torsdag 29 september 2011

Tillsammans!

När jag var liten var mamma min största trygghet. Andra fanns också där så klart - pappa, syskon, kompisar - och hjälpte mig i många situationer. Men när jag var riktigt ledsen så var det bara mammas famn som kunde trösta. Det var bara hon som dög då. Det var alltid mamma som sa att det kommer att ordna sig, att det kommer att bli bra och att det kommer att lösa sig. Och det gjorde det...

Det tog lång tid innan jag växte ifrån det. Och självklart ville jag själv bli en sån mamma för mina älskade ungar. Jag har nog lyckats ganska bra med det också - fram till nu...

Visserligen är inte mina barn små längre. Jag har vuxna, underbara ungar som är på väg ut i livet som självständiga individer. Men jag vet att de är oroliga. Jag vet att de är ledsna, arga och frustrerade. Och jag skulle så gärna vilja vara den där trygga morsan igen som stryker dem över håret och viskar att allt kommer att ordna sig, det kommer att bli bra och att det kommer att lösa sig...

Men hur ska jag kunna göra det när jag inte själv vet? När det är mig oron gäller? När jag själv ibland är lika arg, ledsen och frustrerad? Det är nog det värsta med allt det här. Att helt plötsligt vara den som barnen oroar sig över istället för att vara den som tar bort oron...

Det är en jävla sjukdom som har kommit för att inkräkta på våra liv. Som har slingrat sig in utan biljett och utan giltigt pass. Som försöker stjäla vår harmoni och vill ruska om i vårt trygga bo. Som ställer allt på ända och förändrar vår värld. Som försöker rubba oss... Men en sak ska ni veta; även om jag inte riktigt kan trösta just nu, så vet jag! Och jag vet att ni också vet!

Vi kommer att vinna!

Tillsammans!

måndag 26 september 2011

Fuck cancer!

Älskar ung cancers kampanj "fuck cancer". Det är egentligen inte "mitt språk" och det kan tyckas vulgärt men det motsvarar precis hur jag känner! Fuck cancer! Vad har den för rätt att komma in och göra anspråk på min kropp, min tid och mitt liv? Jag vill verkligen avfärda den å det bestämdaste och grova ord kan verkligen hjälpa till på traven!


Dessutom får det mig att känna mig ung och lite rebellisk när jag som medelålders tant kliver runt med mina dansskor i den lila kassen. Det kanske finns de som tycker att det inte passar sig men till dem vill jag bara säga:

Fuck cancer? Ja, verkligen!

fredag 23 september 2011

Väntar...

Väntar. Och väntar. Och väntar. Så är läget just nu och det finns inget jag kan göra åt det. Tiden måste ha sin gång oavsett vad jag tycker om det. Men jag försöker att distrahera mig så gott det går. Skogspromenader ger massor av kraft - speciellt en dag som denna när solen ler och vindens sus i träden smeker alla sinnen. Dansen ger mig mycket glädje - lycka över att kunna röra sig till musiken och över gemenskapen. Nära och kära ger energi och möjlighet att pysa ut lite av all ångest som annars skulle slita sönder mitt bröst.

Så det går. Det går framåt. Ibland några steg bakåt - men oftast framåt.

Och jag följer med...

torsdag 22 september 2011

Vi turas om

Satt på akuten igår med M! Vi turas om lite... Men det känns verkligen som jag har fått nog av sjukdomar, åkommor och elände! Sjukhuset har mentalt blivit vårt andra hem. Jag skulle vilja spendera lite mer tid i mitt eget vardagsrum. I mitt eget liv. I vårt liv!

Jag vet att vi ska vara tacksamma. Att vi bor i Sverige. Att det finns hjälp att få. Men det har blivit som om själva ordet sjukhus fräter hål i mitt inre. Värre än strålningen itselfe! Bara doften av handsprit och synen av vita rockar får mig numer att må illa. Och alltid denna ständiga väntan...

Vissa dagar blir det bara för mycket! I mitt liv! I vårt liv! Men som vanligt reser vi på oss, borstar av oss och möter en ny dag.

Men det är inte alltid vi ler, även om Gud ska veta att vi försöker...

tisdag 13 september 2011

Det drar ihop sig...

Har levt nästan som vanligt ett tag. Det går timmar, eller kanske till och med en hel dag ibland, utan att jag tänker på cancern eller det som den har fört med sig. Men jag märker att jag är förändrad. Att allt är förändrat. Upplever att andra människor ser på mig på ett nytt sätt - med nya tankar och känslor. Upptäcker att jag blivit lite skygg, lite avvaktande. Pejlar av och känner mig fram - mycket mer än tidigare. Kommer hon/han att säga något? Ska jag säga något? Eller ska vi inte låtsas om spöket alls?

Det blir tydligast när jag träffar någon jag kanske inte har sett på ett tag. Det händer rätt ofta nu när jag börjat jobba utanför kontoret igen. Många jag möter har bara hört "ryktet". En del har följt med på min resa genom bloggen. Andra har ingen aning. Men de märker kanske ändå att något har hänt?

Och nu går allt in i någon ny, läskig, okänd fas....

För det börjar dra ihop sig. Jag märker att allt kommer ikapp mig. Mina tankar. Rädslan. Det sker ungefär i samma takt som kallelserna till Onkologimottagningen börjar droppa in. Det börjar nämnligen bli dags för besked. Dags att få veta! Är tumören borta?  Eller...?

Så nu har jag ett nytt datum att jobba fram mot. 17 oktober. Då ska jag har gjort alla röntgenundersökningar, tagit alla prover och alla resultat ska vara klara. Då ska jag träffa läkaren. Då ska jag få veta!

Tills dess ska jag försöka komma ihåg att andas. Omge mig med dans, glädje och värme. Påminna mig själv om att tänka vackra, positiva tankar.

Och hålla tummarna!