Så frisk som bara en cancersjuk kan vara...

Läkaren ringde idag igen. Förra gången han ringde var i fredags - under de 10 minuter jag lämnade telefonen obevakad och begav mig in i duschen. Typiskt! Visst blir man lite sur! Men ändå förundras jag över med med vilken lätthet jag ändå kunde ta det. Det beror förmodligen mest på att i min egen lilla värld är jag redan så gott som frisk!

Men idag fick jag prata med doktor Tholander. På riktigt! Och han sa att resultaten från magnetröntgen var positiva. Behandlingen har fungerat bra. Inga tumörer i sikte. Inget tyder på att det skulle finnas några som helst rester kvar...

(Och det är ju här man ska jubla, springa gatlopp och spruta champagne på sina medmänniskor. Eller åtminstone på något sätt uttrycka sin glädje....)

Men det kom av sig lite...

För sen sa han - att för säkerhets skull - eftersom jag har haft lite problem under läkningsprocessen, så ska vi också ta ett prov som ska analyseras mikroskopiskt. Just in case.

Först blev jag arg - Va fan! Det räcker nu! Är jag inte undersökt framifrån och bakifrån och allt däremellan? Ska jag behöva vänta på ännu ett resultat? När är det nog?

Men sen insåg jag! Det är så här det kommer att vara från och med nu. Det kommer inte att vara nog. Det kommer aldrig att vara nog! Var tredje månad under flera år kommer jag att få inlämna ett prov och vänta på ett resultat.

Så det är lika bra att vänja sig.

Så nu ska jag bara vara glad över det positiva beskedet jag har fått idag. Magnetröntgen visade INGENTING!!! Jag ska dricka Amarone tillsammans med min kärlek i helgen - för att fira detta och för att fira att vi har funnits för varandra i 7 härliga år! Jag ska fira livet, kärleken och att jag är precis så frisk som bara en cancersjuk kan vara!

Skål!

Lite antiklimax

Hade laddat ganska bra inför läkarbesöket och tänkte att jag var beredd på det mesta, vilket besked jag än skulle få så skulle jag kunna hantera det... Men det jag inte var beredd på var att jag inte skulle få något besked alls. Snopet! Eller som dottern uttrycker det - "det här sög ju!".

Fast det är inte riktigt sant att jag inte fick något besked. Resultatet från CT-röntgen fick jag - och det var positivt. Det betyder att man inte kan se någon spridning av cancern i kroppen - inga förstorade lymfkörtlar och inga metastaser. Alla blodvärden var också bra, och den undersökning som läkaren gjorde lovade gott. Han kunde inte se/känna några som helst tendenser till någon tumör. Och det är ju jättepositivt!!!

Men...

Det går inte att dra alltför stora växlar på det utan att de har analyserat magnetröntgenbilderna. Det är där man kan se om någon rest av tumören finns kvar i livmodern! Det är utifrån dem man kan dra slutsatsen att det är borta! Så jag får vänta några dagar till...

Känns inte alltför roligt! Men det går! Det funkar! Det måste gå! Det blev bara lite antiklimax och för med sig några dagar till där jag måste påminna mig själv om att andas regelbundet. Andas in, andas ut, in, ut...

I morgon gäller det!

I morgon ska jag träffa läkaren för att få reda på vad de senaste veckornas undersökningar har för resultat. Så jag vet verkligen inte om det är någon idé att gå och lägga sig ikväll. Vet inte om jag överhuvudtaget kommer att kunna varva ned tillräckligt mycket för att sova? Ändå har jag försökt promenera mig trött i skogen denna underbara höstdag. Och jag har avslutat kvällen med att dricka ett riktigt gott glas rödvin (f'låt det blev faktiskt till och med två!!!)! Men det hjälper nog föga. Jag känner mig läskigt tom inombords medans huvudet jobbar för högtryck...

Så låt det fort bli morgon! Snälla! För just nu vill jag bara ha det översökat!

Så att jag vet!

Hästarna

Mina hästar är ute och springer. Ingen av dem är hemma och gör det jobb de normalt sett gör när man har "alla hästar hemma". Men det får vara så nu. Jag har förstående jobbarkompisar och ett flexibelt arbete som tur är. För just nu funkar inte så mycket som det ska!

M får fortsätta vänta på sina undersökningar - magnetröntgen blev uppskjutet till i morgon. Inga svar och inga förklaringar verkar finnas inom räckhåll. Hur ska man hantera det? Man vill ju inte att de ska hitta någon ny tumör så klart - men man vill ju väldigt gärna förstå varför det gör så ont....

Känner mig rejält trött och sliten. Min egen sjukdom och att vänta på beskedet hur behandlingen har lyckats tär förstås. Att inte veta är bland det mest fruktansvärda som finns. Att vänta är bland det tristaste. Men värst är nog ändå att sitta bredvid M när han mår dåligt. Att maktlös stå vid sidan av och inte kunna göra ett endaste dugg är en hemsk känsla...

Och jag är rädd att om jag öppnar fönstret helt mot sorgen och oron så kommer den att ta över hela mitt väsen. Så jag försöker hålla ihop ett tag till - jag kan ju alltid bryta ihop senare...

...när alla mina hästar har kommit tillbaka från sommarbetet!

Stark nog?

Jag läste någonstans att "Du fick detta liv för att du är stark nog att leva det"! Jag vet inte om det får mig att härda ut eller bryta ihop. Ibland vet jag, allvarligt talat, inte riktigt vad som är vad eller hur jag överhuvudtaget ska känna. Ibland är huvudet fullt och hjärtat ömmande och ibland är det precis tvärtom. Och ibland är det alltihop på samma gång.

Jag har under de senaste åren suttit ett väsentligt antal timmar på sjuksängen bredvid min stora kärlek. Och han har suttit lika många bredvid mig. Mina barn och våra familjer har också hängt i och följt med på resan. Och vi vet allihop att det finns inget svårare än att de den man älskar lida. Det tar mycket kraft och under vissa perioder vet man inte varifrån man ska få energi att leva nästa sekund, minut, timme...

Men på något sätt hittar man den. Ny energi. Ny kraft. Och vi kan inte komma ifrån att allt det jobbiga verkligen har gjort oss starkare och det har fört oss närmare varandra. Vi har fått nya insikter, utsikter och avsikter med livet. Och man kan fundera över om det är det som är meningen med allt det här. Att vi ska bli starkare? Att vi ska komma närmare varandra? Att vi ska se livet från en ny horisont?

Men man kan ju faktiskt också fundera över om vi inte snart är starka nog...?

Snopet!

I tisdags hade jag den stora sjukhusdagen när jag hade tid både för CT-röntgen och magnetröntgen. Jag fastade på morgonen, drack kontrast och klarade av CT:n på förmiddagen. Den är inte så farlig och går rätt fort. Fortsatte fasta efteråt och led mig genom några timmar på jobbet med en dåligt isatt nål som sved och kliade i armvecket. Laddade. Längtade efter mat. Och laddade lite till. För magnetröntgen är inte roligt (det är den när man åker i den där tunneln som man knappt kan röra sig i, knappt andas i...).

Vid halv 4 tiden var det dags och jag tog några djupa andetag innan jag klev in i väntrum 9 och satt mig ned. En kvart senare klev jag ur samma rum med outrättat ärende. Det är nämnligen inte möjligt att genomföra dessa två undersökningar samma dag. På grund av kontrastvätskan. Kom dom på. Då. Snopet!

Så jag fick gå hem - besviken med all uppladdad energi pysande ut genom öronen. Och nu är jag tvungen att ladda om igen - till på tisdag. Det tar energi och kraft som jag egentligen skulle behöva lägga på annat. På att hålla ihop. På att orka vänta. På att tänka positivt!

Men det är bara att bryta ihop och  komma igen. Finns inget alternativ. Jag får le sött och be allra ödmjukast om att få låna ny energi från de runt omkring som kan avvara...

Jag lovar att betala tillbaka så snart jag kan!

Resan

Den här sjukdomen har fått mig att ändra perspektiv. Det är inget konstigt med det. Det är någon slags allmän sanning vi lever med - att huvudsaken i livet är att man är frisk. Att man har hälsan. Att man mår bra! Därför blir det rätt naturligt att man börjar se på världen i ett annat sken när man inte vet om det kommer att vara så. Man omvärderar det man tittar på och provar nya punkter att fixera blicken på. 

För det är verkligen inte längre sant för mig! Det är inte alls viktigast att vara frisk! Det kan faktiskt inte vara det! Jag vet att sjukdomen alltid kommer att bo i mig och kommer att påverka resten av mitt liv. Det bara är så! Och det måste jag leva med...

Det viktigaste blir då istället att bara njuta av det liv som jag lever - här och nu! Inte låta petitesser störa mig, inte haka upp mig på detaljer, inte låta småsaker bli stora eller stora saker bli små! Inte försitta en chans att göra någon glad eller slösa bort energi på att försöka vara duktig. Inte låta människor komma åt mig eller sugas upp av deras negativ energi. Och framförallt - inte missa det vackra som hela tiden finns runt omkring!

Jag har hört flera människor säga att de inte skulle ha velat vara utan sin cancer. Det låter helt absurt men handlar naturligtvis inte om att man har njuter av sjukhus, behandlingar, mediciner eller den ångest som en svår sjukdom för med sig. Det handlar istället om den mentala process som startar när man får det första cancerbeskedet. Det handlar om en resa som är jobbigare och svårare än det mesta som man upplever. En resa som också är mer utvecklande, mer spännande än det mesta man gör här i livet. Den är spännande för att man kommer så nära den man innerst inne är, det man innerst inne vill och vad man innerst inne känner. Och den resan vill man helt enkelt inte vara utan!

Jag börjar förstå det nu...