tisdag 11 augusti 2015

Strålning pågår

Jag har fått lite nya rutiner och vanor. Varje vardag åker jag upp till Ackis. Varje dag klär jag av mig på överkroppen och lägger mig i strålningsmaskinen. Bara några minuter. Absolut blick stilla! Allt är så precist inställt, jag törs knappt andas. Stirrar i taket och räknar tyst. Det går nästan alltid bra. Mycket tack vare de underbara syrrorna som tar mig under sina vingar. Förklarar. Frågar. Bryr sig. Varje dag visar de att de har tålamod och omtanke. Det är så viktigt för man är så utsatt. Så skör.

De är mina hjältar!

Men dessemellan (är ju ganska mycket tid emellan) mår jag ganska bra. Trött förstås. Ibland förbannat trött till och med. Har lite ont och är lite stel. Blir ändå ledsen när jag inte orkar. Men försöker intala mig att jag ändå kan göra ganska mycket. Jag går i skogen. Jag hämtar kontroller (#hitta ut). Är ute och promenerar. Umgås. Jobbar. Ska också försöka börja dansa lite igen. (Oj vad jag saknar det)

Att jag sen mellan aktiviteter behöver vila, sova, andas - lite mer (mycket mer) än jag är van vid får jag leva med. För jag vet att för att bygga upp nytt, fräscht, friskt behöver vi bryta ned ont, sjukt och dåligt. Och det kostar så klart.

Jag tar det. För jag vill leva. Här och nu. Fortsatt framöver. Med er!

#fuckcancer #golife