Väntar. Och väntar. Och väntar. Så är läget just nu och det finns inget jag kan göra åt det. Tiden måste ha sin gång oavsett vad jag tycker om det. Men jag försöker att distrahera mig så gott det går. Skogspromenader ger massor av kraft - speciellt en dag som denna när solen ler och vindens sus i träden smeker alla sinnen. Dansen ger mig mycket glädje - lycka över att kunna röra sig till musiken och över gemenskapen. Nära och kära ger energi och möjlighet att pysa ut lite av all ångest som annars skulle slita sönder mitt bröst.
Så det går. Det går framåt. Ibland några steg bakåt - men oftast framåt.
Och jag följer med...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar