När jag var liten var mamma min största trygghet. Andra fanns också där så klart - pappa, syskon, kompisar - och hjälpte mig i många situationer. Men när jag var riktigt ledsen så var det bara mammas famn som kunde trösta. Det var bara hon som dög då. Det var alltid mamma som sa att det kommer att ordna sig, att det kommer att bli bra och att det kommer att lösa sig. Och det gjorde det...
Det tog lång tid innan jag växte ifrån det. Och självklart ville jag själv bli en sån mamma för mina älskade ungar. Jag har nog lyckats ganska bra med det också - fram till nu...
Visserligen är inte mina barn små längre. Jag har vuxna, underbara ungar som är på väg ut i livet som självständiga individer. Men jag vet att de är oroliga. Jag vet att de är ledsna, arga och frustrerade. Och jag skulle så gärna vilja vara den där trygga morsan igen som stryker dem över håret och viskar att allt kommer att ordna sig, det kommer att bli bra och att det kommer att lösa sig...
Men hur ska jag kunna göra det när jag inte själv vet? När det är mig oron gäller? När jag själv ibland är lika arg, ledsen och frustrerad? Det är nog det värsta med allt det här. Att helt plötsligt vara den som barnen oroar sig över istället för att vara den som tar bort oron...
Det är en jävla sjukdom som har kommit för att inkräkta på våra liv. Som har slingrat sig in utan biljett och utan giltigt pass. Som försöker stjäla vår harmoni och vill ruska om i vårt trygga bo. Som ställer allt på ända och förändrar vår värld. Som försöker rubba oss... Men en sak ska ni veta; även om jag inte riktigt kan trösta just nu, så vet jag! Och jag vet att ni också vet!
Vi kommer att vinna!
Tillsammans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar