Nyckelpigan

En dag i påskas, när vi satt på Svenssons taverna, började mina tonåringar prata om att de skulle tatuera sig. Och då blir man ju lite orolig som förälder - hur mycket, hur stort, var, vad? Jag gillar visserligen tatueringar men man ska ju faktiskt leva med dem hela livet. Så jag frågade med lite bävan... Vad?

Då tittar de två underbara ungarna på varandra i totalt samförstånd och säger; Vi ska tatuera in en varsin liten nyckelpiga! Som du har!

Jag måste erkänna att jag blev väldigt rörd. Dels över deras oväntade samförstånd men framförallt för den direkta kopplingen till mig. Det kändes som en kärleksförklaring av stora mått! De som känner mig sen lite längre tillbaka vet att nyckelpigorna alltid följer mig. Jag har dem som husdjur, prynader, idoler och hjältar. I vissa perioder mer och i andra mindre. Men ändå alltid! Förutom att den representerar lekfull glädje med sin röda färg och svarta prickar så står den också för kvinnlighet och frihet!

För ganska många år sedan tatuerade jag in en liten på min högra axel. Den är idag blekt och ful och jag har varit på väg ett tag nu (ganska länge faktiskt) för att piffa upp den igen. Men det blir liksom inte av.

Men nu har jag fått ytterligare ett skäl att snygga till den - så att den matchar ungdomarnas!