På att hålla ihop. På att orka vänta. På att tänka positivt!

Men det är bara att bryta ihop och  komma igen. Finns inget alternativ. Jag får le sött och be allra ödmjukast om att få låna ny energi från de runt omkring som kan avvara...

Jag lovar att betala tillbaka så snart jag kan!

söndag 2 oktober 2011

Resan

Den här sjukdomen har fått mig att ändra perspektiv. Det är inget konstigt med det. Det är någon slags allmän sanning vi lever med - att huvudsaken i livet är att man är frisk. Att man har hälsan. Att man mår bra! Därför blir det rätt naturligt att man börjar se på världen i ett annat sken när man inte vet om det kommer att vara så. Man omvärderar det man tittar på och provar nya punkter att fixera blicken på. 

För det är verkligen inte längre sant för mig! Det är inte alls viktigast att vara frisk! Det kan faktiskt inte vara det! Jag vet att sjukdomen alltid kommer att bo i mig och kommer att påverka resten av mitt liv. Det bara är så! Och det måste jag leva med...

Det viktigaste blir då istället att bara njuta av det liv som jag lever - här och nu! Inte låta petitesser störa mig, inte haka upp mig på detaljer, inte låta småsaker bli stora eller stora saker bli små! Inte försitta en chans att göra någon glad eller slösa bort energi på att försöka vara duktig. Inte låta människor komma åt mig eller sugas upp av deras negativ energi. Och framförallt - inte missa det vackra som hela tiden finns runt omkring!

Jag har hört flera människor säga att de inte skulle ha velat vara utan sin cancer. Det låter helt absurt men handlar naturligtvis inte om att man har njuter av sjukhus, behandlingar, mediciner eller den ångest som en svår sjukdom för med sig. Det handlar istället om den mentala process som startar när man får det första cancerbeskedet. Det handlar om en resa som är jobbigare och svårare än det mesta som man upplever. En resa som också är mer utvecklande, mer spännande än det mesta man gör här i livet. Den är spännande för att man kommer så nära den man innerst inne är, det man innerst inne vill och vad man innerst inne känner. Och den resan vill man helt enkelt inte vara utan!

Jag börjar förstå det nu...

torsdag 29 september 2011

Tillsammans!

När jag var liten var mamma min största trygghet. Andra fanns också där så klart - pappa, syskon, kompisar - och hjälpte mig i många situationer. Men när jag var riktigt ledsen så var det bara mammas famn som kunde trösta. Det var bara hon som dög då. Det var alltid mamma som sa att det kommer att ordna sig, att det kommer att bli bra och att det kommer att lösa sig. Och det gjorde det...

Det tog lång tid innan jag växte ifrån det. Och självklart ville jag själv bli en sån mamma för mina älskade ungar. Jag har nog lyckats ganska bra med det också - fram till nu...

Visserligen är inte mina barn små längre. Jag har vuxna, underbara ungar som är på väg ut i livet som självständiga individer. Men jag vet att de är oroliga. Jag vet att de är ledsna, arga och frustrerade. Och jag skulle så gärna vilja vara den där trygga morsan igen som stryker dem över håret och viskar att allt kommer att ordna sig, det kommer att bli bra och att det kommer att lösa sig...

Men hur ska jag kunna göra det när jag inte själv vet? När det är mig oron gäller? När jag själv ibland är lika arg, ledsen och frustrerad? Det är nog det värsta med allt det här. Att helt plötsligt vara den som barnen oroar sig över istället för att vara den som tar bort oron...

Det är en jävla sjukdom som har kommit för att inkräkta på våra liv. Som har slingrat sig in utan biljett och utan giltigt pass. Som försöker stjäla vår harmoni och vill ruska om i vårt trygga bo. Som ställer allt på ända och förändrar vår värld. Som försöker rubba oss... Men en sak ska ni veta; även om jag inte riktigt kan trösta just nu, så vet jag! Och jag vet att ni också vet!

Vi kommer att vinna!

Tillsammans!

måndag 26 september 2011

Fuck cancer!

Älskar ung cancers kampanj "fuck cancer". Det är egentligen inte "mitt språk" och det kan tyckas vulgärt men det motsvarar precis hur jag känner! Fuck cancer! Vad har den för rätt att komma in och göra anspråk på min kropp, min tid och mitt liv? Jag vill verkligen avfärda den å det bestämdaste och grova ord kan verkligen hjälpa till på traven!


Dessutom får det mig att känna mig ung och lite rebellisk när jag som medelålders tant kliver runt med mina dansskor i den lila kassen. Det kanske finns de som tycker att det inte passar sig men till dem vill jag bara säga:

Fuck cancer? Ja, verkligen!

fredag 23 september 2011

Väntar...

Väntar. Och väntar. Och väntar. Så är läget just nu och det finns inget jag kan göra åt det. Tiden måste ha sin gång oavsett vad jag tycker om det. Men jag försöker att distrahera mig så gott det går. Skogspromenader ger massor av kraft - speciellt en dag som denna när solen ler och vindens sus i träden smeker alla sinnen. Dansen ger mig mycket glädje - lycka över att kunna röra sig till musiken och över gemenskapen. Nära och kära ger energi och möjlighet att pysa ut lite av all ångest som annars skulle slita sönder mitt bröst.

Så det går. Det går framåt. Ibland några steg bakåt - men oftast framåt.

Och jag följer med...

torsdag 22 september 2011

Vi turas om

Satt på akuten igår med M! Vi turas om lite... Men det känns verkligen som jag har fått nog av sjukdomar, åkommor och elände! Sjukhuset har mentalt blivit vårt andra hem. Jag skulle vilja spendera lite mer tid i mitt eget vardagsrum. I mitt eget liv. I vårt liv!

Jag vet att vi ska vara tacksamma. Att vi bor i Sverige. Att det finns hjälp att få. Men det har blivit som om själva ordet sjukhus fräter hål i mitt inre. Värre än strålningen itselfe! Bara doften av handsprit och synen av vita rockar får mig numer att må illa. Och alltid denna ständiga väntan...

Vissa dagar blir det bara för mycket! I mitt liv! I vårt liv! Men som vanligt reser vi på oss, borstar av oss och möter en ny dag.

Men det är inte alltid vi ler, även om Gud ska veta att vi försöker...

tisdag 13 september 2011

Det drar ihop sig...

Har levt nästan som vanligt ett tag. Det går timmar, eller kanske till och med en hel dag ibland, utan att jag tänker på cancern eller det som den har fört med sig. Men jag märker att jag är förändrad. Att allt är förändrat. Upplever att andra människor ser på mig på ett nytt sätt - med nya tankar och känslor. Upptäcker att jag blivit lite skygg, lite avvaktande. Pejlar av och känner mig fram - mycket mer än tidigare. Kommer hon/han att säga något? Ska jag säga något? Eller ska vi inte låtsas om spöket alls?

Det blir tydligast när jag träffar någon jag kanske inte har sett på ett tag. Det händer rätt ofta nu när jag börjat jobba utanför kontoret igen. Många jag möter har bara hört "ryktet". En del har följt med på min resa genom bloggen. Andra har ingen aning. Men de märker kanske ändå att något har hänt?

Och nu går allt in i någon ny, läskig, okänd fas....

För det börjar dra ihop sig. Jag märker att allt kommer ikapp mig. Mina tankar. Rädslan. Det sker ungefär i samma takt som kallelserna till Onkologimottagningen börjar droppa in. Det börjar nämnligen bli dags för besked. Dags att få veta! Är tumören borta?  Eller...?

Så nu har jag ett nytt datum att jobba fram mot. 17 oktober. Då ska jag har gjort alla röntgenundersökningar, tagit alla prover och alla resultat ska vara klara. Då ska jag träffa läkaren. Då ska jag få veta!

Tills dess ska jag försöka komma ihåg att andas. Omge mig med dans, glädje och värme. Påminna mig själv om att tänka vackra, positiva tankar.

Och hålla tummarna!

onsdag 31 augusti 2011

Med några veckors distans...

Den enorma glädjen har stannat av lite. Vardagen lunkar på och jag är en overklig del av den. Jag mår bra. Jag mår verkligen bra! Och jag hör mig själv säga det om och om igen när människor frågar. Hur många gånger som helst. Och det är sant. Jag mår bra! Jag är tillbaka och gör det jag vill göra igen. Jobbar, dansar, umgås och njuter av tillvaron. Men någonstans känns det ändå konstigt. Jag hade kanske hoppats på att jag skulle må bättre? Att jag skulle njuta mer? Att jag skulle uppskatta allt mycket mer? Istället breder tomheten ut sig emellanåt och rädslan knackar på då och då...

Men jag är egentligen inte förvånad. En bulldozer har kört över mig (och sedan backat tillbaka) och det är klart att det lämnar sina spår. Men på ett sätt har det också givit mig styrka. Styrka att våga välja bort det som tar min energi. Styrka att välja det som får mig att läka. Det som ger mig kraft blir livsviktigt. Det gör att jag kan fortsätta framåt. För det finns ingen annan väg. Jag fortsätter, jag hoppas och jag längtar! Snart...

fredag 22 juli 2011

Orka!

Jag har fått mitt liv tillbaka! Bokstavligen! Och det säger jag utan att ha en aning om tumören är borta eller inte... Klart att jag funderar över det, ibland. Men förvånansvärt sällan. Just nu är jag bara så lycklig över att må bra, att orka! Att orka göra utflykter, orka promenera, kunna äta och behålla det (otrolig lycka!!!), orka vara bland människor, ta in intryck och upplevelser. Det känns som jag äntligen börjar krångla mig ur min kokong! Och samtidigt börjar jag sakta men säkert fatta vad det egentligen är jag har gått igenom...

Idag prickar jag av dag nummer sex när jag vaknar med ett leende och undrar vad den här dagen har att erbjuda...

fredag 15 juli 2011

Till alla mina änglar!

Jag är alltid omgiven av änglar - både de som finns här i kött och blod och de som lämnat jordelivet. De ger mig styrka och mod varje dag. Och det är tur det! För vi ska inte tro att kampen är över bara för att behandlingen är slut och jag lämnat sjukhuset. På ett sätt har den bara precis börjat.
Så alla mina änglar - den här är till er:

söndag 10 juli 2011

Nytt namn, ny blogg...

Jag har bytt namn på bloggen. Från början var det ju meningen att den skulle handla om skolan, lärande, undervisning, skolpolitik mm. - utifrån hur jag tänker; dvs som jag säger det... Nu blev det ju inte så, som ni vet, utan kom att handla om min resa i landet cancer. Och hittills har inte titeln spelat mig någon roll. Men nu börjar suget efter att ta upp ursprungstanken igen i en skolblogg komma tillbaka och då började mina funderingar kring rubriker sticka iväg. Det jag till slut landade i är att ingen blogg ska heta "Som jag säger det". Det känns bara inte rätt!

Så i den mån jag kommer att fortsätta bloggandet kring cancerresan kommer den att göras här (www.moblbeiram.blogspot.com) - under namnet "När det overkliga blir verklighet". Det kommer att vara min personliga blogg med mina personliga tankar. Min skoltankar kommer (så småningom) att utvecklas i "Tankar om skolan" på www.tankaromskolan.blogspot.com.

Så blir det och nu vet ni det! Om det nu var någon som undrade... :-)

Annars så jobbar jag vidare i mitt tillfrisknande från behandlingssymtomen. Nu när jag har landat lite mer så känner jag hur trött jag är... Så det blir mycket vila och kanske inte så mycket aktivitet som jag skulle vilja... Jag får hela tiden påminna mig om att jag fortfarande är "sjuk", att det är ok att inte göra så mycket och att jag måste acceptera att den här sommaren får bli så här och att mina ben får förbli kritvita... Inte helt enkelt - men nödvändigt!

Jag har gjort tabberas i må-bra-korgen - men glömt att rapportera till er som är nyfikna! :-) Det har blivit whiskey, lyckopiller, små böcker, ett nyckepigeljus, spagrejor och en hemsida med bilder från picknicken. Många bilder på mig - alla inte helt smickrande, men det bjuder jag på. Ni kan titta här: http://www.medzeta.se/kickoffmarie.html.

Tack alla underbara vänner för att ni med denna korg, och på andra sätt, förgyllt min tillvaro under de här veckorna! Stora kramar till er alla!!!

torsdag 7 juli 2011

Let the summer begin!

Har checkat ut från sjukhuset! Tankat det sista, tagit bort picclinen och vinkat adjö till de fantastiska syrrorna. Cykelturen hem var förmodligen livsfarlig då tårarna inte ville sluta strömma ned för kinderna. Allt släpper nu och det är bara att hänga med.... Det är så känslosamt och det är så fullkomligt underbart!  Tänk att jag verkligen har klarat de här helvetesmånaderna! Tänk att jag nu sitter här och faktiskt mår bra!! Det är ofattbart...

Det har varit en resa som varit intensiv, helvetisk, smärtsam och tålamodskrävande. Samtidigt har det fått mig att upptäcka så mycket kärlek, stöd och positiva tankar, både från väntat och oväntat håll, att jag lovar att det kommer att räcka väldigt, väldigt långt!!! Och min tacksamhet är gränslös!

Nu känns det verkligen som jag är värd lite ledighet så jag säger bara helt enkelt:
Let the summer begin!

måndag 4 juli 2011

Så det så!

Tröttheten den här helgen har varit kompakt. Som i en dimma har dagar och nätter passerat och jag har bara väntat på vändpunkten som jag vet kommer någon gång under måndagen... Och nu är den här! Skönt! Fortfarande trött, men på ett mycket mer "normalt" sätt!

I morgon ska jag till strålningen och onkologen för sista gången på ett bra tag. Det känns konstigt. Befriande och gudomligt skönt naturligtvis, men det är någon annan känsla också som jag försöker definiera. Nästan lite sorgligt på något underligt vis. Sjukhuset - och den underbara personalen där - har blivit en trygghet under så många veckors kamp och nu blir jag liksom "utkastad" och hänvisad till mig själv... Hur ska det gå nu? Hur kommer jag att klara mig? Hur kommer jag att må? Det är faktiskt lite som luften gått ur mig. Jag har varit så käck och stark och klok större delen av resan och nu verkar det som det är dags att pysa över lite...

Det finns också saker i det här som man inte pratar om. Till exempel att vaginan kan riskera att växa ihop i läkningsprocessen efter brachyterapin. Hur läskigt låter inte det? Men som tur är finns det ju hjälp att få även för det. Men som sagt - det varken pratas eller skrivs om det så jag hade inte en aning... Kände sympati med den unga läkaren som kom in till mig med en liten vit stav som såg ut ungefär som ett kronljus och skulle berätta för mig hur jag skulle göra...

Och visst är jag lite nervöst orolig för vad resultaten ska visa om några månader. Bara att vänta i sig skapar ju lite oro. Visst - de allra flesta blir helt friska, så är det. Och visst tror jag att jag kommer att vara en av dem. Alla dagar i veckan! Men man vet ju aldrig.... Under den här sjukhustiden har jag pratat med många människor som har erfarenhet av cancer. Jag har kommit att förstå att oron och osäkerheten är något som smugit sig in för att stanna. Något jag kommer att få leva med resten av mitt liv. Det jobb jag har framför mig är att förlika mig med det och inte låta det förpesta min tillvaro!

Så det gäller att bryta ihop, samla kraft, resa mig och gå vidare så att jag kan hitta tillbaka och hålla fast vid min första ingivelse och övertygelse om hur kampen med spöket ska sluta: I will win!

Jag kommer snart att vara där igen!

Så det så!

fredag 1 juli 2011

Äntligen!

Så är jag äntligen hemma efter sista behandlingen på Radiumhemmet! Så ofattbart skönt!!! Det gör mig så där intensivt, fantastiskt, sentimentalt lycklig att jag går omkring med en konstant lyckotår i ögonvrån... Jag glömmer nästan bort att vara trött! Men det är jag så klart... Det har tagit mycket på krafterna även denna gång - även om allt har gått förhållandevis enkelt och smärtfritt!

Nu gäller vila och lugn i helgen och sen har jag några strålbehandlingar och läkarbesök kvar i veckan som kommer. Sen börjar den stora upphämtningen. I lugn och ro ska krafterna samlas inför en ny hösttermin - och på sätt och vis - ett nytt liv. För jag tror inte att någonting någonsin kommer att bli som det har varit...

tisdag 28 juni 2011

En dag värd att fira...

För 36 dagar sedan fick jag min första cellgiftsbehandling. Idag fick jag min sista. Känns som ett stort steg på vägen mot frihet!

Det är ju naturligtvis vad jag tror och hoppas på – att det är den sista. Men visst kan det komma bakslag. Sånt händer! Hur positiv man än är så måste det finnas med i den realistiska bilden. Min rumskamrat idag var inne på sin tredje omgång under en period av 8 år. Och visst kan det bli så. Och visst klarar vi det med i så fall. Men just nu finns bara en tro som överglänser allt – och det är att detta verkligen var min sista gång! Sånt händer faktiskt också…

Mycket besök idag, sista dagen till ära. Dagens sommarboost svepte in i behandlingsrummet idag i form av smultron och nyponrosor. Tack Zahra!!! Bara doften av smultron gör  mig lycklig och får mig att längta ut i naturen! Och vaniljmazarinen var såååå god!! Tack mamma! :-)


När jag kom hem idag hände något märkligt. Jag såg Alvas blodpudding i kylskåpet och fick ett plötsligt sug efter den. Till saken hör att sedan jag blev vuxen aldrig har ätit det. Det går inte… Men suget var starkt så blodpudding, bacon och lingonsylt blev det. Och till min stora förvåning så tyckte jag att det var SÅ gott! Smakförändringar i all ära men ett sånt lappkast hade jag aldrig väntat mig.

Lite snabbt tänker man ju då att det måste vara något kroppen saknar…  Men mina blodvärden är fortsatt bra – bara ett värde som dippar och det är magnesium  – inte järn! Metall som metall…?

Den underbara sommarkvällen avslutades i trädgården i Bälinge där jag till och med lyckades njuta av ett halvt glas rött vin. Fantastiskt!

Men så var det ju också en dag värd att fira... :-)

måndag 27 juni 2011

Ljuva måndag!

Tänk att det har gått så långt så att måndag har blivit min favoritdag. Det är dagen då det svänger. Då livet, orken och glöden kommer tillbaka. Tröttheten mattas, illamåendet dämpas och småsuget återvänder. Sen hjälper det naturligtvis, en dag som denna, att vädret är strålande och vännerna underbara...

Det är också härligt att veta att tisdag och onsdag som följer också brukar vara rätt starka dagar. Och det är härligt att veta att solen ska skina och värmen stanna. Jag ska försöka njuta lite extra av det! Samla massor av energi...

Alla människor har sina dåliga perioder, sina sorgeämnen och sina fighter som ska utkämpas. Sjukdomar, skilsmässor, barn och livskamrater som dör, ensamhet och besvikelser . Ingen kan säga att något är värre än något annat. Allt är relativt och allt måste genomlidas på ett eller annat vis...

Men utan att tycka synd om oss, så kanske man kan konstatera att jag och Magnus har fått mer än de flesta att hantera på senaste tiden. Och det skulle man kunna nedslås av. Men det är för tråkigt. Istället tycker jag att det är trevligare att tänka på balansen. På att för att uppnå balans i längden så har vi många år av villkorslös kärlek och total problemfrihet framför oss!

Det ser jag fram mot.... :-)

söndag 26 juni 2011

Je suis fatigue!

Midsommarhelgen har firats mestadels i horisontellt läge. Inte alls så spännande som det skulle kunna vara utan egentligen rätt trist. Har mått helt ok - lite illamående då och då och magen lever visserligen sitt eget liv - men mest är jag bara dödligt trött! Det finns ett namn på den tröttheten - fatigue! Det är inte bara det franska ordet för trött utan också den medicinska termen på den trötthet som inte går att sova bort när man har cancer och behandlas för den. Det är en märklig känsla att vakna efter en hel natts sömn och vara precis lika trött som när man la sig... Orkar nästan ingenting!

Men jag håller mestadels humöret uppe rätt bra och ägnar mig åt min favortitsysselsättning - att räkna ner...

fredag 24 juni 2011

Så mycket bättre...

Det gick mycket bättre den här gången. Bedövningen tog som den skulle och jag behövde bara sparsamt med smärtstillande under dagen. Det tog lite längre tid än väntat för de var tvungna att avbryta flera gånger eftersom min puls gick ner under 50. Men jag mådde bra hela tiden och läkaren konstaterade att för mig och min vältränade vilopuls på 56 var det inget bekymmer att ligga så lågt! :-)

I går kväll höll jag däremot på att få lite panik. Det hade blivit en miss med sjukresor - läkaren hade fyllt i fel datum och hur lätt är det att få tag på rätt folk på kvällen före midsommarafton? Därför sitter jag nu och väntar på att bli hämtad av Magnus. Min underbara hjälte som rycker ut och kommer när jag behöver... Det är kärlek det!

Ska bli skönt och komma hem igen! Hoppas ni alla får en härlig midsommar! (jag känner själv att suget efter matjessill börjar byggas upp redan...)

onsdag 22 juni 2011

Here we go again!

Så ligger jag här igen. Inte med fullt så farlig panik som jag trodde jag skulle ha... Mycket tack vare min Magnus naturligtvis, men också tack vare alla dessa fantastiska människor som jobbar här. Jag får förståelse, de ger mig trygghet och delar med sig av sin kompetens och framförallt - av sin tid! Jag är imponerad och fortsatt ödmjuk!

Får en kväll här i lugn och ro - eget rum igen med dator och tv...sämre kan man ha det! Och nu kom det precis in en ung man som frågade om jag ville ha något att dricka? Jag försökte beställa en whiskey - men får nog nöja mig med en kopp grönt the! Vilket för övrig har blivit min nya favoritdryck jämsides med kolsyrat vatten och proviva. Kaffe vill jag inte ens lukta på!

Laddar för fullt inför morgondagen...

tisdag 21 juni 2011

Midsommardrömmar

Jag vet att några av er blir lite oroliga när jag inte skriver varje dag och tolkar det som att jag mår sämre. Inget kunde vara mer fel den här gången - jag har haft två riktigt, riktigt bra dagar när jag har orkat lite mer. Men framförallt jag har inte mått illa. Att må illa är en fruktansvärt avskyvärd känsla som det är himmelriket att slippa. Jag fick ny medicin när jag träffade läkaren i måndags och den verkar fungera bättre. Och det borde den väl eftersom varje tablett kostar nästan 50 kronor.... (visst tär det på ekonomin att vara sjuk - även i Sverige!)

Och nu är det Karolinska igen i morgon. M <3 följer med! Och det är nog jättebra för jag känner en liten klump i magen när jag tänker på det och hoppas, hoppas, hoppas att det går lite enklare den här gången. Att de får till bedövningen lite bättre så jag slipper ta så mycket smärtstillande som sedan sänker mig hela helgen. Håll tummarna vid 9-tiden på torsdag!!!

Kommer hem sen på fredag kring lunch och vill så gärna fira midsommar med matjessill och potatis istället för att ligga och gnälla och äta buljong och rostat bröd.... Så om ni alla hjälper mig att visualisera att jag kommer att vara sugen på det runt 15-tiden på fredag så blir det nog så!!! Så mycket kraft som det finns i er och ert stöd till mig så är jag säker på att det kommer funka! Och lägg gärna till ett glas rött också (inte till sillen, men till kvällen) så är min lycka gjord den här veckan!!!

Dagens måbrapresent kom med bud från Blomstercity. En vacker orkidée. Tack mina härliga dansvänner!!! Jag saknar er och dansen mer än jag törs erkänna!!! Puss på er alla!

Men ändå går tiden makalöst fort även när det är förjävligt! Idag klarade jag av den nästsista cellgiftskuren! 5 av 6! Det firade jag med tre timmar extra på onkologen för att tanka i mig magnesium. Det enda av mina värden som dippade lite.

Och totalt sett är nu 2/3 avklarat - bara 14 fucking days återstår!!! Målsnöret närmar sig...

söndag 19 juni 2011

Ännu en dag...

Just ju gillar jag dem. Dagarna som går. Även om jag känner att de är rätt jobbiga. Eller just därför kanske... Just nu känns det som jag bara missar saker. Missade Danmark. Missade Rutans 70-års fest. Missade "Svärmors" 60-års middag. Känns jättetrist, men samtidigt så vaknar en liten revanchlysten röst inne i mig - vänta bara....snart.....

För det är nu bara 17 dagar kvar. Det är inte så mycket - drygt 2 veckor bara... Jag kommer att stå ut om det så innebär att jag får ligga rakt upp och ned och må illa resten av tiden.

Och sen ska jag inte lura mig... Det kommer att ta några veckor till innan jag orkar något. Det har de varnat mig för. Men jag kan ändå redan nu njuta lite av känslan att inte behöva åka till sjukhuset varje dag utan istället kunna sitta på altan ute på landet, ligga i skuggan av syrenbusken, läsa, lyssna på radio och bara vara....

Bara några veckor till....

lördag 18 juni 2011

Nu klarar jag några dagar till....

Har verkligen inte någon bra helg! Jag känner mig sliten, trött, mår illa och har över huvud taget svårt att vara stark och positiv...

Det är tur att jag har dig, älskade M! Jag vet att det är svårt att stå bredvid - tro mig, jag vet...men utan dig skulle det inte gå!!!

Jag tyckte att jag behövde lite uppmuntran så här på lördagskvällen. Så jag öppnade två paket ur måbrakorgen som fick mig både att le och fälla en tår. Tack Catherine och Cecilia! Dikter av Barbro Lindgren, Sanne Salomonsen - In a New York minute och Monte Pythons Life of Brian. Vilken fantastisk blandning! Tack ni underbara!

Lägg en sten i din hand
den är gammal
tusen år
ja kanske miljoner år
Så gammal är inte du
Du är väl inte miljoner år!

Lägg en sten i din hand
du får den
Den har inga ögon
ingen mun
inget hjärta
ingenting
För den är inte levande
men det är du

/Barbro Lindgren

JA! Det är jag verkligen!!!! Nu klarar jag några dagar till....

fredag 17 juni 2011

Sweet music to my ears!

Ja nu ligger jag hemma i min egen nästan nya röda soffa istället. Ja den är faktiskt färdig - och den blev riktigt bra! Nästan som ny! Och här lär jag bli liggande större delen av helgen. Mår rätt risigt. Är som bakfull av alla droger jag fick i går och av stressen och pressen och allt som den här jävla sjukdomen innebär... Och magen är helt out of order! Inte en av mina bästa stunder alltså!

Men det finns lite positiva saker att berätta. Jag har inte bröstcancer i alla fall. Det har jag papper på nu. Känns ju skönt, det skulle ha blivit lite för mycket... Jag har fått min nya Samsung Galaxy S2 - en liten rolig pryl att pilla på och försöka lära sig under de här trötta dagarna... Alltid bra med distraktion!

Men det bästa av allt bär jag med mig från Radiumhemmet. Något postivt som får mig att förstå att allt det här jag genomlider verkligen gör skillnad. En kommentar från läkaren som undersökte mig innan behandlingen. Något som ingen man någonsin skulle vilja höra men som är sweet, sweet music to my ears: "Den har krymt riktigt fint!"

Ska bli skönt att komma hem

Så var den här första gången över. Skönt! 1 av 3 avklarade! Det har  gått bra - men det har kanske inte bara varit en alldeles genomtrevlig upplevelse. Tydligen jobbar jag redan på att förtränga den. Den sjuksköterska som hade hand om mig i går under behandlingstimmarna tittade in här på morgonen och påminde mig om att jag faktiskt hade ganska ont i går och att jag hade "krävt" ganska mycket smärtlindrande... Jag var alltså precis så otapper som jag föresatt mig att vara. Men det ligger redan i lagom grumlig dåtid och idag mår jag bra - om än ordentligt trött!!

Har precis ätit frukost och ska gå och duscha så snart jag skrivit klart detta. Sen är det bara att vänta på utskrivande läkare och taxin som hämtar mig klockan 11.

Ska bli skönt att komma hem!

Kort rapport!

Dagen har spenderats i sovandets tecken och det är jag tacksam för. Var inte meningen att jag skulle bli sövd, men bedövningen tog inte riktigt så de bestämdes i sista stund... Allt har gått bra - jag har inte haft något ont och tack vare alla medikamenter så har det heller inte varit svårt att ligga still. Har fortfarande inte riktigt "vaknat till".

Ska träffa läkaren i morgon bitti och får med all sannolikhet åka hem runt lunch som det är tänkt. Nu ska jag bara sova natt först också! :-)

torsdag 16 juni 2011

Natten har varit god!

Har sovit gott i natt - förmodligen snarkat ordentligt så att även alla andra också varit tacksamma för mitt enkelrum! Har duschat och klätt mig i den fantastiskt sexiga operationsskjortan. Ett foto är på sin plats men jag tittade mig i spegeln och avstod från helbild! Däremot så ber jag er notera det fantastiskt lägliga med nymålade tånaglar. Passar perfekt till stödstrumporna! :-)



Har fästs vid droppet och ska snart börja dagens drogpåfyllning. Konstigt att jag som aldrig är hungrig på mornarna skulle kunna äta hur mycket som helst nu - bara för att jag inte får (?). Är det inte lustigt hur man reagerar?

Jag känner mig lugn och i mycket goda händer! Let´s rock and roll!

onsdag 15 juni 2011

All good so far!

Trodde väl aldrig att jag skulle skriva detta, men jag har haft en riktigt bra dag tillsammans med M här i Solna. Vi kom vid 11-tiden och har träffat sköterskor, narkosläkare, avdelningsläkaren och har blivit oerhört väl mottagna och bemötta! Vi har fått proceduren beskriven för oss gång på gång och vi har fått fråga och fundera och diskutera. Och de har noga förhört sig om mig och mitt tillstånd. Sen har vi hunnit med en promenad på sjukhusområdet och varit och fikat ute i friheten.



Idag har det varit provtagning och förberedelser. Mina prover är fortsatt bra och blodtryck på 110/70, syresättning 96% och vilodagpuls på 56. (De frågade om jag tränade mycket? Tydligen har jag värden som en toppatlet!). Har också fått god mat både till lunch och middag - men nu blir det snart fasta...

I morgon blir det ilägg av strålningsutrustningen på morgonen med ryggmärgsbedövning och så mycket lull-lull som jag kräver! :-) Därefter får jag åka tillbaka till mitt suveräna rum med bredband och egen tv och ett eget fönster mot gatan! Känns lyxigt, medan de andra delar 2 eller 4 på sina rum. Men i mitt fall är det ju för att strålning ska bedrivas och då kan ju ingen annan vara i närheten... Stackars mig! ;-)

Sen kommer strålningen att pulsera en gång i timmen och håller då på i 20 minuter varje gång. Detta pågår under 6 timmar varav jag ska ligga helt stilla - lagom medikamerad och bedövad och sömnig. Jag kommer inte att vara tapper utan ska be om all lindring jag kan få!

Förhoppningsvis orkar jag skriva en liten summering av mina intryck torsdag kväll eller fredag förmiddag.

För jag får vara kvar en natt till efteråt så att de kan stämma av ev. blödningar och mitt allmäntillstånd och sen beställer jag en taxi som hämtar mig här klockan 11 och levererar mig raka vägen hem för 100 kronor.

Är inte Sverige fantastiskt så säg?

Bara lite sentimental tacksamhet

Sitter och försöker varva ned - i motsats till att varva upp - inför morgondagens tripp till Radiumhemmet på Karolinska. Det går hyfsat! Har förberett mig bra genom att tanka positiv energi via en trevlig kväll hemma hos Björn på altanen för att fira den nyblivna 18-åringen! Får så mycket kraft av att ha mina nära & kära omkring mig! Tack!


Och det känns verkligen tryggt att få ha Magnus med mig i morgon. Det är ju alltid lite pirrigt när man inte riktigt vet vad som väntar! Tack för det facket! (AB § 32 - ledighet med lön för enskild angelägenhet bla vid anhörigs svårare sjukdom) Och tack Janne för din mänskliga tolkning!

När vi ändå är inne på tacksamhet så släpper jag, för en liten stund, totalt lös min ödmjuka och lagom sentimentala tacksamhet inför allas er omsorg - den som varje dag lägger sig som ett varmt och gott täcke över min såriga tillvaro. För att ni är så underbara. För att ni stöttar - alla på sitt eget lilla (eller stora) vis. För att ni hejjar på! För att ni orkar lyssna! För att ni orkar bry er om och följa mig på min resa! För att ni finns i mitt liv!

Till er alla - från djupet av mitt hjärta - tack! <3

Ps: Jag har härjat loss i måbrakorgen igen och hittad lavendel-luktagott-mojäng, duschkräm från Bodyshop och en bok; Björn Larsson - Drömmar vid havet. Tack till de okända avsändarna! :-)

söndag 12 juni 2011

Finns inget annat...

Helgen har varit trött. Många sovpauser och vilopauser har krävts. Magen har krånglat och jag har bara velat vara hemma. Har dessutom börjat erfara känslan av att konstant ha urinvägsinfektion som jag har blivit varnad för. Inte så skönt! Fast jag kan inte vara helt missnöjd. Jag njuter fortfarande av hur bra hela förra veckan var. Och jag är faktiskt halvvägs genom cellgiftsbehandlingen nu. Halvvägs! Tänk! Halvvägs!!! Tiden går verkligen fort...

Ändå förstår jag någonstans att jag har det värsta kvar. Att behandlingen mer och mer kommer att ta ut sin rätt och att den här tröttheten och de andra biverkningnarna kommer att vara både mina vänner och ovänner ett bra tag framöver.  Och samtidigt som behandlingen utökas med ytterligare ett sätt att besegra den här jävla sjukdomen i veckan så borrar jag ned huvudet ännu djupare, biter ihop hårdare och fokuserar med all min kraft på målsnöret.

Finns absolut inget annat att göra!

fredag 10 juni 2011

Sommarlov!

Nu händer det saker. I går fick jag kallelse till Karolinska sjukhusets radiumhem. Onsdag 15 juni klockan 11.00 ska jag infinna mig på avdelning p14 för brakyterapi (strålning inifrån). Blir utsläppt igen på fredagen. Samma rutin kommer sen att upprepas två veckor till på raken! Så nu adderar vi alltså en behandlingsmetod till - trappar upp den envetna kampen mot spöket. Det känns bra! Lite pirrigt förstås eftersom jag inte riktigt vet hur det kommer att vara. Men bra!

Har varit på skolavslutning på Domarringen idag och fick sjunga "Den blomstertid nu kommer" och äta smörgåstårta med trevliga kollegor. En härlig energikick av allt stöd, alla kramar och all glädje!

Så nu kan jag börja fira mitt sommarlov också! Det känns fint!

torsdag 9 juni 2011

Så bra, så bra!

Vet inte riktigt var välbefinnandet, energin och glädjen kommer ifrån. Vaknade innan klockan ringde i morse, utvilad, pigg och glad! Det är inte likt mig alls!!! Och jag mår så bra, så bra, så bra! Den där känslan av att gå omkring och vara obehagligt berusad är väck! Helt! (Kanske därför rosésuget äntligen infann sig på balkongen i går kväll?) Jag vet att det kommer andra, sämre, tröttare, mer frustrerande dagar men det tänker jag inte oroa mig för nu. De kommer ändå och de hanteras då... Nu ska jag bara njuta av att orka lite mer!

Har träffat överläkaren idag. Allt ser bra ut och allt går enligt plan. Jag frågade lite hur de tänkte när de planerade min behandling - vad det beror på att jag får både cellgifter och strålning samtidig. De flesta av mina olyckssystrar och bröder som jag träffar där uppe gör först det ena och sen det andra. Läkaren förklarade att många studier har visat att just min cancerform - cervix - vinner på kombinationen. Cellgifterna förstärker strålningens effekt och fler blir helt botade även på lång sikt. Jobbigare för kroppen men fullkomligt strålande för resultatet alltså! (Den du, Berra!)

Så det är bara att tacka min urstarka kropp, pyssla om den och hoppas att den pallar med hela vägen - för botad det ska jag med bli!!!

Halleluja! :-)

tisdag 7 juni 2011

Himla mycket glädje!

Så mycket bra känslor den här dagen har skapat! Ny energi och genuin tacksamhet och glädje. Byggställningarna var borta när jag kom hem från sjukhuset. Bara en sån sak. Glädje! Så nu är mattan utrullad, blommorna planterade, parasollen uppsatta och min nya stol står och väntar på sköna, slöa dagar!

Sjukhusdagen var visserligen lång men gick ändå fort. Alla prover var strålande bra - gott om vita blodkroppar, bra blodvärden och bra njurfunktioner. Och jag har verkligen MÅTT riktigt, riktigt bra hela dagen. Det är glädje! Sverige vann dessutom och jag har sluppit laga mat själv (Tack Zahra och A&D <3) Mer glädje!

Men det är ju inte bara jag i vår familj som slåss mot det stora cancerspöket. Min älskade Magnus kämpade för tre år och idag var det dags att träffa läkaren för att få resultaten av senaste månadens kontrollundersökningar. Och dagens tveklöst största glädjeämne och tacksamhet kommer ur denna läkares ord till honom; "Allt ser bara bra ut och du anses nu botad!"

Vi hann stanna upp och njuta av det i några minuter innan det var dags för oss att gå och installera mig på cellgiftstankning! Absurt! Men så är det i vårt liv just nu! Glädjen och tacksamheten blir inte mindre för det, snarare tvärtom gissar jag...

Den är min största inspirationskälla!

måndag 6 juni 2011

Heja Sverige!

Helgen har gått fort. Den har varit bra på det stora hela - trots jätte-trött-dipp i söndags då jag sov i princip hela dagen. Måste jobba vidare på att inte frustreras när det blir så och istället (som någon klok vän skrev) helt enkelt se det som vila som jag väl förtjänar!

Annars har solen smilat stort mot oss och, förutom min Samsung Galaxy, längtar jag mest av allt efter att de ska ta bort byggställningarna från min balkong så att jag kan börja sommarinreda den "på riktigt". Har köpt en ny baden-baden som jag planerar att placera under parasollet och "bo" i så fort vädret tillåter. Har shoppat lite blommor också som jag hoppas att jag förmår hålla liv i...

Annars har jag i morgon en extra jobbig tisdag som jag, framåt kvällen, kommer att vara tacksam att den är över!!! Startar 7.15 med att köa till provtagningen... 

Jag vet att jag ibland gnäller över den jobbiga behandlingen, över försäkringskassan eller långa timmar i väntrummet. Och självklart känns det skit att jag behöver gå igenom allt detta. Klart jag önskar att jag slapp. Men nu är det så här! Och frågan som känns naturlig en dag som denna är: Skulle jag ha haft råd med detta om jag bodde i ett land som USA? Hade kunnandet och tekniken funnits om jag bott i ett fattigt land? Hade jag haft rätt till det om jag bodde i ett odemokratiskt, diktatoriskt land?



Ju mer jag tänker på det, desto mer tacksam blir jag... Så är det något jag vill fira särskilt idag på Natonaldagen så är det att Sverige är ett riktigt bra land att bo i när man är sjuk!

lördag 4 juni 2011

Lite gnäll...

En av de biverkningar som stör mig mest är känslan av att gå omkring och vara lite svagt, olustigt onykter. Inte riktigt klar hjärna, lite sus i öronen och känslan av att inte riktigt ha kontroll över kroppen och mina reaktioner. Det kommer och går hela tiden i styrka, men lämnar mig sällan helt. Jag vill inte klaga alltför mycket - men ibland är det skönt att bara få gnälla lite...

Det jag också märkte igår är den överkänslighet för solen om läkaren varnade för. Skugga eller solfaktor 30 är det som gäller i sommar. Det stör mig mindre. Jag har alltid gillat skuggan bättre. Men de där härliga tankarna om att sitta i skuggan med en god bok och ett glas rosé byts oftare och oftare ut mot en idé om ett glas iskallt kolsyrat vatten eller varför inte proviva som sällskap till boken? Och det känns ju lite trist för en vinälskare som jag!

Men så är det!

Så jag tyckte att jag behövde en liten må-bra-present och öppnade ett från Susanne som genast gjorde mig gladare. Tack, vännen!:



Och det finns mycket gott i tillvaron ändå. Jag njuter verkligen av att vara ledig! Har fått lite fart att pyssla här hemma. Har till och med börjat sy kuddöverdrag till soffan. Det ni! Och jag njuter av sommarkänslan. Idag ska vi ut till Forkarby för en slö dag i trädgården, under äppelträdet. Till kvällen bjuds det grillat! Och vem vet, jag kanske till och med blir sugen på ett glas rosé framåt eftermiddagen?

torsdag 2 juni 2011

Ledig dag

Har varit ledig idag. Ingen behandling alls. Så skönt att slippa åka och inhalera sjukhusluft. Detta har gjort att jag har haft en energifull dag med bra utdelning. Tvättat, putsat två fönser, sytt gardiner och hängt upp, planterat om några blommor och småpysslat (men går fortfarande bara och spanar på soffan...). Nu har vi avnjutit pasta med lövbiff, paprika och champinjoner och till det ett glas rött! Nästan som vanligt... Samlar på de stunderna. När jag nästan glömmer det som händer. När jag nästan känner mig frisk! Måste börja öva på det för snart är vecka 2 över och sakta men säkert närmar sig målet. Drömmer och längtar dit!

Undrar hur det kommer att kännas? Som en lättnad? Jo, förmodligen!  Kommer rädslan för att det kommer tillbaka att kunna hållas i shack? Förhoppningsvis! Som en seger? Definitivt!

Men det jag tror kommer att kännas allra starkast till en början är friheten. Att slippa sjukhuset varje dag! Yeah! Det är något att se fram emot...

onsdag 1 juni 2011

Nu!

Natten har spenderats vaken. Utan ont, utan panik, utan sorg - bara vaken. Helt vaken! Inte som ibland annars då jag kan tycka att jag knappt sovit men när jag analyserar i efterhand så har jag ofta sovit ett gäng timmar. Men inte i natt. Slumrade däremot till och från mellan 7 och 8 i morse, men gick sen upp utan väckarklocka för att bege mig mot mitt andra hem med ingång 78. Märkligt. Men jag fick svaret när jag kom till sjukhuset - Cortisonet.

Hade missat de biverkningarna - försvann väl någonstans mellan hörselnedsättning och lymfödem...

Men natten bar frukt. Jag hade tid att i lugn och ro läsa recensioner och jämföra smarta telefoner. Och jag fattade ett beslut som jag faktiskt fortfarande känner mig oerhört nöjd över. En Samsung Galaxy S2. Dyr? Ja! Onödig? Ja! Dyr och onödig? Ja! Fler frågor?



För mig är det bara ett problem. Jag vill ha den nu!

tisdag 31 maj 2011

Impulskontroll?

Idag följdes sjukhusbesöket av en kreativ fas. Gardinstänger skruvades upp, badrummet städades och diskbänken blev skinande ren. Det blev ungefär som jag trodde innan att min sjukdomstillvaro skulle vara med småpysslande aktiviteter i lugn och ro mellan sjukhusbesöken! Vi får väl se om det var en tillfällighet eller inte...

Men sen kom en liten, liten dipp - ja verkligen liten, men ändå lagom lägligt till att jag skulle gå loss på må-bra-korgen! Jag drog upp tre saker (det ni!!!) Och jag inser direkt att det finns stor risk att jag missar samband mellan kuvert och paket när jag gräver ner i korgen... (Ni som vet/vill får upplysa mig om mina missar så fort ni upptäcker dem!)

Jag drog upp ett brev fyllt av energi från Cyrene (puss på dig, så totalt ömsesidigt!) och en talbok från Zahra som hon starkt rekommenderar - ser definitivt fram mot att lyssna på den!!! Jag öppnade också ett paket med en film titulerad; "Hopplös och hatad av alla!" Trots att avsändaren var odefinierad så bortser jag från alla möjligheter att titeln refererar till mig! Ska bli kul att se!

Det var väl lite lagom övning i bristfällig impulskontroll för en tisdagskväll?

måndag 30 maj 2011

Må-bra-korgen

Ni kommer kanske ihåg korgen jag fick med må-bra presenter av mina vänner? Madde undrade om jag likt en "fin flicka" slitit upp alla paket men inte vågat skriva om det.... Men nej, inte jag inte... :-)

Jag tittar på korgen varje dag och tänker lite sturskt....men SÅ dåligt mår jag väl ändå inte? Så korgen har faktiskt fått en funktion till - att jag väljer att fokusera på hur bra jag mår istället för hur dåligt jag mår! Och bara det gör ju att korgen är värd sin vikt i guld.... :-)

Men det börjar bli dags ändå, jag känner det - kanske i morgon efter cellgifterna?

I väntrummet

Min helg har varit fylld av mycket som jag vill ha - härliga människor, kärlek, poker, lek och festligheter... Och för det är jag lycklig! Nöjd! Tillfreds! Men min helg har också fyllts av en diverse otrevligheter. Det är biverkningarna som smyger sig på....  Illamående, uppkördhet och andra komplikationer som en "fin flicka" som jag inte är riktigt bekväm med att formulera skriftligt... Men jag antar att ni kan gissa rätt bra ändå!

Idag vaknade jag dessutom med ont i halsen - lite, lite, men ändå. Kanske lite hypokondri men jag är livrädd att jag ska bli sjuk och äventyra tidsplanen så att allt tar ännu längre tid. Jag tog mig ändå upp till sjukhuset för den dagliga strålningen och måndagens provtagning. Alla som har varit "kunder" vid provtagningen på Ackis vet att det kan ta tid ibland, men idag var det nog extremt. När jag kom vid kvart över nio hade de hunnit fram till nummer 7. Och jag fick  nummer 38. Jag och min stolsgranne satt ett tag och försökte räkna ut hur lång tid det tog per person och försökte beräkna när vi skulle få komma in.

Men vi övergav ganska snart matematiken och började prata om sjukvården istället. Han hade en intressant (?) teori om att människor var mer villiga att spendera pengar på att laga sin bil än att laga sin kropp. Och varför kunde vi inte betala en tusenlapp eller två varje gång vi var på sjukhuset, det gör vi ju till verkstaden?? Har vi råd att lägga det på bilen så har vi råd att lägga det på oss själva, på vår kropp! Jag värmdes faktiskt av mannens genuina upprördhet över att bilen var värd mer än människan. Och visst kan man uppröras över det från tid till annan. Att saker är mer värda än människor. Att hårt går före  mjukt.

Men min stolsgranne verkade bara ha missat den lilla detaljen att vi faktiskt betalar en hel del för sjukvården genom våra skatter... Och han tittade lite förundrande på mig när jag upplyste honom om det. Sen log han och sa att det var ett bra argument. (för vad kan man ju undra...?)

Efter en och en halv timme fick jag komma in! Ett snabbt stick av en säker sköterska och "bara" två rör... Det blir nog en bra dag idag!

fredag 27 maj 2011

Inte första gången!

Lite piggare idag! Har plockat undan lite (!) i röran, fikat med Zahra och till och med unnat mig ett glas vin till maten (eller nja....det har nog gått i kanske ett halvt glas än så länge...men vem vet innan kvällen är slut...).

Hade tid på strålningen klockan 16 men fick inte komma in förrän 17.15. Så nu vet jag verkligen hur det väntrummet ser ut.... Och cykelturen hem i spöregn hade jag kanske kunnat varit utan. Men det är bagateller! Jag har nu klarat av 1 vecka av 6. Yes! Parkerar nu i soffan och väntar med spänning på hur länge jag kan hålla mig vaken! Känns lite som vanligt!  Fredagstrött är det ju inte första gången man är...

torsdag 26 maj 2011

Får vara nöjd med lite just nu...

Jag vill så mycket men jag orkar ingenting. Ligger här på min divan (som är delar av den soffa som jag någon dag kanske orkar börja klä om....) timme efter timme, i mitt kaotiska vardagsrum med prylar överallt och tittar slumrande på tv. Och inte ens mitt pedantiska jag orkar ställa en enda pryl till rätta! Så olikt mig...

Undrar just om det kommer att vara så här i 6 veckor - då blir det tungt vill jag lova. Men det kanske bara är temporärt, eller periodvis, eller början på något ännu värre..? Läkaren sa idag att det var fullkomligt normalt att vara helt slut vid en så här tuff behandling. Och sen har jag några till biverkningar att se fram emot om någon/några veckor. Jag visste ju det. Jag vet det. Men ändå... Usch jag måste verkligen jobba på att hålla fokus - bita ihop - andas lungt - ha prioritering nummer ett framför ögonen - Bli frisk!!!

Jag skulle ha velat dansa ikväll... Skulle ha velat orka läsa.... Skulle ha velat spela poker... Men istället får jag försöka vara nöjd att jag lyckades vara vaken hela Criminal Minds! :-)

onsdag 25 maj 2011

En trött dag!

Startade dagen med strålning - 08.00. Det tog en kvart ungefär och Magnus skjutsade hem mig sen och jag åt en underbart god frukost. Sen lutade jag mig tillbaka för att slappa till TV:n ett tag och vaknade kvart i 12. Lagom till lunch typ.... :-)

Är fortfarande trött, men jag tror inte att det är behandlingen som har börjat trötta ut mig, utan att det är all spänning som släpper nu när vi äntligen är i gång.

Sköterskan sa idag efter behandlingen - "Nu har du klarat av andra strålningen, nu är du snart klar. Det kommer bara att säga svisch ska du se....."

Hoppas att hon har rätt!

tisdag 24 maj 2011

Första behandlingen avklarad!

Så var det äntligen dags! En månad och 10 dagar efter första besöket på kvinnokliniken så sätter allt igång. Underbara Lina tog emot oss och dagen till ära så fick jag eget rum på onkologens dagvårdsavdelning där dagen började med cellgiftsbehandling. Det kommer jag inte att få sen... (eget rum alltså)

Tre timmar tog det. Det gjorde inte ont, var inte obehagligt eller speciellt läskigt. Men det var skönt att ha sällskap! Vi åt lunch och pratade och hade trevligt under tiden (Zahra pratade och jag lyssnade!). Sen somnade jag till och med när spänningarna släppte... 


Det var också invigning med strålningsbehandlingen på eftermiddagen. Gick snabbt och enkelt och smärtfritt!  Stora maskiner, proffsiga syrror, fotomodeller och mästerfotografer! :-)



Massor av piller har jag fått med mig hem: (eller *harkel* jag fick visst inte alla med mig hem) Emend, Furix, Betapred *harkel* och Primperan. Det mesta är mot illamåendet... Men inte Furix som är vätskedrivande. Jag gick nämnligen upp 2 kilo bara av att ligga där (yes!!!) och det är vätska som ska kissas ut under kvällen...

Jag har nu 6 intensiva veckor framför mig med strålning varje dag, provtagning varje måndag, cellgifter varje tisdag och läkarbesök varje torsdag... Och sen två veckors inre strålning. Vad är väl 8 veckor av ett långt liv? Bara att ladda, bita ihop och fokusera på målsnöret!

Vi är i gång och spöket ska få sig en rejäl match!!! Jag har sagt det förr, men jag säger det igen - bara för att ni som tvivlar också ska bli säkra på det: I will win!

Morgontankar

Känns lite lättare att andas idag. Natten har varit hyfsat god - jag var väl så trött efter allt energiläckage igår att jag inte kunde hålla mig vaken ens för att grubbla! Nu är det bara laddning inför dagens äventyr som gäller. Jag har underbara Zahra med mig så det är bara att luta sig tillbaka... :-)

Det finns naturligtvis både för- och nackdelar med att vara så öppen som jag är med mina tankar här i bloggen - nackdelarna märks kanske inte så mycket dagarna som är uppåt som när det är så deppigt som det var igår. Jag förstår att jag påverkar andra och inser att det kan få effekter jag inte alls vill ha. För det är så lätt att känna sig maktlös när man står bredvid. Det vet jag! Been there, done that... Vi människor vill ju gärna känna att vi kan göra något för den som inte mår bra. Men oftast går det inte. Det finns sällan något konkret man kan göra. Det enda man kan göra är att fortsätta vara precis just den man är! Att fortsätta finnas här i mitt liv, medan allt det här galna snurrar på. Det räcker gott och det räcker länge!!!

Kom ihåg det!!! <3

måndag 23 maj 2011

Skitdag!

Har märkt tendensen förr. Efter sol kommer regn. Efter en härlig helg kommer depp. Det verkar vara lagbundet just nu. Idag kanske det är värre än tidigare - för i morgon kör det igång på allvar och jag vill inte!! Hela min själ protesterar! Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!!! Eller det är klart att jag vill - för jag vill ju bli frisk!!! Men ändå vill jag inte vara här alls nu.... Jag vill inte vara sjuk! Jag vill inte att det här jäkla livet ska vara så här orättvist! Jag vill inte!!!

Jag vill vara pigg, glad, njuta, dansa, sjunga och älska hela världen (som jag gjorde igår)... Inte sitta här och gnälla! Så för att försöka vända på den här negativa spiralen som har skenat iväg med mig idag så har jag öppnat en må-bra-present. Det var en blå droppe i glas från Tobo glasbruk... Den ska hänga i mitt köksfönster sen när allt blir klart och sprida glädje i gammal blå laganda! Puss Nina! Jag håller fullkomligt med dig....



Och nu sitter jag och väntar på att Magnus ska komma och hämta mig för att vi ska äta något gott tillsammans! Så jag ser ljuset någonstans långt bort glimta igen och jag hoppas på att även det omvända blir sant - att efter regn kommer sol, att efter depp kommer glädje!!!

söndag 22 maj 2011

Vill ta hela världen i famn!

Den här helgen har handlat om uppladdning. Om att samla energi och att göra det jag mår bäst av. Jag har spelat poker, jag har dansat och jag har omgett mig med människor jag älskar. Och jag står i tacksamhet till alla - till hela livet och till alla underbara människor som inspirerar mig och delar med sig av sig själva. En del slår på stort och ordnar fest och andra delar med sig av sin energi i lite mindre skala. Men allt är väldigt mycket värt för mig - en middag, en omsorgsfull tanke, en lyckoängel, en nyckelpiga, en bukett blommor, ett leende, en kram, ett uppmuntrande ord eller en picknick....



Jag började ett inlägg med att försöka räkna upp allt ni ger mig - men det kändes inte rätt och jag blev till slut livrädd för att glömma någon eller något. Så därför får ni här ett kollektivt tack för att ni finns i mitt liv och att ni försöker göra det lite enklare, roligare, trevligare, bättre, vackrare... Ett personligt tack får ni IRL! :-)

Allas er generositet får representeras av den korg med må-bra-presenter som jag fick idag och som kommer att hålla mörka tankar borta under de tunga dagar som jag befarar kan komma...


Tack!!! <3

fredag 20 maj 2011

Mitt nya jag!

Börja med det här:


Ta bort det här:


Och kvar blir:




Inte så illa va? :-)

Jag är iallafall störtnöjd! Puss på dig, Camilla!!!
Men det kommer att ta ett tag innan jag slutar undra var storasyrran kom ifrån varje gång jag tittar mig i spegeln! <3

Nyckelpigan

En dag i påskas, när vi satt på Svenssons taverna, började mina tonåringar prata om att de skulle tatuera sig. Och då blir man ju lite orolig som förälder - hur mycket, hur stort, var, vad? Jag gillar visserligen tatueringar men man ska ju faktiskt leva med dem hela livet. Så jag frågade med lite bävan... Vad?

Då tittar de två underbara ungarna på varandra i totalt samförstånd och säger; Vi ska tatuera in en varsin liten nyckelpiga! Som du har!

Jag måste erkänna att jag blev väldigt rörd. Dels över deras oväntade samförstånd men framförallt för den direkta kopplingen till mig. Det kändes som en kärleksförklaring av stora mått! De som känner mig sen lite längre tillbaka vet att nyckelpigorna alltid följer mig. Jag har dem som husdjur, prynader, idoler och hjältar. I vissa perioder mer och i andra mindre. Men ändå alltid! Förutom att den representerar lekfull glädje med sin röda färg och svarta prickar så står den också för kvinnlighet och frihet!



För ganska många år sedan tatuerade jag in en liten på min högra axel. Den är idag blekt och ful och jag har varit på väg ett tag nu (ganska länge faktiskt) för att piffa upp den igen. Men det blir liksom inte av.

Men nu har jag fått ytterligare ett skäl att snygga till den - så att den matchar ungdomarnas!

torsdag 19 maj 2011

Drömmer

Idag har jag varit på löneservice, försökt förklara att 60-25 inte är 50 (svårt!!), gråtit en skvätt och fått papperna till försäkringskassan påskrivna. Sen gick jag till regionkontoret och upprepade proceduren - fast på ett annat, mer trevligt vis. Sen skrev jag ett lite småsyrligt brev till försäkringskassan och postade tillsammans med de insamlade, undertecknade inkomstuppgifterna. Nu återstår väntan! Och antingen så går allt som en dans nu eller så får jag ta fram plan B - kalla in specialisten Medzeta!

Annars lunkar detta absurda liv på. Jag väntar, hoppas, funderar, fasar... Och drömmer... Fantastiska drömmar om hur härligt det kommer kännas när allt det här är över!

onsdag 18 maj 2011

Orka?

Förberedelserna inför att vara sjuk på "riktigt" och på heltid pågår för fullt. Och det tar tid. Inte bara de medicinska förberedelserna utan likväl de administrativa. Jag har hört så många säga att man måste vara frisk för att orka vara sjuk så jag är väl inte direkt förvånad. Så det är bäst att passa på medan jag har lite kraft över.

Kampen med försäkringskassan har alltså inletts. Hittills har jag personligen (men väl genom mina fackliga uppdrag) inte haft några problem med den bespottade myndigheten. Men det känns som det håller på att förändras....

Ringde i förmiddags för att höra efter hur man kan lösa det med att jobba efter fömåga och rapportera det i efterhand. Talade med en handläggare som försökte förstå (?) och förklara (?) samtidigt som hon skrev ned varje ord jag sa i min akt. Slutade dock med att hon meddelade att någon annan kommer att ringa upp mig och berätta hur det kan lösas... (?)

Men det hon utelämnade var att min ansökan om sjukpenning inte är godkänd (ännu?) eftersom de uppenbarligen betvivlar min uträkning av inkomst eftersom jag har två arbetsgivare. Det fick jag istället veta genom ett brev på posten idag. Och ni ska inte tro att det räcker med att jag skickar in anställningsbevis eller lönebesked som visar hur mycket jag tjänar utan jag behöver uträkningar och påskrifter från betrodda personalansvariga.

Gissa hur meningsfullt det känns att jaga rätt på dem nu? Känns oöverstigligt bara att lista ut var jag ska börja? Domarringen? Fyrisborg? Lärarnas hus? Regionkontoret?

Jag kan förstå att det är viktigt med ordning och reda även på försäkringskassan och att folk som försöker fuska inte ska komma undan med det. Men måste det innebära så mycket krångel?

Det är tillräckligt mycket omak att vara sjuk ändå!

tisdag 17 maj 2011

Om änglar...

Jag har överlevt dagen - även om det var riktigt, riktigt jobbigt ett tag! Jag har satt in en piccline (för att spruta in cellgiftet) i en ven i min arm som leder till ett större blodkärl i hjärttrakten. Eller jag? Det var så klart en sjuksköterska gjorde det - två gånger till och med. Den första gången gick det inte så bra. Det gjorde väldigt ont och var allmänt läskigt och det var underbart skönt att ha min sjukhusvane ängel Zahra med i rummet! Den andra gången gick det bättre och jag har nu en 50 centimeter lång turkosblå "slang" som leder in till hjärtetrakten.

Så här fina är vi nu - jag och  min piccline som ska leva tillsammans i 6 veckor:


Efter det äntligen var röntgat och klarlagt att den låg rätt så tog vi en paus med Sushi innan det var dags för mammografi. Något som jag också har lärt mig på den här resan är att bröstcancer och livmoderhalscancer är av samma sorts cancer, så det är dags att utesluta att det finns något i brösten också. Man kan tycka att de redan skulle ha kunnat göra det - så fotograferad som jag har blivit från alla håll och vinklar. Men enligt min läkare så tittar de inte efter det under de andra undersökningarna.

Mammografi är väl inte heller någon favoritsysselsättning men jämfört med förmiddagen så var det som en promenad i parken! Och Zahra fick tid för en datapaus:



Förutom att Zahra har varit en ängel idag så mötte jag redan i morse en annan ängel. En "riktig" ängel. När jag promenerade ner mot stan så blev jag omkörd av en äldre man på en permobilmoppe - precis en sån som min morfar hade de sista åren han levde. Och helt plötsligt kände jag att min morfar var med mig, att han var alldeles nära. Det är han ofta, men idag kändes så starkt att jag blev nästan rädd för en sekund. Samtidigt som jag kände tårarna rulla nedför mina kinder så kände jag ett lugn sprida sig i hela kroppen. Det var som om han sa till mig på sitt lite bryska, bullriga vis att; "Misan - du är stark, du klarar det här!!!"

Och nu när jag kom hem och satte mig framför datorn så påminns jag om att det idag faktiskt är 17 maj...

Grattis på födelsedagen, morfar!

söndag 15 maj 2011

Upp till bevis!

Jag utlovade tidigare bevis på att det verkligen var hela klanen som samlades ute på torpet den 24 april. Och här får ni det! 

Ni ger mig kärlek, respekt, lugn, glädje, styrka och mod.
Tack !<3


(är det inte dags för en släktmatch i poker snart...?)

I syrenernas tid!

Jag spenderade lördagen med att försöka ordna upp kaoset i min lägenhet. Tanken är att vi ska kunna flytta tillbaka in efter helgen. Men det går sakta. Mina pedantiska drag ger sig till känna och allt ska vara perfekt från grunden. :-) Plötsligt framstår det inte heller som självklart att det ska gå fort. Inte för min del. Har boat in mig och trivs riktigt bra med att vara sambo med Magnus. Mår bra av att ha honom nära hela tiden! Men för min underbara Alvas skull vill jag bli färdig!

På vägen till affären var jag tvungen att stanna upp och dofta på de underbara syrenerna som redan har slagit ut. Får lite extra kraft genom den fantastiska naturen. De mörkaste tankarna hålls på lite avstånd.


Men den riktiga räddningen från gårdagens mörker kom från min syster som "by the way" ringer och frågar om vi vill komma ut och grilla och spela spel med dem. Himlen klarnade upp, solen tittade fram och vi kunde avnjuta middagen på altanen. Tänk vad god mat & dryck och trevlig samvaro kan göra för den mentala hälsan (trevlig och trevlig förresten? Vi tjejer förlorade mot killarna i TP...). Kvällen toppades med Eurovision på storbilds-tv och Saades tredjeplats. Klockan var mycket innan vi var hemma och nöjda kunde somna sött!


Tack för att ni lyser upp min kväll! <3