Normalt!

Jag har aldrig varit en kvinna som sminkat sig. Eller aldrig är förstås att ta i - till fest ibland åker mascaran (som då oftast bara klumpar sig för den blivit för gammal sedan senast jag var på fest) fram och lite rouge hittar till mina kinder. Har aldrig funderat så mycket över det. Har bara tänkt att jag är för lat och trött på mornarna för att hålla på och förbättra mitt yttre. Och på nåt sätt ändå varit ganska nöjd...

Men nu när jag tittar mig i spegeln på mornarna med mitt kala huvud och mina tomma ögon är det annorlunda. Jag är helt plötsligt beredd att lägga några minuter på att skapa ett ansikte.

Huden är genomskinligt blek (måste ju vara oerhört försiktig med solen) och det är inte bara på huvudet håret försvunnit - även ögonfransar och ögonbryn har tappats. Vet ni hur trött och färglös man ser ut utan minsta hårstrå runt ögonen? Eller nu överdriver jag igen - jag har 2 fransar kvar på höger öga, 4 på vänster öga och några enstaka strån kvar på höger bryn. (Halleluja!).

Så nu står jag där och målar ögonbryn. Varje morgon. Börjar nästan bli bra på det!:-) Lägger foundation och pudrar på lite solpuder. Ibland slår jag till och använder både kajal och ögonskugga. Då får jag plötsligt ögon igen. Och ibland till och med läppstift (fast väldigt, väldigt diskret färg). Det har blivit en morgonprocedur som jag faktiskt kommit att uppskatta. Allt oftare avslutar jag också med att dra på mig peruken. Något jag aldrig trodde jag skulle göra...

Men jag tror att jag vet varför. Det bidrar till normalitet. Jag känner mig lite mer normalt. Det syns inte direkt på mig att jag är sjuk (man måste titta lite närmare). Hela livet blir lite mer normalt!

Och det är faktiskt allt jag vill just nu - att det ska vara som det är normalt!
(whatever that means...?)