Orka!

Jag har fått mitt liv tillbaka! Bokstavligen! Och det säger jag utan att ha en aning om tumören är borta eller inte... Klart att jag funderar över det, ibland. Men förvånansvärt sällan. Just nu är jag bara så lycklig över att må bra, att orka! Att orka göra utflykter, orka promenera, kunna äta och behålla det (otrolig lycka!!!), orka vara bland människor, ta in intryck och upplevelser. Det känns som jag äntligen börjar krångla mig ur min kokong! Och samtidigt börjar jag sakta men säkert fatta vad det egentligen är jag har gått igenom...

Idag prickar jag av dag nummer sex när jag vaknar med ett leende och undrar vad den här dagen har att erbjuda...

Till alla mina änglar!

Jag är alltid omgiven av änglar - både de som finns här i kött och blod och de som lämnat jordelivet. De ger mig styrka och mod varje dag. Och det är tur det! För vi ska inte tro att kampen är över bara för att behandlingen är slut och jag lämnat sjukhuset. På ett sätt har den bara precis börjat.
Så alla mina änglar - den här är till er:

Nytt namn, ny blogg...

Jag har bytt namn på bloggen. Från början var det ju meningen att den skulle handla om skolan, lärande, undervisning, skolpolitik mm. - utifrån hur jag tänker; dvs som jag säger det... Nu blev det ju inte så, som ni vet, utan kom att handla om min resa i landet cancer. Och hittills har inte titeln spelat mig någon roll. Men nu börjar suget efter att ta upp ursprungstanken igen i en skolblogg komma tillbaka och då började mina funderingar kring rubriker sticka iväg. Det jag till slut landade i är att ingen blogg ska heta "Som jag säger det". Det känns bara inte rätt!

Så i den mån jag kommer att fortsätta bloggandet kring cancerresan kommer den att göras här (www.moblbeiram.blogspot.com) - under namnet "När det overkliga blir verklighet". Det kommer att vara min personliga blogg med mina personliga tankar. Min skoltankar kommer (så småningom) att utvecklas i "Tankar om skolan" på www.tankaromskolan.blogspot.com.

Så blir det och nu vet ni det! Om det nu var någon som undrade... :-)

Annars så jobbar jag vidare i mitt tillfrisknande från behandlingssymtomen. Nu när jag har landat lite mer så känner jag hur trött jag är... Så det blir mycket vila och kanske inte så mycket aktivitet som jag skulle vilja... Jag får hela tiden påminna mig om att jag fortfarande är "sjuk", att det är ok att inte göra så mycket och att jag måste acceptera att den här sommaren får bli så här och att mina ben får förbli kritvita... Inte helt enkelt - men nödvändigt!

Jag har gjort tabberas i må-bra-korgen - men glömt att rapportera till er som är nyfikna! :-) Det har blivit whiskey, lyckopiller, små böcker, ett nyckepigeljus, spagrejor och en hemsida med bilder från picknicken. Många bilder på mig - alla inte helt smickrande, men det bjuder jag på. Ni kan titta här: http://www.medzeta.se/kickoffmarie.html.

Tack alla underbara vänner för att ni med denna korg, och på andra sätt, förgyllt min tillvaro under de här veckorna! Stora kramar till er alla!!!

Let the summer begin!

Har checkat ut från sjukhuset! Tankat det sista, tagit bort picclinen och vinkat adjö till de fantastiska syrrorna. Cykelturen hem var förmodligen livsfarlig då tårarna inte ville sluta strömma ned för kinderna. Allt släpper nu och det är bara att hänga med.... Det är så känslosamt och det är så fullkomligt underbart!  Tänk att jag verkligen har klarat de här helvetesmånaderna! Tänk att jag nu sitter här och faktiskt mår bra!! Det är ofattbart...

Det har varit en resa som varit intensiv, helvetisk, smärtsam och tålamodskrävande. Samtidigt har det fått mig att upptäcka så mycket kärlek, stöd och positiva tankar, både från väntat och oväntat håll, att jag lovar att det kommer att räcka väldigt, väldigt långt!!! Och min tacksamhet är gränslös!

Nu känns det verkligen som jag är värd lite ledighet så jag säger bara helt enkelt:
Let the summer begin!

Så det så!

Tröttheten den här helgen har varit kompakt. Som i en dimma har dagar och nätter passerat och jag har bara väntat på vändpunkten som jag vet kommer någon gång under måndagen... Och nu är den här! Skönt! Fortfarande trött, men på ett mycket mer "normalt" sätt!

I morgon ska jag till strålningen och onkologen för sista gången på ett bra tag. Det känns konstigt. Befriande och gudomligt skönt naturligtvis, men det är någon annan känsla också som jag försöker definiera. Nästan lite sorgligt på något underligt vis. Sjukhuset - och den underbara personalen där - har blivit en trygghet under så många veckors kamp och nu blir jag liksom "utkastad" och hänvisad till mig själv... Hur ska det gå nu? Hur kommer jag att klara mig? Hur kommer jag att må? Det är faktiskt lite som luften gått ur mig. Jag har varit så käck och stark och klok större delen av resan och nu verkar det som det är dags att pysa över lite...

Det finns också saker i det här som man inte pratar om. Till exempel att vaginan kan riskera att växa ihop i läkningsprocessen efter brachyterapin. Hur läskigt låter inte det? Men som tur är finns det ju hjälp att få även för det. Men som sagt - det varken pratas eller skrivs om det så jag hade inte en aning... Kände sympati med den unga läkaren som kom in till mig med en liten vit stav som såg ut ungefär som ett kronljus och skulle berätta för mig hur jag skulle göra...

Och visst är jag lite nervöst orolig för vad resultaten ska visa om några månader. Bara att vänta i sig skapar ju lite oro. Visst - de allra flesta blir helt friska, så är det. Och visst tror jag att jag kommer att vara en av dem. Alla dagar i veckan! Men man vet ju aldrig.... Under den här sjukhustiden har jag pratat med många människor som har erfarenhet av cancer. Jag har kommit att förstå att oron och osäkerheten är något som smugit sig in för att stanna. Något jag kommer att få leva med resten av mitt liv. Det jobb jag har framför mig är att förlika mig med det och inte låta det förpesta min tillvaro!

Så det gäller att bryta ihop, samla kraft, resa mig och gå vidare så att jag kan hitta tillbaka och hålla fast vid min första ingivelse och övertygelse om hur kampen med spöket ska sluta: I will win!

Jag kommer snart att vara där igen!

Så det så!

Äntligen!

Så är jag äntligen hemma efter sista behandlingen på Radiumhemmet! Så ofattbart skönt!!! Det gör mig så där intensivt, fantastiskt, sentimentalt lycklig att jag går omkring med en konstant lyckotår i ögonvrån... Jag glömmer nästan bort att vara trött! Men det är jag så klart... Det har tagit mycket på krafterna även denna gång - även om allt har gått förhållandevis enkelt och smärtfritt!

Nu gäller vila och lugn i helgen och sen har jag några strålbehandlingar och läkarbesök kvar i veckan som kommer. Sen börjar den stora upphämtningen. I lugn och ro ska krafterna samlas inför en ny hösttermin - och på sätt och vis - ett nytt liv. För jag tror inte att någonting någonsin kommer att bli som det har varit...