Någonstans under de senaste veckorna har det absurda blivit normalt. Jag väntar! - på strålning och cellgifter, på att tappa hår och få lymfödem och på att må allmänt dåligt. Det kanske inte verkar så lockande - och om jag ska vara riktigt ärlig så är jag rätt ambivalent. Jag mår ju bra nu - kroppsligt - och det känns väl synd att förstöra det. Men jag insåg i går att även om jag tycker att jag jobbat mig upp till att vara stark, modig och balanserad så krävdes det inte mer än "Gyn-scenen" i Hearbreak hotell för att få mig ned i det mörkaste mörkret igen.
Och jag som tyckte att det gick så bra! Hade till och med börjat fundera på att börja jobba lite mer i veckan som kommer. Det är konstigt att Luther fortfarande ska ha sina fingrar med i spelet. Varför ska jag vara så duktig och kämpa mig upp i arbetstid så fort det bara går? Varför kan jag inte nöja mig med att jag faktiskt jobbar halvtid och inse att jag behöver den andra tiden för att sörja (mitt friska jag), att bearbeta alla rädslor, att hämta positiv energi för att orka kämpa (för att vinna i slutändan) och att vila mig i form inför behandlingen.
Den här gången ska jag vara lika klok för mig själv som jag skulle ha varit för någon annan kär vän. Jag ska övertyga mig själv om att det är absolut bästa för mig är att i lugn och ro bearbeta alla känslor och inte skämmas för att inse att det tar massor av ork och energi. Halvtid is good enough! Men att bli frisk - det är mer än så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar