tisdag 31 maj 2011

Impulskontroll?

Idag följdes sjukhusbesöket av en kreativ fas. Gardinstänger skruvades upp, badrummet städades och diskbänken blev skinande ren. Det blev ungefär som jag trodde innan att min sjukdomstillvaro skulle vara med småpysslande aktiviteter i lugn och ro mellan sjukhusbesöken! Vi får väl se om det var en tillfällighet eller inte...

Men sen kom en liten, liten dipp - ja verkligen liten, men ändå lagom lägligt till att jag skulle gå loss på må-bra-korgen! Jag drog upp tre saker (det ni!!!) Och jag inser direkt att det finns stor risk att jag missar samband mellan kuvert och paket när jag gräver ner i korgen... (Ni som vet/vill får upplysa mig om mina missar så fort ni upptäcker dem!)

Jag drog upp ett brev fyllt av energi från Cyrene (puss på dig, så totalt ömsesidigt!) och en talbok från Zahra som hon starkt rekommenderar - ser definitivt fram mot att lyssna på den!!! Jag öppnade också ett paket med en film titulerad; "Hopplös och hatad av alla!" Trots att avsändaren var odefinierad så bortser jag från alla möjligheter att titeln refererar till mig! Ska bli kul att se!

Det var väl lite lagom övning i bristfällig impulskontroll för en tisdagskväll?

måndag 30 maj 2011

Må-bra-korgen

Ni kommer kanske ihåg korgen jag fick med må-bra presenter av mina vänner? Madde undrade om jag likt en "fin flicka" slitit upp alla paket men inte vågat skriva om det.... Men nej, inte jag inte... :-)

Jag tittar på korgen varje dag och tänker lite sturskt....men SÅ dåligt mår jag väl ändå inte? Så korgen har faktiskt fått en funktion till - att jag väljer att fokusera på hur bra jag mår istället för hur dåligt jag mår! Och bara det gör ju att korgen är värd sin vikt i guld.... :-)

Men det börjar bli dags ändå, jag känner det - kanske i morgon efter cellgifterna?

I väntrummet

Min helg har varit fylld av mycket som jag vill ha - härliga människor, kärlek, poker, lek och festligheter... Och för det är jag lycklig! Nöjd! Tillfreds! Men min helg har också fyllts av en diverse otrevligheter. Det är biverkningarna som smyger sig på....  Illamående, uppkördhet och andra komplikationer som en "fin flicka" som jag inte är riktigt bekväm med att formulera skriftligt... Men jag antar att ni kan gissa rätt bra ändå!

Idag vaknade jag dessutom med ont i halsen - lite, lite, men ändå. Kanske lite hypokondri men jag är livrädd att jag ska bli sjuk och äventyra tidsplanen så att allt tar ännu längre tid. Jag tog mig ändå upp till sjukhuset för den dagliga strålningen och måndagens provtagning. Alla som har varit "kunder" vid provtagningen på Ackis vet att det kan ta tid ibland, men idag var det nog extremt. När jag kom vid kvart över nio hade de hunnit fram till nummer 7. Och jag fick  nummer 38. Jag och min stolsgranne satt ett tag och försökte räkna ut hur lång tid det tog per person och försökte beräkna när vi skulle få komma in.

Men vi övergav ganska snart matematiken och började prata om sjukvården istället. Han hade en intressant (?) teori om att människor var mer villiga att spendera pengar på att laga sin bil än att laga sin kropp. Och varför kunde vi inte betala en tusenlapp eller två varje gång vi var på sjukhuset, det gör vi ju till verkstaden?? Har vi råd att lägga det på bilen så har vi råd att lägga det på oss själva, på vår kropp! Jag värmdes faktiskt av mannens genuina upprördhet över att bilen var värd mer än människan. Och visst kan man uppröras över det från tid till annan. Att saker är mer värda än människor. Att hårt går före  mjukt.

Men min stolsgranne verkade bara ha missat den lilla detaljen att vi faktiskt betalar en hel del för sjukvården genom våra skatter... Och han tittade lite förundrande på mig när jag upplyste honom om det. Sen log han och sa att det var ett bra argument. (för vad kan man ju undra...?)

Efter en och en halv timme fick jag komma in! Ett snabbt stick av en säker sköterska och "bara" två rör... Det blir nog en bra dag idag!

fredag 27 maj 2011

Inte första gången!

Lite piggare idag! Har plockat undan lite (!) i röran, fikat med Zahra och till och med unnat mig ett glas vin till maten (eller nja....det har nog gått i kanske ett halvt glas än så länge...men vem vet innan kvällen är slut...).

Hade tid på strålningen klockan 16 men fick inte komma in förrän 17.15. Så nu vet jag verkligen hur det väntrummet ser ut.... Och cykelturen hem i spöregn hade jag kanske kunnat varit utan. Men det är bagateller! Jag har nu klarat av 1 vecka av 6. Yes! Parkerar nu i soffan och väntar med spänning på hur länge jag kan hålla mig vaken! Känns lite som vanligt!  Fredagstrött är det ju inte första gången man är...

torsdag 26 maj 2011

Får vara nöjd med lite just nu...

Jag vill så mycket men jag orkar ingenting. Ligger här på min divan (som är delar av den soffa som jag någon dag kanske orkar börja klä om....) timme efter timme, i mitt kaotiska vardagsrum med prylar överallt och tittar slumrande på tv. Och inte ens mitt pedantiska jag orkar ställa en enda pryl till rätta! Så olikt mig...

Undrar just om det kommer att vara så här i 6 veckor - då blir det tungt vill jag lova. Men det kanske bara är temporärt, eller periodvis, eller början på något ännu värre..? Läkaren sa idag att det var fullkomligt normalt att vara helt slut vid en så här tuff behandling. Och sen har jag några till biverkningar att se fram emot om någon/några veckor. Jag visste ju det. Jag vet det. Men ändå... Usch jag måste verkligen jobba på att hålla fokus - bita ihop - andas lungt - ha prioritering nummer ett framför ögonen - Bli frisk!!!

Jag skulle ha velat dansa ikväll... Skulle ha velat orka läsa.... Skulle ha velat spela poker... Men istället får jag försöka vara nöjd att jag lyckades vara vaken hela Criminal Minds! :-)

onsdag 25 maj 2011

En trött dag!

Startade dagen med strålning - 08.00. Det tog en kvart ungefär och Magnus skjutsade hem mig sen och jag åt en underbart god frukost. Sen lutade jag mig tillbaka för att slappa till TV:n ett tag och vaknade kvart i 12. Lagom till lunch typ.... :-)

Är fortfarande trött, men jag tror inte att det är behandlingen som har börjat trötta ut mig, utan att det är all spänning som släpper nu när vi äntligen är i gång.

Sköterskan sa idag efter behandlingen - "Nu har du klarat av andra strålningen, nu är du snart klar. Det kommer bara att säga svisch ska du se....."

Hoppas att hon har rätt!

tisdag 24 maj 2011

Första behandlingen avklarad!

Så var det äntligen dags! En månad och 10 dagar efter första besöket på kvinnokliniken så sätter allt igång. Underbara Lina tog emot oss och dagen till ära så fick jag eget rum på onkologens dagvårdsavdelning där dagen började med cellgiftsbehandling. Det kommer jag inte att få sen... (eget rum alltså)

Tre timmar tog det. Det gjorde inte ont, var inte obehagligt eller speciellt läskigt. Men det var skönt att ha sällskap! Vi åt lunch och pratade och hade trevligt under tiden (Zahra pratade och jag lyssnade!). Sen somnade jag till och med när spänningarna släppte... 


Det var också invigning med strålningsbehandlingen på eftermiddagen. Gick snabbt och enkelt och smärtfritt!  Stora maskiner, proffsiga syrror, fotomodeller och mästerfotografer! :-)



Massor av piller har jag fått med mig hem: (eller *harkel* jag fick visst inte alla med mig hem) Emend, Furix, Betapred *harkel* och Primperan. Det mesta är mot illamåendet... Men inte Furix som är vätskedrivande. Jag gick nämnligen upp 2 kilo bara av att ligga där (yes!!!) och det är vätska som ska kissas ut under kvällen...

Jag har nu 6 intensiva veckor framför mig med strålning varje dag, provtagning varje måndag, cellgifter varje tisdag och läkarbesök varje torsdag... Och sen två veckors inre strålning. Vad är väl 8 veckor av ett långt liv? Bara att ladda, bita ihop och fokusera på målsnöret!

Vi är i gång och spöket ska få sig en rejäl match!!! Jag har sagt det förr, men jag säger det igen - bara för att ni som tvivlar också ska bli säkra på det: I will win!

Morgontankar

Känns lite lättare att andas idag. Natten har varit hyfsat god - jag var väl så trött efter allt energiläckage igår att jag inte kunde hålla mig vaken ens för att grubbla! Nu är det bara laddning inför dagens äventyr som gäller. Jag har underbara Zahra med mig så det är bara att luta sig tillbaka... :-)

Det finns naturligtvis både för- och nackdelar med att vara så öppen som jag är med mina tankar här i bloggen - nackdelarna märks kanske inte så mycket dagarna som är uppåt som när det är så deppigt som det var igår. Jag förstår att jag påverkar andra och inser att det kan få effekter jag inte alls vill ha. För det är så lätt att känna sig maktlös när man står bredvid. Det vet jag! Been there, done that... Vi människor vill ju gärna känna att vi kan göra något för den som inte mår bra. Men oftast går det inte. Det finns sällan något konkret man kan göra. Det enda man kan göra är att fortsätta vara precis just den man är! Att fortsätta finnas här i mitt liv, medan allt det här galna snurrar på. Det räcker gott och det räcker länge!!!

Kom ihåg det!!! <3

måndag 23 maj 2011

Skitdag!

Har märkt tendensen förr. Efter sol kommer regn. Efter en härlig helg kommer depp. Det verkar vara lagbundet just nu. Idag kanske det är värre än tidigare - för i morgon kör det igång på allvar och jag vill inte!! Hela min själ protesterar! Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!!! Eller det är klart att jag vill - för jag vill ju bli frisk!!! Men ändå vill jag inte vara här alls nu.... Jag vill inte vara sjuk! Jag vill inte att det här jäkla livet ska vara så här orättvist! Jag vill inte!!!

Jag vill vara pigg, glad, njuta, dansa, sjunga och älska hela världen (som jag gjorde igår)... Inte sitta här och gnälla! Så för att försöka vända på den här negativa spiralen som har skenat iväg med mig idag så har jag öppnat en må-bra-present. Det var en blå droppe i glas från Tobo glasbruk... Den ska hänga i mitt köksfönster sen när allt blir klart och sprida glädje i gammal blå laganda! Puss Nina! Jag håller fullkomligt med dig....



Och nu sitter jag och väntar på att Magnus ska komma och hämta mig för att vi ska äta något gott tillsammans! Så jag ser ljuset någonstans långt bort glimta igen och jag hoppas på att även det omvända blir sant - att efter regn kommer sol, att efter depp kommer glädje!!!

söndag 22 maj 2011

Vill ta hela världen i famn!

Den här helgen har handlat om uppladdning. Om att samla energi och att göra det jag mår bäst av. Jag har spelat poker, jag har dansat och jag har omgett mig med människor jag älskar. Och jag står i tacksamhet till alla - till hela livet och till alla underbara människor som inspirerar mig och delar med sig av sig själva. En del slår på stort och ordnar fest och andra delar med sig av sin energi i lite mindre skala. Men allt är väldigt mycket värt för mig - en middag, en omsorgsfull tanke, en lyckoängel, en nyckelpiga, en bukett blommor, ett leende, en kram, ett uppmuntrande ord eller en picknick....



Jag började ett inlägg med att försöka räkna upp allt ni ger mig - men det kändes inte rätt och jag blev till slut livrädd för att glömma någon eller något. Så därför får ni här ett kollektivt tack för att ni finns i mitt liv och att ni försöker göra det lite enklare, roligare, trevligare, bättre, vackrare... Ett personligt tack får ni IRL! :-)

Allas er generositet får representeras av den korg med må-bra-presenter som jag fick idag och som kommer att hålla mörka tankar borta under de tunga dagar som jag befarar kan komma...


Tack!!! <3

fredag 20 maj 2011

Mitt nya jag!

Börja med det här:


Ta bort det här:


Och kvar blir:




Inte så illa va? :-)

Jag är iallafall störtnöjd! Puss på dig, Camilla!!!
Men det kommer att ta ett tag innan jag slutar undra var storasyrran kom ifrån varje gång jag tittar mig i spegeln! <3

Nyckelpigan

En dag i påskas, när vi satt på Svenssons taverna, började mina tonåringar prata om att de skulle tatuera sig. Och då blir man ju lite orolig som förälder - hur mycket, hur stort, var, vad? Jag gillar visserligen tatueringar men man ska ju faktiskt leva med dem hela livet. Så jag frågade med lite bävan... Vad?

Då tittar de två underbara ungarna på varandra i totalt samförstånd och säger; Vi ska tatuera in en varsin liten nyckelpiga! Som du har!

Jag måste erkänna att jag blev väldigt rörd. Dels över deras oväntade samförstånd men framförallt för den direkta kopplingen till mig. Det kändes som en kärleksförklaring av stora mått! De som känner mig sen lite längre tillbaka vet att nyckelpigorna alltid följer mig. Jag har dem som husdjur, prynader, idoler och hjältar. I vissa perioder mer och i andra mindre. Men ändå alltid! Förutom att den representerar lekfull glädje med sin röda färg och svarta prickar så står den också för kvinnlighet och frihet!



För ganska många år sedan tatuerade jag in en liten på min högra axel. Den är idag blekt och ful och jag har varit på väg ett tag nu (ganska länge faktiskt) för att piffa upp den igen. Men det blir liksom inte av.

Men nu har jag fått ytterligare ett skäl att snygga till den - så att den matchar ungdomarnas!

torsdag 19 maj 2011

Drömmer

Idag har jag varit på löneservice, försökt förklara att 60-25 inte är 50 (svårt!!), gråtit en skvätt och fått papperna till försäkringskassan påskrivna. Sen gick jag till regionkontoret och upprepade proceduren - fast på ett annat, mer trevligt vis. Sen skrev jag ett lite småsyrligt brev till försäkringskassan och postade tillsammans med de insamlade, undertecknade inkomstuppgifterna. Nu återstår väntan! Och antingen så går allt som en dans nu eller så får jag ta fram plan B - kalla in specialisten Medzeta!

Annars lunkar detta absurda liv på. Jag väntar, hoppas, funderar, fasar... Och drömmer... Fantastiska drömmar om hur härligt det kommer kännas när allt det här är över!

onsdag 18 maj 2011

Orka?

Förberedelserna inför att vara sjuk på "riktigt" och på heltid pågår för fullt. Och det tar tid. Inte bara de medicinska förberedelserna utan likväl de administrativa. Jag har hört så många säga att man måste vara frisk för att orka vara sjuk så jag är väl inte direkt förvånad. Så det är bäst att passa på medan jag har lite kraft över.

Kampen med försäkringskassan har alltså inletts. Hittills har jag personligen (men väl genom mina fackliga uppdrag) inte haft några problem med den bespottade myndigheten. Men det känns som det håller på att förändras....

Ringde i förmiddags för att höra efter hur man kan lösa det med att jobba efter fömåga och rapportera det i efterhand. Talade med en handläggare som försökte förstå (?) och förklara (?) samtidigt som hon skrev ned varje ord jag sa i min akt. Slutade dock med att hon meddelade att någon annan kommer att ringa upp mig och berätta hur det kan lösas... (?)

Men det hon utelämnade var att min ansökan om sjukpenning inte är godkänd (ännu?) eftersom de uppenbarligen betvivlar min uträkning av inkomst eftersom jag har två arbetsgivare. Det fick jag istället veta genom ett brev på posten idag. Och ni ska inte tro att det räcker med att jag skickar in anställningsbevis eller lönebesked som visar hur mycket jag tjänar utan jag behöver uträkningar och påskrifter från betrodda personalansvariga.

Gissa hur meningsfullt det känns att jaga rätt på dem nu? Känns oöverstigligt bara att lista ut var jag ska börja? Domarringen? Fyrisborg? Lärarnas hus? Regionkontoret?

Jag kan förstå att det är viktigt med ordning och reda även på försäkringskassan och att folk som försöker fuska inte ska komma undan med det. Men måste det innebära så mycket krångel?

Det är tillräckligt mycket omak att vara sjuk ändå!

tisdag 17 maj 2011

Om änglar...

Jag har överlevt dagen - även om det var riktigt, riktigt jobbigt ett tag! Jag har satt in en piccline (för att spruta in cellgiftet) i en ven i min arm som leder till ett större blodkärl i hjärttrakten. Eller jag? Det var så klart en sjuksköterska gjorde det - två gånger till och med. Den första gången gick det inte så bra. Det gjorde väldigt ont och var allmänt läskigt och det var underbart skönt att ha min sjukhusvane ängel Zahra med i rummet! Den andra gången gick det bättre och jag har nu en 50 centimeter lång turkosblå "slang" som leder in till hjärtetrakten.

Så här fina är vi nu - jag och  min piccline som ska leva tillsammans i 6 veckor:


Efter det äntligen var röntgat och klarlagt att den låg rätt så tog vi en paus med Sushi innan det var dags för mammografi. Något som jag också har lärt mig på den här resan är att bröstcancer och livmoderhalscancer är av samma sorts cancer, så det är dags att utesluta att det finns något i brösten också. Man kan tycka att de redan skulle ha kunnat göra det - så fotograferad som jag har blivit från alla håll och vinklar. Men enligt min läkare så tittar de inte efter det under de andra undersökningarna.

Mammografi är väl inte heller någon favoritsysselsättning men jämfört med förmiddagen så var det som en promenad i parken! Och Zahra fick tid för en datapaus:



Förutom att Zahra har varit en ängel idag så mötte jag redan i morse en annan ängel. En "riktig" ängel. När jag promenerade ner mot stan så blev jag omkörd av en äldre man på en permobilmoppe - precis en sån som min morfar hade de sista åren han levde. Och helt plötsligt kände jag att min morfar var med mig, att han var alldeles nära. Det är han ofta, men idag kändes så starkt att jag blev nästan rädd för en sekund. Samtidigt som jag kände tårarna rulla nedför mina kinder så kände jag ett lugn sprida sig i hela kroppen. Det var som om han sa till mig på sitt lite bryska, bullriga vis att; "Misan - du är stark, du klarar det här!!!"

Och nu när jag kom hem och satte mig framför datorn så påminns jag om att det idag faktiskt är 17 maj...

Grattis på födelsedagen, morfar!

söndag 15 maj 2011

Upp till bevis!

Jag utlovade tidigare bevis på att det verkligen var hela klanen som samlades ute på torpet den 24 april. Och här får ni det! 

Ni ger mig kärlek, respekt, lugn, glädje, styrka och mod.
Tack !<3


(är det inte dags för en släktmatch i poker snart...?)

I syrenernas tid!

Jag spenderade lördagen med att försöka ordna upp kaoset i min lägenhet. Tanken är att vi ska kunna flytta tillbaka in efter helgen. Men det går sakta. Mina pedantiska drag ger sig till känna och allt ska vara perfekt från grunden. :-) Plötsligt framstår det inte heller som självklart att det ska gå fort. Inte för min del. Har boat in mig och trivs riktigt bra med att vara sambo med Magnus. Mår bra av att ha honom nära hela tiden! Men för min underbara Alvas skull vill jag bli färdig!

På vägen till affären var jag tvungen att stanna upp och dofta på de underbara syrenerna som redan har slagit ut. Får lite extra kraft genom den fantastiska naturen. De mörkaste tankarna hålls på lite avstånd.


Men den riktiga räddningen från gårdagens mörker kom från min syster som "by the way" ringer och frågar om vi vill komma ut och grilla och spela spel med dem. Himlen klarnade upp, solen tittade fram och vi kunde avnjuta middagen på altanen. Tänk vad god mat & dryck och trevlig samvaro kan göra för den mentala hälsan (trevlig och trevlig förresten? Vi tjejer förlorade mot killarna i TP...). Kvällen toppades med Eurovision på storbilds-tv och Saades tredjeplats. Klockan var mycket innan vi var hemma och nöjda kunde somna sött!


Tack för att ni lyser upp min kväll! <3

fredag 13 maj 2011

Det är jobbigt nu...

Skrev ett nattsvart inlägg i går - men som av en händelse så fungerade inte blogger så den uppdateringen uteblev. Det gör inget - det kan enkelt sammanfattas med "Det är kvällen efter underbara Fagerudd och allt är bara skit! Nu går jag och lägger mig och hoppas att det går över..."

Det värsta är att det inte riktigt har gått över. Det är verkligen jobbigt nu, nästan hela tiden. Jag simmar på i min lilla pöl med näsan precis ovanför vattenytan. Det är inga snygga simtag, men de fungerar tack och lov, mest tack vare en och annan livboj!

Har varit på strålningsenheten för första gången idag och "gjutit" en form som jag ska ligga i, och tatuerat in prickar som ska hålla mig i samma position, på samma plats varje gång. Man kanske skulle ha tänkt på att be dem fylla i nyckelpigan när de ändå var i farten? Sen har jag också gjort en ny CT-röntgen.

Jag blev lite nyfiken på alla dessa olika röntgenundersökningar så jag forskade lite. Det visade sig att CT-röntgen, datortomografi och skiktröntgen är samma sak, där bilder tas ur flera olika vinklar och sedan läggs ihop. Och magnetröntgen är inte alls någon röntgen utan en magnetkamera som bygger på radiovågor och magnetfält. Där ser man!

Så nu har jag lärt mig det! Dags att ta helg och försöka tänka på något annat (läs roligare) istället!

tisdag 10 maj 2011

Balkongtankar

Klockan är snart sex och jag sitter i skuggan på balkongen. Det är precis lagom varmt och livet känns för en stund helt underbart. Vinden fläktar skönt och jag lyssnar på barnen som leker nere på gården och blir hungrig av grannens grillos. Det doftar sommar! Magnus är ute och tränar och jag sitter här framför datorn och tar en öl. Vi har våra olika sätt att hantera situationen! :-) För Magnus del har väntan på besked återigen börjat... Och för mig handlar det om att hantera det som händer...

Det känns som jag har flyttat in på Akademiska. Och ändå så inser jag att jag bara är i början! Idag har jag gjort magnetröntgen - legat i en sån där mackapär som man ser på film. En sån där man åker in i en "tunnel" och sen bankar det och slår så högt att man inte hör vad man tänker - trots att man har hörselkåpor på sig. Också ska man ligga helt stilla i en timme eller så. Då gäller det att göra allt för att kontrollera sina tankar och impulser. (jag lovar - man blir kissnödig direkt...). Hur det gick? Sådär... Men jag klarade det!!!

Jag fick en spruta för att all tarmverksamhet skulle upphöra (som också påverkade blodsockret visade det sig), kontrastvätska (så klart) och min livmoder fylld med gel (kändes sådär...). Var mer skakig än jag trodde när jag gick därifrån. Men efter lite omtanke när jag kommit halvvägs från Veran och Annso så kunde jag knalla vidare hemåt!

I morgon ska jag lämna alla sjukhustankar därhän och åka på konferens i två dagar med Lärarförbundet. Känns som himmelriket, även om jag säkert kommer att fuska ibland och glida iväg i tankarna... Ska bli kul att träffa trevliga kollegor i regionen och byta ut tankarna på cancer mot regional utveckling och Lärarförbundisk gemenskap!

Sen är det dags för att göra entre på strålningsenheten på fredag. Hoppas det blir succe!!! Men det ska jag inte tänka på riktigt än...

söndag 8 maj 2011

En bra helg!

Vi har lagt ännu en bra helg som grund för framtidens utmaningar. För egen del är det mest att hålla i, hålla ut och förbereda mig inför behandlingen. Men i vårt absurda läge just nu så är det även dags för Magnus att göra sin årliga undersökning. Så i morgon drar vi till Enköping för att besöka lasarettet där (omväxling förnöjer sägs det). Jag är säker på att vi snart kommer att konstatera att hans cancer håller sig borta - även denna gång.

Men ni kanske kan tänka er graden av ångest hemma hos oss just nu...

Tanken har slagit mig att det här är anledningen till att ödet förde oss samman - att vi skulle stötta och hjälpa varandra genom våra helvetesresor. För som tur är så finns en sanning som är starkare och viktigare än alla andra sanningar: Efter det här finns det inget som vi två inte kan klara tillsammans!

lördag 7 maj 2011

Sen var det ju det där med håret...

Jag har under en längre tid funderat om det inte var dags för mig att försona mig med min egen gråsprängda hårfärg och skaffa mig en kort och mogen frisyr. Jag är urless på att hålla på och färga och färga... Därför bestämde jag mig i samma ögonblick jag fick veta att jag hade cancer att jag skulle sluta färga och klippa av mig håret i en kort frisyr, som en förberedelse inför att tappa det helt. Det blev liksom en legitim anledning att göra en så drastisk förändring...

Men nu säger min läkare att jag inte kommer att tappa håret. Och det är väl gott och väl så! Men nu står jag här med mitt beslut och undrar lite hur kaxig jag egentligen är - törs jag göra det även utan att ha något att skylla på?

Sjukdomsvinst!

Fördelen med att vara sjuk - och samtidigt välja att vara helt öppen om det - är ju att jag hela tiden får möta människors reaktioner. Det är nästan helt uteslutande de positiva reaktionerna! All den hjälp, kraft och kärlek jag möts av får mig att känna mig bättre och förmodligen lite mer uppskattad än jag normalt är. Det känns underbart - ingen anledning att hymla om det!

För någon vinst är man väl värd när man har blivit sjuk?!?

fredag 6 maj 2011

Jag tänkte nog...

...att mina extra kilon skulle gynna mig för en gång skull. Sinnesbilden av en cancersjuk är ju rätt mager, eller hur? Och jag tänkte att jag under min cancerbehandling successivt skulle reduceras till "lagomviktig". Men då säger min läkare att för att kroppen ska kunna maximera effekten av cellgifterna så kommer jag också få Cortison. Och DET vet vi ju hur det påverkar kroppen.... Dessutom så säger hon att det kommer att göra mig småhungrig hela tiden! Precis vad jag behöver! :-)

Men samtidigt upplyser hon mig också om att mina värden var näst intill perfekta - alla blodvärden (och det var många....) var riktigt bra, liksom blodtryck, hjärtljud och lungor. Så jag kanske egentligen mår bäst av att vara så här - (som Astrids Karlsson säger?) - en vacker, genomklok och lagom tjock kvinna i sina bästa år?

Det kanske är det som kommer att vara slutsatsen och lärdomen av allt det här känslomässiga kaoset - att jag verkligen kommer att förstå att jag är helt OK precis som jag är?

Jag har en plan!

Jag hade verkligen velat skriva; Yes! Danmark here I come! Men tyvärr - Danmark får klara sig utan mig i år... Det är jättetråkigt men - call me crazy - att bli frisk känns viktigare! :-)

Förmiddagen har spenderats på onkologen. Jag har träffat ännu en underbar läkare - om än med tysk brytning som inte var helt enkel att förstå till en början! Men hon har förklarat, förklarat igen, svarat på våra frågor och förklarat igen! Och nu har jag en plan! Jag vet precis vad jag ska göra de närmaste 10 veckorna; njuta av livet mellan strål- och cellgiftsbehandlingarna!

Det krävs en del förberedelser med undersökningar, inläggning av piccline, röntgen mm men den 24 maj drar det igång. Yttre strålning 25 dagar (vardagar) på raken och samtidigt ges cellgifter en gång i veckan. Sen blir det inre strålning under en 2 veckorsperiod (kanske i Örebro eller Stockholm) och sen är jag FRISK!!! Så semester får jag först i augusti...

Jag får räkna med problem med tarm och blåsa, klimakteriebesvär, illamående och trötthet. Ett känsloliv som går upp och ned mer än någonsin. Sen finns den där lilla risken med lymfödem, men den låtsas jag inte om riktigt än...

Restriktioner? Hon tyckte inte att jag skulle jobba - åtminstone inte utsätta mig för någon typ av stress eller press eftersom det försämrar immunförsvaret och effekten av behandlingen. Jag får inte bada eller sola (men väl vistas i solen). Jag får inte dricka alkohol dagarna runt cellgiftsbehandlingen men annars var det ok. Framförallt ska jag göra allt jag mår bra av! Känns överkomligt!

Nu kör vi!!!

torsdag 5 maj 2011

Det viktigaste!

Det är jobbigt nu! Väntar och våndas inför det som ska komma... Ena halvan av mig vill komma igång så fort som möjligt - den andra vill gärna dra ut lite på det för att slippa ta itu med alla känslor det skapar. Fast det är ju dömt att misslyckas. Är man en känslomänniska som jag så lever man med sina känslor oavsett man vill eller inte. Strutsmetoden, som en del praktiserar med framgång, har aldrig funkat för mig.

Klarar mig ändå tack vare alla fantastiska människor i min närhet - de som förstår, de som räcker ut en hand, skänker mig sin styrka, en förtröstansfull blick, en vacker tanke, ett ord, en kram. De som säger att det självklart kommer att ordna sig! Blev överraskad igår av en fantastisk bukett vårblommor från Anitas trädgård. Omtanken lägger sig som bomull kring mitt sorgsna och oroliga hjärta.



Det kanske blir tjatigt att jag ständigt återkommer till detta - alla människors betydelse. Vänner, arbetskamrater, min underbara familj och Magnus som bär mig genom stunderna av ångest!

Men ni får ursäkta, det måste vara så - för just nu finns absolut inget som är viktigare!

tisdag 3 maj 2011

Onkologen nästa!

Äntligen kom kallelsen! På fredag klockan 9 är det dags för första besöket på onkologen. Det lär inte bli det enda! Tyvärr! Men först provtagning i morgon... Jag vet att jag otåligt har väntat på det här men nu när det kommit känns allt ängsligt, deppigt och helt plötsligt verkligt! Jag har verkligen cancer! Skit också!

Men jag har iallafall skrattat ikväll - tack för det! :-)

måndag 2 maj 2011

Och jag som tyckte att det gick så bra!

Någonstans under de senaste veckorna har det absurda blivit normalt. Jag väntar! - på strålning och cellgifter, på att tappa hår och få lymfödem och på att må allmänt dåligt. Det kanske inte verkar så lockande - och om jag ska vara riktigt ärlig så är jag rätt ambivalent. Jag mår ju bra nu - kroppsligt - och det känns väl synd att förstöra det. Men jag insåg i går att även om jag tycker att jag jobbat mig upp till att vara stark, modig och balanserad så krävdes det inte mer än "Gyn-scenen" i Hearbreak hotell för att få mig ned i det mörkaste mörkret igen.

Och jag som tyckte att det gick så bra! Hade till och med börjat fundera på att börja jobba lite mer i veckan som kommer. Det är konstigt att Luther fortfarande ska ha sina fingrar med i spelet. Varför ska jag vara så duktig och kämpa mig upp i arbetstid så fort det bara går? Varför kan jag inte nöja mig med att jag faktiskt jobbar halvtid och inse att jag behöver den andra tiden för att sörja (mitt friska jag), att bearbeta alla rädslor, att hämta positiv energi för att orka kämpa (för att vinna i slutändan) och att vila mig i form inför behandlingen.

Den här gången ska jag vara lika klok för mig själv som jag skulle ha varit för någon annan kär vän. Jag ska övertyga mig själv om att det är absolut bästa för mig är att i lugn och ro bearbeta alla känslor och inte skämmas för att inse att det tar massor av ork och energi. Halvtid is good enough! Men att bli frisk - det är mer än så!

söndag 1 maj 2011

Projekt "klä om soffan"...

...kom från ingenstans. Jag har istället laddat för köp av ny soffa ett tag. Men inte hittat någon riktigt bra. För mig är soffan också min säng och det ställer större krav än att den ska vara snygg och skön att sitta i. Och nu när jag skulle tömma vardagsrummet och drog fram soffan så insåg jag att den var rätt lätt att skruva isär och vips på den vägen är jag...


Nu gäller det att hitta ett tyg.... Väggarna i mitt vardagsrum kommer att bli grå, de flesta andra möblerna är vita, jag har spanat in en matta som är somrigt ljusgrön så frågan är vilken färg jag ska välja till soffan. Svart? Eller jag kanske ska vara riktigt djärv och välja en mönstrad?

Jag hoppas att min kära mamma känner sig riktigt sugen att hjälpa mig sy kuddöverdragen :-) Annars tror jag att jag och en  häftpistol fixar det mesta...

Se upp Karin Mannerstål - here I come!