Inte utan er...

Jag har nu verkligen försökt njuta några dagar. Försökt le och leva och njuta! Jag har väl lyckats sådär men jag har jobbat, skrattat, lärt mig nya saker och blivit besviken. Precis som vilken annan period i livet som helst. På ytan är allt som vanligt.

Och jag hör mig själv säga gång på gång att jag mår bra - fysiskt. Men ibland glömmer jag att nämna att min mentala hälsa gäckar mig, att mitt normalt så starka psyke åker upp och ner. Värre än värsta berg- och dalbanan. Det känns som jag lever med ständig pms och ständiga klimakteriebesvär. Arg, ledsen, sur, grinig, osäker och avundsjuk...

Så ni borde hålla er undan!

Men vad jag egentligen vill är naturligtvis att ni vågar stanna kvar! Att ni orkar fortsätta att se mig för den jag är - bortom oro och bortom ängslan. Att ni kan överse. Att ni kan förstå och förlåta.

För utan er, alla älskade människor runt omkring, skulle det just nu vara väldigt svårt att finnas till!

Så skönt!!!

Meningen, från början, med dagens undersökning under narkos var att ta prover för att fastställa om det finns någon rest av tumören kvar. Och det har de så klart gjort! Svaret får jag om 2-3 veckor.

Men huvudsaken för mig blev ändå att få bort smärtan som uppstod av sammanväxtningar och samlad vätska. Det har de också lyckats med och jag känner en lätthet inuti som är helt obeskrivlig! (då är jag ändå mör och öm efter själva undersökningen)

Så skönt!

Så nu ska jag njuta av det några dagar utan att fundera alltför mycket på svaret som jag väntar på eller oroa mig för att vätskan ska samlas igen...

Det finns alltid tid för oro!

Sen!

Don't you worry 'bout a thing!

Den här helgen skulle bli så rolig. Dans i Fyris Park på lördagen och Domarringsmästerskapen i poker idag. Men vad gör jag? Jo ligger här hemma i soffan och är ynklig. Hur kul är det?

Men jag mår bättre - absolut! Den där otroliga smärtan jag kände i fredags efter en ganska soft, kort (stapplande?) promenad genom Uppsala city är helt bortblåst. Men jag har å andra sidan inte gått längre än ut i köket sedan dess. Och inte vågar jag göra det heller. Jag vill aldrig mer ha så ont igen. Det känns väldigt motiverande att ligga stilla och hålla sig lugn...

Och eftersom jag inser, än en gång, att smärta+oro blir en ekvation som förhöjer varandra i både kvadrat och kubik så försöker jag att inte oroa mig. Hur lätt det nu än är?

Men jag försöker åtminstone!

Fredagsmys

Domedagen 11-11-11 har vi spenderat på Ackis - var annars? Idag var det min förtjänst! Har haft så ont, så ont, så ont. Och har feber.

De konstaterade att det måste skäras lite i mig för att öppna och lösgöra vätskeansamlingar (effekter av läkningen efter strålbehandlingen). Och jag har ju redan tid för op-undersökning på onsdag så det får ske då. 

Tills dess blir det alvedon (får inte äta något starkare, tyvärr, inför operationen).

Och vila.

Så nu är Magnus iväg och handlar mineralvatten, yoghurt och glass. Bara sånt jag är sugen på. Och madrassen ligger redan bäddad framför tv:n hemma i hans vardagsrum. Så det blir fredagsmys ändå med min kärlek tätt intill.

Vilken tur jag har!

För säkerhets skull!

Just in case! Det var ju så läkaren uttryckte sig. Ungefär. Ett litet prov - för säkerhets skull. Har precis fått kallelse till det lilla provet idag. Ofta upplever jag att jag förstorar saker och när de väl landar i mitt knä är de sällan så skrämmande som jag föreställt mig. Men den här gången blev det tvärtom. Jag hade bilden av att jag skulle upp och göra ett litet cellprov - en gynundersökning på 10 minuter - och sedan vänta någon vecka på svar.

Men det "lilla" provet visade sig involvera fasta, narkos och en sjukhussäng med mitt namn på. En "mindre gynokologisk operation" som kommer att ske på samma ställe där hela den här resan började. Där - på samma plats där jag först fick veta att jag hade cancer. Cirkeln sluts och nu gäller det verkligen att börja bygga styrka igen.

Fan! Vill egentligen bara springa härifrån. Vill ha en enkel väg ut! Det räcker nu! Jag orkar inte mer!

Men jag måste orka! Så klart! Jag och spöket, öga mot öga. I will win!

Så det så!