Nu är vi igång.

Ja då är vi igång. Känns befriande. Var ju lite orolig för att min förkylning skulle ha satt ned mina värden och vi inte skulle kunna köra. Men det gick. Och nu känns det som vi är på rätt väg. Känns hoppfullt! Alltså - vad jag menar egentligen är att nu är det dags att börja tro igen. Börja hoppas. Bli övertygad om att det här kommer att funka.

Så det så! 

Frågade dagens sköterska (en mycket förtroendeingivande, charmig och kompetent syrra vid namn Max) hur länge man kan hålla på med den här behandlingen? "18-22 veckor" svarade han. 

Jag log. 

Gott om tid att trötta ut de små jäkla knölarna alltså. 

Bara det funkar. Finns förstås en risk att mina små "älskade" knölar har blivit resistenta mot just den här sortens cellgift. Det kommer att ta ett tag att få syn på det i så fall. Tar några veckor (månader) innan vi kan veta om det här funkar. Så ni förstår, va? Det är oerhört viktigt att tro nu. Att våga känna sig övertygad. Tron försätter berg. Det har vi hört. Så nu hoppas vi. Nu tror vi. Det kommer funka!

Dagens behandling tog lite tid. Dels måste man premedicera för att undvika allergiska reaktioner. (I fortsättningen får jag gå upp klockan 5 för att göra detta hemma själv och på så sätt spara lite sjukhustid) Ni som tidigare varit med minns kanske att jag ändå fick en sån förra gången. Mycket obehagligt och något jag gärna lägger några timmar på att undvika. Dels måste - av samma anledning - droppet droppa sakta, sakta, sakta till en början... Det tar tid, helt enkelt!

Så där låg jag sömnig av tavegyl på ett stort och fint enkelrum. Flytande mellan sömn och vakenhet. Med älskade mamma sittande i fåtöljen mitt emot. Som virkar. Pysslar, Vakar. Flyttades för en stund ett 45-tal år tillbaka och tillät mig känna efter. Lät mig omslutas av känslan att vara omhändertagen. Liten. Att allt är enkelt och självklart. Att någon kan beskydda mig. En känsla från en värld innan jag visste något om det andra... 

En känsla av fullständig trygghet. 

Vaknar till. Här och nu. Och tänker att det här är en bra början. Den tryggheten finns faktiskt här på riktigt. På många olika sätt. Den är vår! Och den är min!

Så nu kör vi. Tillsammans! I trygghet.

#fuckcancer #golife 

Tack!

Vill uttrycka mitt djupaste tack för alla SMS, alla meddelanden på messenger, alla mail och kommentarer och alla samtal, Orkar just nu inte svara er alla men jag vill att ni ska veta att jag uppskattar er uppmuntran och ert stöd ofantligt mycket! Tack för att ni finns med mig i allt det här jobbiga, att jag får låna er styrka och ert mod.

All kärlek till er!

Fick ju med mig någon otäck bacill från Madrid och har legat däckad senaste dygnet med feber, halsont och hosta. Kan ju tyckas banalt i sammanhanget men är fan så jobbigt! Brukar ju "skryta" om att jag aldrig blir sjuk (ja förutom lite cancer å så) men nu får jag äta upp det också! Och det smakar inte så värst gott!

Men det kanske är så att jag behöver det här. Att jag behöver just nu ligga ned på rygg. Så därför har "nån" eller "nåt" sett till att jag gör det. Jag behöver vila. Ladda. Få ordning på mina tankar och komma tillrätta med hur jag ska möta det här igen. Hitta min mentala styrka igen. Min kraft. Mitt mod.

För jag kommer verkligen att behöva det!

#fuckcancer #golife

Välkommen hit, välkommen hem

Har haft underbara dagar i Madrid. En stad att älska. Vänner att älska. Upplevelser att bevara!

När vi kom hem och jag slog på telefonen på flygplatsen hade jag två meddelanden från min läkare på onkologen. Jag skulle ringa så snart jag kunde.

Tänkte väl inte så mycket på det först. Försökte hitta naturliga förklaringar. Men så ringde läkaren igen när vi satt på bussen från Arlanda. Och när han insåg att jag satt på bussen konstaterade han snabbt att han skulle ringa igen när jag hunnit hem. Då förstod jag att det var något...

Pratade länge. Han förklarade tålmodigt, som alltid, att knölarna i magen har ökat sedan i februari. Några har ökat i storlek och några har tillkommit. Skulle de ge sig på att stråla nu - som tanken varit - skulle fälten bli väldigt stora och biverkningarna många och svåra. Så nu har de tänkt om och föreslår istället först cellgifter. För att krympa. Eliminera. Utplåna.

Ja tack! Gärna utplåna! Men cellgifter?

Det känns naturligtvis bra att de är lyhörda för sjukdomen. Att de överväger. Och planerar om. Att de hela tiden tänker på vad som kan fungera bäst. Vad som har störst chans att lyckas.

Men det känns också tufft nu, Känner mig tilltufsad, förvirrad, hopknölad och stampad på. Känns naturligtvis jobbigt att det försämrats. Och det känns oerhört jobbigt med cellgifter. Fasar för illamående, domnande fötter, orkeslöshet, trötthet och håravfall.

Igen.

Dessutom varje vecka denna gång. Varje jäkla vecka. Först till och med mitten av maj. Men förmodligen också juni. Sen görs utvärdering och kanske mer cellgifter. Eller strålning. Allt avgörs efter hand - efter hur det svarar, hur det ser ut.

Hur fan ska jag orka? Just nu känns det helt omöjligt...

Men jag vet att jag reser mig. Redan i morgon känns det förmodligen annorlunda. Eller nästa vecka. Då är jag på väg upp igen. På tå igen. Kamplusten kommer att ta överhanden. Styrkan växer. Tillsammans reser vi oss. Jag vet!

För störst av allt är viljan att leva. Här. Med er!

#golife