Just idag känns det som det är dagen då allt vände. Dagen jag verkligen började tro. På riktigt.
Jag har visserligen sagt hela tiden att jag ska vinna kampen mot den här hemska sjukdomen, att jag ska bli frisk. Vissa dagar har jag verkligen trott på det. Andra dagar har jag ärligen varit mer tveksam. Ibland dessutom skräckslagen, med andan lågt upp i halsen. Men ändå konstigt nog oftast lugn. Har, i stillhet, förberett mig på det värsta - utan att sluta hoppas på det bästa.
Men idag tilltåter jag mig att jubla. Att känna att jag är en bit på väg mot seger. Att fira!
Har fått resultatet från tisdagens röntgen. Och förutom en knöl (en liten parantes) som hamnat utanför strålfältet, så har allt krymt. Allt har blivit lite mindre. Till och med det i magen som inte ens strålats nu har krymt. Och inget nytt har tillkommit.
När läkaren säger att "det ser bra ut" tillåter jag mig att fälla en tår. Av glädje och av lättnad.
Parantesen ska vi förstås ta hand om. Vi började redan idag - de ändrar strålfältet, går lite längre upp på halsen, och förlänger strålperioden med 5 dagar. Så ska även den förintas är tanken. Och jag tror på det. På riktigt! Lite mer biverkningar får jag räkna med under några veckor. Svidande, kliande hud och svullet och ömt svalg. Blir säkert inte så roligt. Kampen är långt ifrån slut.... Men! Jag lovar att jag ska ta det med ett leende. För nu jävlar tror jag...
På riktigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar