...har förflutit sen jag skrev här sist. Frid kanske är ett starkt ord. Men det känns ändå så. Kontrollerna har visserligen varit regelbundna - först var tredje månad, sen var fjärde och nu på slutet en gång i halvåret. Inför varje kontroll höjs pulsen lite. Stressnivåerna ökar och rädslan jag kapslar in så effektivt annars bryter sig loss och raserar fritt inom mig någon vecka innan varje läkarbesök. Man vet ju aldrig...
Men annars? Jo, frid råder faktiskt mest i mitt liv! Känner mig oftast harmonisk. Det kanske blir så när man har utsatts för så mycket psykisk stress och press. Kroppen och själen orkar inte ständigt vara i beredskap. Man måste slappna av och vara nöjd. Här och nu. Det liv jag lever. Den kraft jag besitter. Den lycka jag har.
Nu är det livet jag har lite extra roligt och skönt på något vis. Har hittat hem i ett jobb jag verkligen gillar. Har hittat lyckan med en man jag verkligen älskar - som "äntligen" ska bli min sambo efter 10 år tillsammans. Jag har lyckan att följa mina barns framgångar i livet. Mina vänner och hela min bullriga familj som hela tiden finns närvarande och berikar.
Mitt liv! Min frid! Min lycka!
Och då börjar allt om igen. Det hemska. Det vidriga. Det overkliga.
En knöl. Två knölar. Lymfkörtlar. Förstorade. Biopsi. Massor av prover. Operation? Oro! Vad är det? Vad kommer nu?
Det finns naturligtvis flera förklaringar till förstorade lymfkörtlar. Infektion är den vanligaste. Det behöver alltså inte vara något elakt. Jag kämpar stenhårt med att inte dra iväg dit i tankarna. Att fortsätta hålla mig här och nu. Ta en dag i taget. Lita på läkarna! Invänta svar...
Andas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar