Det drar ihop sig...

Har levt nästan som vanligt ett tag. Det går timmar, eller kanske till och med en hel dag ibland, utan att jag tänker på cancern eller det som den har fört med sig. Men jag märker att jag är förändrad. Att allt är förändrat. Upplever att andra människor ser på mig på ett nytt sätt - med nya tankar och känslor. Upptäcker att jag blivit lite skygg, lite avvaktande. Pejlar av och känner mig fram - mycket mer än tidigare. Kommer hon/han att säga något? Ska jag säga något? Eller ska vi inte låtsas om spöket alls?

Det blir tydligast när jag träffar någon jag kanske inte har sett på ett tag. Det händer rätt ofta nu när jag börjat jobba utanför kontoret igen. Många jag möter har bara hört "ryktet". En del har följt med på min resa genom bloggen. Andra har ingen aning. Men de märker kanske ändå att något har hänt?

Och nu går allt in i någon ny, läskig, okänd fas....

För det börjar dra ihop sig. Jag märker att allt kommer ikapp mig. Mina tankar. Rädslan. Det sker ungefär i samma takt som kallelserna till Onkologimottagningen börjar droppa in. Det börjar nämnligen bli dags för besked. Dags att få veta! Är tumören borta?  Eller...?

Så nu har jag ett nytt datum att jobba fram mot. 17 oktober. Då ska jag har gjort alla röntgenundersökningar, tagit alla prover och alla resultat ska vara klara. Då ska jag träffa läkaren. Då ska jag få veta!

Tills dess ska jag försöka komma ihåg att andas. Omge mig med dans, glädje och värme. Påminna mig själv om att tänka vackra, positiva tankar.

Och hålla tummarna!