Så vackert!

Har du någonsin varit säker på att du skulle dö? Jag menar inte någon allmän rädsla för döden. Inte en kort dödsångestattack för att det hugger i hjärttrakten. Inte vanlig "livet-är-så-kort-ångest". Utan en övertygelse om att det här kommer verkligen att ta mitt liv. Jag kommer att dö. Alltså nu. Inte sen.

Har du förberett dig på det värsta?  Tänkt ut vad du måste hinna göra? Säga? Visa? Funderat över hur dina barn ska klara sig? Hur ensam din älskade kommer att bli? Vilka spår du kommer att lämna efter dig hos släkt, vänner och i omvärlden? Tänkt hur din begravning ska vara?

Hoppas inte!

Men om du har så hoppas jag också att du fått uppleva det jag upplevt idag. Hur den känslan sakta rinner av dig. Att de lyckotårar som inte vill sluta rinna sköljer bort ångest, oro och rädsla. Och att du istället fylls med ofantlig lättnad och försiktigt hopp om framtid - hopp om liv.

Jag träffade alltså läkaren idag. Samma läkare som gav mig besked om att cancern var tillbaka för 10 månader sedan. Samma läkare som sa att det inte var säkert att det gick att bota. Idag säger hon att nästan allt är borta.  Allt i området kring hals och nyckelben är borta. Allt i armhålan. Borta. Puts väck! Tumörer jag inte ens visste att jag hade ( i lungorna) är borta.

Och de tumörer jag har i magen - som inte är strålade - de minskar fortfarande. De är inte helt borta. Men de minskar. Krymper. (Och om de skulle sluta krympa innan de är "normalstora" så kommer de också få en dos strålning. Det är en backup-plan. Men som det ser ut nu kommer det inte att behövas.). De kommer att ha mig under kontroll och övervakning - varannan eller var tredje månad kommer det att bli undersökningar för att hålla koll på de här små satarna. Jag känner mig i tryggt förvar och känner otrolig tacksamhet mot dessa hjältar inom sjukvården. Inom vetenskapen. (In science we trust, eller hur Alva?)

Det är en bit kvar till helt FRISK men det känns som ljuv poesi när min läkare uttrycker att jag INTE LÄNGRE HAR EN AKTIV CANCERSJUKDOM!

INTE LÄNGRE...
INTE AKTIV CANCER...
INTE CANCER...

Så vackert!

(#fuckcancer #golife #godjul #gottnyttår)

God fortsättning!

I morgon är det dags för nya besked. Innan jul var jag på röntgen och jag har lämnat all sköns diverse prover. I morgon är det dags att få resultaten. Hoppas naturligtvis på det bästa men är förberedd - så mycket man kan vara - på det värsta.

För under senaste veckorna har jag inte mått så bra. Varit väldigt trött. Känt mig allmänt påverkad. Haft ont i armhålan och tycker mig känna knölar både här och där. Det kan bero på strålskador. Det kan bero på hjärnspöken. Men det kan också bero på att cancern är kvar.

Jag har faktiskt hela tiden varit inställd på att även våren kommer att upptas av behandlingar. Jag tror inte att det är färdigt ännu. Jag tror att det behövs mer. Det är väl så klart delvis en mental gardering. Förmodligen ett sätt att hantera det jobbiga och inte hoppas för mycket.

Men det är klart jag gärna har fel!

I dessa tider önskar vi varandra en riktigt god fortsättning! Det önskar jag er alla av hela mitt hjärta. Och det önskar jag också mig själv. En riktigt god fortsättning. På julen. På det kommande nya året. På livet.

Tack som fan!

I dag har jag låst upp dörren till resten av mitt liv. I min hand har jag nu nyckeln till lägenheten där jag ska bo med mannen jag älskar så mycket. Det ska bli så härligt! Så stort! Så underbart!

Vi har vetat detta länge - över ett år! Och vi har verkligen längtat efter den här dagen.

För det mesta.

Men, som ni vet, kom en del annat emellan. Något som tog över och som gjorde det svårt att se framåt. Svårt att drömma.

Under stora delar av våren - sedan det där hemska beskedet kom i februari - och delar av sommaren har jag inte trott att jag skulle få uppleva den här dagen. Jag räknade bort möjligheten. Såg den inte. Vågade inte se den. Ägde bara rädslan att jag inte skulle leva så länge. Att jag skulle missa det.

Och allt är inte över. Jag är fortfarande inte säker. Inte helt orädd. Men idag är jag här. Jag står verkligen här. Med kärlek. Med mod. Och med nyckeln i hand.

Behöver jag beskriva min lycka? (Nej, vad bra, för det kan jag inte - finns inte tillräckligt stora ord!) Jag vill bara ta alla i famn - alla ni som på något sätt funnits med på resan. Ni som peppat mig, tröstat mig, skrattat med mig och funnits där för mig genom de här månaderna.

Mest av allt vill jag förstås krama M - för att han har funnits här hos mig varje litet steg på vägen. För att han har orkat fortsätta älska och tro. Vågat fortsätta vara nära trots alla jobbiga känslor.

Nu står vi här med nyckeln i hand, älskling!. Med vår kärlek och vårt mod. Och med framtiden i siktet.

Tack som fan!

Nedräkning

Dagar och veckor går fort. Jag kan inte fatta att det är 7 månader sedan jag hittade den där knölen. 7 månader? Det har gått sanslöst fort... Och man skulle kunna tro att det är 7 månader av helvete. Av rädsla och förtvivlan. Men - nej, det har det inte varit. Inte bara! Inte hela tiden. Faktiskt inte ens mest. Livet har fortsatt och jag har inte bara försökt överleva, utan också leva. Här och nu. Hitta lycka! Hitta glädje! Hitta lugn!

All behandling har förstås ändå tagit ut sin rätt. Jag är trött. Trött. Tröttare.   Denna vecka blev jag tvungen att backa lite mer på jobbtiden - till 25%. Strålningen har givit mig brännskador både på huden och inne i svalget (tänk big-time-halsfluss). Nästan omöjligt att äta. Blir soppa, måltidsersättning, yoghurt och glass. Och smörgåskex med mycket smör på. De smälter så bra i munnen då. :-)

Nu har jag strålats i 30 dagar. De ändrade ju strålningsfältet de sista 10 dagarna för att få med den lilla parantesen. Men det räcker ändå inte. Den lilla parantesen behöver mer direkt strålning och ska få ytterligare 10 dagar i en liten egen sejour. Idag har jag varit och gjutit en mask som täcker hela huvudet, halsen, över axlarna och en bit ned över bröstkorg och armar. Den masken ska jag spännas fast i varje dag när jag strålar för att ligga på exakt samma sätt. Tur att man inte är klaustrofobisk... :-)

Nästa tisdag kör den här sista kuren igång. Klart den 6 oktober. Sen får jag vila några månader. Ser verkligen fram mot det! Och det är en perfekt timing för paus eftersom vi ska flytta i mitten av november. Längtar så efter det!

Fram emot jul kommer sen göras en ny röntgen och utefter den bestäms sedan vidare behandling.

Men det tänker jag inte tänka på nu. Nu räknar jag bara ned...

På riktigt

Just idag känns det som det är dagen då allt vände. Dagen jag verkligen började tro. På riktigt.

Jag har visserligen sagt hela tiden att jag ska vinna kampen mot den här hemska sjukdomen, att jag ska bli frisk. Vissa dagar har jag verkligen trott på det. Andra dagar har jag ärligen varit mer tveksam. Ibland dessutom skräckslagen, med andan lågt upp i halsen. Men ändå konstigt nog oftast lugn. Har, i stillhet, förberett mig på det värsta - utan att sluta hoppas på det bästa.

Men idag tilltåter jag mig att jubla. Att känna att jag är en bit på väg mot seger. Att fira!

Har fått resultatet från tisdagens röntgen. Och förutom en knöl (en liten parantes) som hamnat utanför strålfältet, så har allt krymt. Allt har blivit lite mindre. Till och med det i magen som inte ens strålats nu har krymt. Och inget nytt har tillkommit.

När läkaren säger att "det ser bra ut" tillåter jag mig att fälla en tår. Av glädje och av lättnad.

Parantesen ska vi förstås ta hand om. Vi började redan idag - de ändrar strålfältet, går lite längre upp på halsen, och förlänger strålperioden med 5 dagar. Så ska även den förintas är tanken. Och jag tror på det. På riktigt! Lite mer biverkningar får jag räkna med under några veckor. Svidande, kliande hud och svullet och ömt svalg. Blir säkert inte så roligt. Kampen är långt ifrån slut.... Men! Jag lovar att jag ska ta det med ett leende. För nu jävlar tror jag...

På riktigt!

Strålning pågår

Jag har fått lite nya rutiner och vanor. Varje vardag åker jag upp till Ackis. Varje dag klär jag av mig på överkroppen och lägger mig i strålningsmaskinen. Bara några minuter. Absolut blick stilla! Allt är så precist inställt, jag törs knappt andas. Stirrar i taket och räknar tyst. Det går nästan alltid bra. Mycket tack vare de underbara syrrorna som tar mig under sina vingar. Förklarar. Frågar. Bryr sig. Varje dag visar de att de har tålamod och omtanke. Det är så viktigt för man är så utsatt. Så skör.

De är mina hjältar!

Men dessemellan (är ju ganska mycket tid emellan) mår jag ganska bra. Trött förstås. Ibland förbannat trött till och med. Har lite ont och är lite stel. Blir ändå ledsen när jag inte orkar. Men försöker intala mig att jag ändå kan göra ganska mycket. Jag går i skogen. Jag hämtar kontroller (#hitta ut). Är ute och promenerar. Umgås. Jobbar. Ska också försöka börja dansa lite igen. (Oj vad jag saknar det)

Att jag sen mellan aktiviteter behöver vila, sova, andas - lite mer (mycket mer) än jag är van vid får jag leva med. För jag vet att för att bygga upp nytt, fräscht, friskt behöver vi bryta ned ont, sjukt och dåligt. Och det kostar så klart.

Jag tar det. För jag vill leva. Här och nu. Fortsatt framöver. Med er!

#fuckcancer #golife

Normalt!

Jag har aldrig varit en kvinna som sminkat sig. Eller aldrig är förstås att ta i - till fest ibland åker mascaran (som då oftast bara klumpar sig för den blivit för gammal sedan senast jag var på fest) fram och lite rouge hittar till mina kinder. Har aldrig funderat så mycket över det. Har bara tänkt att jag är för lat och trött på mornarna för att hålla på och förbättra mitt yttre. Och på nåt sätt ändå varit ganska nöjd...

Men nu när jag tittar mig i spegeln på mornarna med mitt kala huvud och mina tomma ögon är det annorlunda. Jag är helt plötsligt beredd att lägga några minuter på att skapa ett ansikte.

Huden är genomskinligt blek (måste ju vara oerhört försiktig med solen) och det är inte bara på huvudet håret försvunnit - även ögonfransar och ögonbryn har tappats. Vet ni hur trött och färglös man ser ut utan minsta hårstrå runt ögonen? Eller nu överdriver jag igen - jag har 2 fransar kvar på höger öga, 4 på vänster öga och några enstaka strån kvar på höger bryn. (Halleluja!).

Så nu står jag där och målar ögonbryn. Varje morgon. Börjar nästan bli bra på det!:-) Lägger foundation och pudrar på lite solpuder. Ibland slår jag till och använder både kajal och ögonskugga. Då får jag plötsligt ögon igen. Och ibland till och med läppstift (fast väldigt, väldigt diskret färg). Det har blivit en morgonprocedur som jag faktiskt kommit att uppskatta. Allt oftare avslutar jag också med att dra på mig peruken. Något jag aldrig trodde jag skulle göra...

Men jag tror att jag vet varför. Det bidrar till normalitet. Jag känner mig lite mer normalt. Det syns inte direkt på mig att jag är sjuk (man måste titta lite närmare). Hela livet blir lite mer normalt!

Och det är faktiskt allt jag vill just nu - att det ska vara som det är normalt!
(whatever that means...?)

Vacklande tro

Idag fick tårarna rinna i takt med regnet på förmiddagen.

Mina knölar försvinner inte. Flera av dem växer istället trots cellgifterna som förpestat min kropp under hela våren och försommaren. Så mycket ont för så lite gott...

Jag har ändå hela tiden tänkt och känt att det kommer att lösa sig. Jag kommer att vinna. Men idag kom andra tankar... Kanske blir det inte så? Kanske kommer cancern att vinna över mig - så som den vunnit över så många andra starka och livsglada människor? Jag vill naturligtvis inte tro det, men jag vill heller inte lura mig själv...

Sen gick jag ut i skogen. Vände mig till Moder Natur för kraft. Andades in ny energi. Lät tårarna torka i solen som kom. Lät vindens sus och skogens alla ljud stilla mitt sinne.

Sen kändes det bättre. Innebörden av orden från min andlige vän återvände: "Du ska inte tro på det negativa läkarna säger - du ska bara tro att det kommer att bli bra".

Så det gör jag. Igen.  Nu kämpar vi på! Nästa steg är strålningen som kör igång 5 augusti.
Let´s just do this! Let´s believe! #Fuckcancer

Och på köpet blir det massor av kantareller till fläskfilén i kväll!

Att leva

Jag har inte skrivit något på över en månad. Det är inte brist på tid som är orsaken. Inte brist på lust heller (tror jag). Det är nog helt enkelt bara så att jag varit upptagen med livet, att leva, att må gott! Det är inte så att jag mått strålande hela tiden. Vi ska inte överdriva. Vissa dagar har varit trötta. Vissa dagar har jag haft ont. Men jag har njutit. Verkligen njutit. Ändå. Mer än ni någonsin kan fatta.

Att leva med cancer är att leva med dödshot. Det jämställs av vissa med att leva i krigszon. Man vet aldrig när en bomb kan explodera. Det är inte lätt - det säger jag inte. Ibland är det riktigt tufft och man golvas av jobbiga tankar lite då och då. Men - det är faktiskt också en kraft att se om sitt liv. Att använda sin energi på rätt sätt. Att göra det man njuter av. Att lägga kraft på det man vill. Och strunta i det andra. Ta vara på alla underbara människor runt omkring. Äta och dricka gott. Låta dammråttorna växa i fred. Vara lite rebell! Njuta. Skratta. Umgås.

Att leva!

Men det var inte det här jag skulle skriva... Inte alls (just got carried away)! Jag skulle lämna en lägesrapport. Rent medicinskt. Har träffat läkaren idag och fått en preliminär plan för fortsättningen.

Tumörerna är inte borta. Inte alla. Inte överallt. De flesta har krympt - men det räcker inte. Riktigt säkert hur det ser ut vet vi inte, men allt tyder på att det blir strålning. Ny röntgen blir den 13 juli. Sen vet vi säkert. Men vi planerar ändå för strålning - och att komma igång så fort som möjligt.

Så någon semester ser det inte ut att bli i år. Inte på det sättet man är van vid åtminstone. Men allvarligt - det spelar ingen roll alls! Inte ett dugg! Det får komma sen...

Jag säger: på skiten bara!! Med all kraft vi kan uppbåda! Fuck cancer!

Tålamod

Jag har inte haft mycket lust till att skriva här. Har fått lägga min energi på sjukhusvistelse, vita blodkroppar och infektionen från He...e. Mår lite bättre nu och allt talar för att jag ska kunna få min behandling i morgon. Den fjärde i ordningen. Det känns skönt. Och det behövs...

För jag har träffat läkaren idag och fått analysen av röntgen som gjordes i fredags. Både bra och dåligt. De flesta tumörer har krympt. Blivit mindre. Bra! Men några har det inte - de har till och med ökat något. Skit också! Inte lika bra! Vet inte riktigt hur jag ska känna nu...?

Så jag sitter här och funderar på om glaset är halvtomt eller halvfullt? Ska jag vara glad över de som minskat eller deppa ihop över de som ökat? Jag vet inte... Jag vet verkligen inte...

Men någon sa till mig - någon som hjälpt mig glutta lite in i framtiden - att det som krävs nu är tålamod. För det kommer att ta tid...

Tid har jag! Och tålamod är jag bra på! Så vi kör på det!

Glaset är halvfullt!

Skål!

Skit också!

Fick ny behandling idag. Skönt att värdena hämtat sig så att det gick att köra. Allt gick dessutom bra och ganska fort. Inga allergiska reaktioner så långt ögat nådde.

Men...

När jag kom hem kände jag mig fryssen och eländig och tog tempen - 37,2. Så det var ju lungt. (även om det är feber för mig) Hade också huvudvärk så jag klämde ändå i mig två alvedon och sov en stund. När jag vaknade en timme senare hade jag 38,1. Skit också!

Så jag ringde så klart onkologen och fick prata med en sköterska. Och nu väntar jag på att läkaren ska ringa och bestämma vad vi ska göra. Hoppas att hon säger att vi ska avvakta...

Hoppas!

En ny erfarenhet

Neutropen. Så heter det tillstånd jag är i. En ny erfarenhet. Det kommer sig av att värdet som mäter neutrofilerna (en sorts vita blodkroppar) ligger lågt. Igår hade jag mindre än 0,1 när vi kom upp hit. Idag har jag 0,3. En klar förbättring. Men det behövs minst 0,5 för att bli utsläppt ur den här skyddsisoleringen (jfr normalvärde 1,6-7,5). Har precis träffat läkaren och han tror att det finns möjlighet att jag ska uppnå det i morgon. Så vi hoppas på det. Så där lite lagom mycket. Så att jag inte blir våldsamt besviken om det inte blir så....

Men förutom det mår jag bra. Riktigt bra! Så bra att det känns sjukt konstigt att jag måste vistas här på sjukhuset. Men inte går det någon nöd på mig här. Inte på något sätt.

För här ligger jag i mitt enkelrum med egen fjärrkontroll till tv:n och massor med trevliga sköterskor som passar upp på mig. Inte så tokigt alls egentligen. Och trevliga besökare som förser mig med gott om sysselsättning. Förutom netflix, böcker och storytel har jag nu också stickning, pussel och bokvikning att roa mig med.

Tar nog ett tag innan jag blir uttråkad.

Ungefär som "när en man blir riktigt sjuk"

Det har varit riktigt tufft sedan behandlingen. De två första dagarna gick som alltid bra - cortisonet hjälper en hel del (eller kanske snarare skjuter upp problemen?). Dag 3-6 gick jag sen mest och kände mig som en person som både var bakis OCH hade fått influensan. Inte så trevligt. Men det går. För att det måste gå!

Men sen vänder det - det är så ljuvligt att ni kan inte tro det. Livet och orken kommer tillbaka och som tur är glömmer man väldigt fort hur senaste veckan har varit.

Men det här gången blev det inte riktigt så. Jo - det vände. Och det var skönt. Men då kom feber och ont i halsen istället. Lite ont i halsen. Lite feber. Jag som normalt vaknar med 36.0 hade istället 37.3. Kan ju verka hur larvigt som helst. Men det känns. Jag lovar.

Kan tänka mig att det är ungefär som "när en man blir riktigt sjuk"!

En heldag på onkologen

Påsken har varit fantastiskt skön. Jag har umgåtts, skattat och mått gott! Inte tänkt så mycket. Känt mig nästan som vanligt, alltså... ;-)

Och idag var det dags igen. Checkade in på "Casa onkologen" klockan 8 i morse. Fyrbäddsrum denna gång. Fick börja med att lämna nya prover eftersom de jag lämnat innan påsk visade för låga värden.  Det är framförallt de vita blodkropparna och blodplättarna som är för få. Helt enligt plan egentligen - de SKA vara låga när behandlingen verkar som mest. Men sen ska de hämta upp sig igen. En timme av nervositet. Hade de gjort det? Skulle vi kunna köra?

De nya provsvaren visade, tack och lov, en upphämtning och jag fick godkänt. Så då var bara att sätta igång. Nästan. För sen skulle också apoteket blanda de härliga cocktails jag skulle få. Och det tog lite tid till. Så jag passade på att sova lite...

Men runt 10 var vi igång. Härligt! I några minuter. Tills jag började känna mig jättekonstig - tryck över bröstet, enorm hetta i ansikte och på hals och överkropp, svårt att andas... En allergisk reaktion! Suck! Ganska vanlig biverkning de första gångerna, men inte ett dugg trevlig. Som tur var så avtog den direkt när sköterskan stängde av droppet och efter 15 minuters paus provade vi igen - men mycket lägre droppfrekvens. Då gick det bra!

Men det tog lång tid. Alva kom upp och försåg mig med lunch och sällskap. Och när Magnus sen väl hämtade oss vid halv 4 var jag helt slut! Fast jag egentligen inte gjort något alls...

Så det blev en lugn kväll i sängen. Trött men ändå välmående. Med choklad och "larviga", lättsamma sitcoms som sällskap. (Och lite spänd väntan/vånda om Cortisonet kommer att hålla mig vaken.)

Helt ok!

Nu har vi bestämt!

Var och träffade läkaren idag. Ett bra besök! Blodvärde och njurfunktion är bra. Vita blodkroppar dippar - men det är precis som det ska vara nu. Det är på sätt och vis ett bevis för att behandlingen funkar. Ska ta nya prover i morgon - om det nu hinner visa sig någon skillnad. För nu behöver det stiga för att kroppen ska orka med en ny omgång direkt efter helgen. Normalt sett tar man de här värdena dagen innan behandling - men nu kommer det ju en lång (och härlig!) helg emellan. Det gillar vi inte! Jo det gör vi förstås på ett sätt, men det kan krångla till det lite, bli lite mer väntan och vånda... Det måste kanske tas nya prover på tisdag innan vi kan sätta igång för att verkligen se att det vänt.

Men det tar jag... ;-)

Läkaren klämde och kände och tyckte minsann att det redan hade börjat krympa lite. Hon hade svårt att känna tydligt var tumörerna sitter. Och det hon kände var mjukt (vilket också tydligen är positivt). Så det gav en stor postiv skjuts rakt in i mage, själ och hjärta!

Efter tredje omgången (som kommer i slutet av april) kommer vi att göra en CT - för att se svart på vitt om det verkligen ger resultat. Jag frågade vad som händer om det inte visar någon förändring, vad gör vi då? Men jag fick direkt svar att vi bestämmer helt enkelt att det kommer att ge resultat!

Så - bara så ni vet, alltså - nu har vi bestämt det! Så får det bli!

Och vet ni mer - vi har också bestämt att jag kan åka till Spanien i slutet på maj!
Det passar perfekt in i behandlingsplanen! Bara jag orkar så är det fritt fram!

Så - jippi!

Och Glad Påsk!

Bad hair day!

Har haft ont i håret några dagar. Riktigt ont och ömt så att jag nästan inte kunnat tvätta det. Kändes som det var på gång. Och idag hände det. Drog handen genom håret och fick med mig en  hel tuss. Testade igen. Ännu en tuss. Och ännu en.

Gick hem och bad Alva raka bort skiten. Vill inte vakna i morgon med kudden full av hår.
Så nu är det dags för sjalar och silkesmössor att göra entré. (Hittar du en vacker och mjuk sjal någonstans - tipsa mig gärna!)

Men det är ingen stor grej alls. Bara en bad hair day.

Det går över...

En alldeles vanlig fredag

Agneta Fältskog sjöng någon gång på 80-talet: "Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag!"

Tyckte väl då att det lät lite lagom vuxentrist. Tänkte väl aldrig att jag skulle känna så med en sån härlig glädje jag idag gör. För idag förstår jag precis! Tänk vilken lycka att sitta här på fredagkvällen efter en fin vecka med lek, allvar och möten med härliga människor.

Och speciellt efter en kväll som denna - när jag har gjort och ätit pizza, druckit ett glas gott rött och fått umgås med de människor jag håller absolut närmast min hud och hjärta   - älskade M och mina underbara ungar!

Så tack - tack för en alldeles underbar vanlig fredag!

Lite påverkad men...

...jag mår ganska bra fortfarande!

Har visserligen ont i kroppen - värst över axlar, i överarmar och i benen. En molande otrevlig värk som gör det svårt att ligga still. I natt var det inte nådigt. Var tvungen att gå upp och ta starkare värktabletter mitt i natten. Och ändå gav det sig inte riktigt. Men jag somnade om till slut... Tack och lov!

Och på något konstigt sätt hade jag glömt bort det när jag vaknade. "Studsade" upp tidigt och begav mig med glädje iväg mot jobbet. Märker att det låter lite konstigt och märkligt när jag skriver det. Va fan ska hon iväg och jobba för efter en sån natt? Kan hon inte ta det lugnt den där människan?

Men jag vill! Hela jag vill! Både kropp och själ mår bra av det! Smärtan känns mindre när jag rör mig.  Och när jag får tänka på annat en stund...

Och jag kan ta det lugnt också! Nu ligger jag här, vilar och begrundar mina "rocka-sockan-strumpor". Det är klart att jag känner mig matt, lite trött och "bakis" (giftet ni vet...).  Tänker mycket - så klart! Inte bara roliga tankar. Men viktiga! Jag påminner mig om att livet finns här i alla små saker. Och att jag vill ta till vara dom. Och uppskatta dom.

Som att jag orkade dansa lite i veckan! Inte mycket, men ändå... Så skönt att bara vara där och suga i mig positiv energi! Fick till och med ett ryck i går och tog hand om pelargonerna som jag tagit in från vintervilan och sen bara lämnade åt sitt öde. Nu blev de också lite mer beredda på vår och värme...

Och ikväll ska jag äta sushi (tack för tipset, Madde).

Bara en sån sak!

Hopp!

Overkligt att sitta här med vetskapen att min kropp pumpades full av gift igår. Och jag känner liksom inget - inte mycket iallfall. Än. Har promenerat fram och tillbaka till jobbet. Ätit. Pratat. Skrattat. Jobbat. Med kroppen full av gift. Bra gift, förstås. Magiskt gift. Gift som ska göra mig frisk...

Kändes så bra att vara där igår. Nu är vi igång! "Vi" gör något. För varje droppe som gled in i min kropp växte min känsla av att vilja kämpa. Att vilja vinna. En härlig känsla av hopp!

Väntar nu bara med lite lätt bävan hur jag kommer att påverkas av biverkningar. Det första är det akuta illamåendet. Men det får man massor (massor!) av cortison för (så snart kommer mina kinder vara så där härligt cortisonrunda och sömnen mindre härligt störd)....

Men sen kommer nästa fas - dag 3-5 efter behandling - den sägs vara värst med influensasymptom och ont i kroppen. Och sen kommer stickningar, domningar i fötter/händer. Allmänna olustkänslor. Och trötthet.

Sen blir det bättre och bättre - kroppen hämtar sig och de sista dagarna innan nästa behandling kan man må riktigt, riktigt bra. Då börjar vi om igen - och om igen - och om igen! 6 eller 7 ggr blir det och vi håller på tills mitten av juli om jag räknat rätt...

Men alla känner av olika mycket så man kan ju alltid hoppas...

Det finns verkligen mycket att hoppas på!
Hopp! Hopp!

Dagens äventyr

Nu sitter venporten på plats. Hade bävat lite för det eftersom jag läst att bedövningen skulle göra så ont. Tog därför erbjudandet om lugnande och fick sannerligen en riktig fredagsfylla. Det visade sig bli det enda som var lite negativt - mådde jätteilla efteråt och kräktes. Jag och morfin är ingen bra kombo... (tacka vet jag rödtjut)

Men annars gick allt så bra, så bra. Inget att vara rädd för alls faktiskt. Bedövningen kändes bara som nålstik i huden (och det har jag ju blivit hur van som helst med eftersom jag sticker mig själv varje kväll). Och sen varken kände eller såg jag något mer utan låg och halvslumrade i godan ro. Vi var där klockan 8 och åkte därifrån halv 10. Hur snabbt och effektivt som helst. Nu när bedövningen börjar släppa är jag lite stel och öm såklart, men inte mer än så.

Personalen var fantastisk - noga att förklara vad de gjorde, inkännande och lite lagom humoristiska. Jag kände mig verkligen som jag var i goda händer hos människor som visste vad de gjorde. Jämfört med isättningen av picclinen förra svängen så var det här en ljuvlig "walk in the park".

Jag ska ta det lugnt några dagar - inte lyfta eller anstränga mig och vila så mycket som möjligt. De har ju ändå varit inne och karvat i kroppen. Och satt in ett främmande föremål! Ska ha ett plastförband över i 14 dagar och under den tiden försvinner stygnen av sig själva. Like magic! Eftersom den ligger helt innanför huden  - fäst vid bröstmuskeln - är infektionsrisken väldigt liten och bekvämligheten hög. Kan bada och duscha utan att behöva tänka på att täcka något. Jag kommer knappt märka den och kan leva som vanligt...

Som vanligt?

Lite ljusare

Mörkret har skingrats lite. Är faktiskt svårt att fortsätta deppa när jag har sånt massivt, härligt stöd runt omkring mig. Och va fan - jag kan dö om ett halvår eller om 50 år. Oavsett ska jag inte spendera fler dagar än nödvändigt med att oroa mig för det. Det betyder inte att jag gråtit mina sista tårar eller tänkt min sista negativa tanke - men att jag jobbar på att de glada, fridfulla dagarna ska bli fler! Lyckades till exempel dansa ganska obehindrat igår. Bara en sån sak! Det kändes så underbart! Att få röra sig till musiken och bara omslutas av den glädje alla som är där känner ger oerhörd kraft. 

Fick också ett ryck och tog steget in på drop in igår och karvade av allt mitt hår. Nja inte allt förstås, även om det kändes så - men en hel del. Hade tänkt göra det inom de närmaste veckorna - men jag var så less på min spegelbild så jag tänkte att det kanske skulle vara uppfriskande med en förändring lite tidigare.

Känns konstigt och ovant så klart, men det är bara att vänja sig. Det kommer ju inte att bli längre precis...

Har också börjat titta på youtube hur man knyter huvudsjalar och kommer på mig själv att tycka att det ska bli lite kul. Absurt men ändå. Så nu letar jag fina sjalar vartän jag går.... Letar också lite större, dinglande örhängen - nåt som jag inte använder normalt men som jag tror känns bra att ha när man inte har något hår som hänger ned runt öronen och halsen. Jag tror att det kan vara jätteviktigt för välmåendet att ändå få känna sig fin på något sätt...

Så - som ni märker känns livet lite ljusare just nu - och bäst av allt idag: Alva kommer hem! <3

Tunga tankar

Vaknade med cancer i morse. Det var alltså ingen mardröm. Cancer! Igen!

Jobbiga, tunga tankar just nu. Tumörer, cellgifter, ångest, smärta, död. Har finkammat nätet. Ville hitta positiva berättelser om min cancertyp. Sånt som lyckats. De som överlevt.

Vet att det var dumt.

För det är ju inte dom jag hittar. Hittar bara allt det andra. Statistik man inte vill veta. Prognoser utan hopp. Bloggar som tvärt tar slut en dag.

Får väl låta mig själv gegga runt i det här ett tag. Antar att det också hör till. Vissa tankar måste tänkas. Rädslor måste mötas. Tårar måste ut.

Men bara för ett tag - sen ska jag tvinga min glädje till livet ta över igen...

Nu är vi snart igång!

I går när jag kom hem låg de efterlängtade - men lite småläskiga - breven med stämpel från Akademiska sjukhuset i brevlådan. Där stod att nästa fredag den 13:e (tur att det är mitt lyckonummer och min favoritdag - inget annat) ska port a cathen opereras in. Eller Subkutan venport som de så vackert kallar den. Måndag 16:e är sedan första behandlingen. Skönt att veta att vi snart är igång!

Så nu borrar vi ned huvudet och kör!

Hämtar min styrka hos så många av er. Hos er som än en gång följer min resa, stöttar och hejar på. Hos er som försöker ge mig en så normal vardag som möjligt. Erbjuder er att hjälpa till. Ger av er själva. Kramar om. Hos er som skriver så fint att jag gråter. Hos er som inte skriver - för att ni inte får ihop ett enda ord som verkar vettigt att skriva. Hos er som tänker på mig. Hos er som ringer, skickar varma hälsningar, kort, tankar och små presenter. Allt värmer så oerhört mycket!

Och just idag framförallt hos er som handgripligt visade att ni finns här genom att invadera mitt hem med drinkar, räkor, rödvin, skitsnack, allvarssnack och befriande skratt!

Ända till klockan 2 i natt...!

Tack! <3

Dagens insikter

Insikt 1 - Jag kan inte göra allt jag vill nu. Jag sover som ett litet barn 10 timmar per natt och är glad om jag kommer upp klockan 8 på morgonen. Jag försöker jobba halvtid och borde kanske vara nöjd med det. Men jag är tvungen att säga nej till saker jag vill göra. Det är frustrerande.

Insikt 2 - Jag kan verkligen inte göra allt jag vill nu. Jag försökte åka och dansa igår. Och det gick väl bra ett tag. Men med blodpropp och vatten i lungan blev det lite kämpigt efter några danser. Jag som aldrig sitter ned fick vackert ge upp. Det gör mig ledsen.

Insikt 3 - Jag måste kunna vara nöjd ändå! Nöjd med det jag faktiskt kan göra. Men det är svårt.

Verkligen svårt!
(bryt ihop och kom igen, Marie!)

Att göra vad man kan!

Hur kämpar man mot cancer? Alltså mer än att säja nej (skrika nej så högt man kan) eller att skänka pengar till forskning...?

Att känna att man gör något konkret känns ofta bra och ger kraft. Det finns de som avsäger sig behandling med strålning och cellgifter för att istället själv peppa sin kropp till självläkande. Det är i min värld att gå ett steg för långt. Jag tror att traditionell, vetenskapsbaserad behandling är nödvändig. Men jag tror också man kan göra mycket själv. Tänka positivt, röra sig så mycket det går, hitta mindfulness och harmoni, äta bra....

I min situation befinner man sig lite i gränslandet mellan att må dåligt över saker man gjort (rökt som ung, stressat, ätit och druckit onyttigt) och känna en positiv kraft i att man kan förändra - här och nu! Men att ångra det man gjort är ju ärligt talat rätt meningslöst...

Sen finns det ju så mycket att välja på - olika dieter, synsätt och förhållningssätt... Det kan ställa till lite besvär. Vilken passar mig och min kropp bäst? LCHF, makrobiotiskt, paleo, supermat, ekologiskt, kost för den självläkande mm. Jag har läst ganska mycket inom det här området under de senaste åren och har nog en ganska klar uppfattning om vad jag tror på. (Har redan innan förändrat en hel del också måste jag ju påpeka så att ni inte ska tro att jag är helt förtappad....)

Men nu gör jag det igen - tar ett steg till - lite längre, lite grundligare - kanske till och med fullt ut..? Inhandlat tre nya böcker; mat för den självläkande människan, mat som botar samt supermaten - vägen till ett friskare liv. Att lägga till de andra otaliga böckerna jag redan har.

För att det känns bra helt enkelt! För att det får mig att känna att jag åtminstone gör vad jag kan!

Just nu är det livsviktigt!

Så här några dagar efter

Igår hade jag en rejäl baksmälla. Och chocken har nog fortfarande inte riktigt släppt. Dagarna byts och omsluter kaoset, det är svårt att skilja den ena från den andra. Följer liksom bara med. Försöker hitta känslorna men är rätt avtrubbad. Är läskigt rationell - på ett jättekonstigt sätt. Tänker, analyserar och funderar massor men det hemska har nog inte riktigt landat i mitt hjärta och själ än. Känner mig mest lugn och stark och jäkligt övertygad om att jag ska sätta emot allt vad jag bara kan i kampen mot "the big C".

Men torsdagen spenderades alltså på onkologen. Från morgon till kväll. Började dagen klockan 8 med beskedet. Det var alltså cancerceller som de hade plockat ur min lymfkörtel. På röntgen hade de också sett att det fanns förstorade körtlar på flera ställen i kroppen - i armhålan och i magen. Det positiva var att inget syntes i lungor, lever, njurar eller binjurar. Det får vi inte glömma! Det känns ändå väldigt skönt!

Men - det fanns några men - utifrån den biopsi som tagits kunde man inte bestämma om det var ifrån min tidigare tumör i livmodern som metastaserna kom. Det mesta tyder på det, men eftersom behandlingarna skiljer sig åt så är det viktigt att ta reda på det med säkerhet. Sen hade de också sett på röntgen att det förmodligen hade bildats en blodpropp i en av halsvenerna och det behövde också kollas upp.

Så det blev sjukhusrock, sängläge, ultraljud och biopsi. Och vi kom inte ifrån sjukhuset förrän framåt halv 7 på kvällen. Då var vi helt slut. Stod som två fån inne på ICA, tittade på varandra och kunde inte ens fatta ett beslut vad vi skulle äta. (Det blev egengjord pizza till slut - Icas färdiga deg - kan faktiskt varmt rekommenderas i tider av total idé- och tidsbrist) :-)

Med mig hem från sjukhuset hade jag en preliminär tidsplan och en nyvunnen kunskap i hur man tar sprutor på sig själv. Det kommer jag att få göra varje kväll nu i minst ett halvår. För blodproppens skull.

Tidsplanen för att knäcka cancern är att det blir ny multidisciplinär rond på onsdag och då bestäms definitivt vilka cellgifter som ska sättas in. Under veckan kommer också en port a cath att sättas in under huden och förmodligen kommer också en dejt med perukmakaren bokas in. Inom 7-10 dagar ska vi vara igång!

Jag kommer att försöka jobba lite fram tills dess. Och dansa. Så mycket jag orkar och mår bra av. Sen får vi se...

Vill passa på och tacka för alla SMS, meddelanden, mail och samtal! Jag orkar just nu inte svara er alla men det betyder massor för mig och det ger mig kraft och ännu större kämpalust. Så stort stort TACK alla underbara!

Väntan, väntan, väntan...

Inget är som väntans tider, säger man. Det är sant. Inget är som detta! Men det finns inte en uns av det positva skimmer man ändå förknippar med talesättet. Det är ett vaccum, ett hålrum, ett ingenmansland som fräter inifrån och ut och tar massor av energi.

Måste ändå ge en stor eloge till personalen på onkologen för att de hanterar allt så bra. De är effektiva, grundliga och - framförallt - helt otroliga i sitt bemötande. Lungröntgen i morgon och sen får jag nog alla svar innan veckan är slut...

Skulle ge ett kungadöme (om jag nu hade ett) för en infektion...

Nästan tre år av frid...

...har förflutit sen jag skrev här sist. Frid kanske är ett starkt ord. Men det känns ändå så. Kontrollerna har visserligen varit regelbundna - först var tredje månad, sen var fjärde och nu på slutet en gång i halvåret. Inför varje kontroll höjs pulsen lite. Stressnivåerna ökar och rädslan jag kapslar in så effektivt annars bryter sig loss och raserar fritt inom mig någon vecka innan varje läkarbesök. Man vet ju aldrig...

Men annars? Jo, frid råder faktiskt mest i mitt liv! Känner mig oftast harmonisk. Det kanske blir så när man har utsatts för så mycket psykisk stress och press. Kroppen och själen orkar inte ständigt vara i beredskap. Man måste slappna av och vara nöjd. Här och nu. Det liv jag lever. Den kraft jag besitter. Den lycka jag har.

Nu är det livet jag har lite extra roligt och skönt på något vis. Har hittat hem i ett jobb jag verkligen gillar. Har hittat lyckan med en man jag verkligen älskar - som "äntligen" ska bli min sambo efter 10 år tillsammans. Jag har lyckan att följa mina barns framgångar i livet. Mina vänner och hela min bullriga familj som hela tiden finns närvarande och berikar.

Mitt liv! Min frid! Min lycka!

Och då börjar allt om igen. Det hemska. Det vidriga. Det overkliga.

En knöl. Två knölar. Lymfkörtlar. Förstorade. Biopsi. Massor av prover. Operation? Oro! Vad är det? Vad kommer nu?

Det finns naturligtvis flera förklaringar till förstorade lymfkörtlar. Infektion är den vanligaste. Det  behöver alltså inte vara något elakt. Jag kämpar stenhårt med att inte dra iväg dit i tankarna. Att fortsätta hålla mig här och nu. Ta en dag i taget. Lita på läkarna! Invänta svar...

Andas.