Overkligt att sitta här med vetskapen att min kropp pumpades full av gift igår. Och jag känner liksom inget - inte mycket iallfall. Än. Har promenerat fram och tillbaka till jobbet. Ätit. Pratat. Skrattat. Jobbat. Med kroppen full av gift. Bra gift, förstås. Magiskt gift. Gift som ska göra mig frisk...
Kändes så bra att vara där igår. Nu är vi igång! "Vi" gör något. För varje droppe som gled in i min kropp växte min känsla av att vilja kämpa. Att vilja vinna. En härlig känsla av hopp!
Väntar nu bara med lite lätt bävan hur jag kommer att påverkas av biverkningar. Det första är det akuta illamåendet. Men det får man massor (massor!) av cortison för (så snart kommer mina kinder vara så där härligt cortisonrunda och sömnen mindre härligt störd)....
Men sen kommer nästa fas - dag 3-5 efter behandling - den sägs vara värst med influensasymptom och ont i kroppen. Och sen kommer stickningar, domningar i fötter/händer. Allmänna olustkänslor. Och trötthet.
Sen blir det bättre och bättre - kroppen hämtar sig och de sista dagarna innan nästa behandling kan man må riktigt, riktigt bra. Då börjar vi om igen - och om igen - och om igen! 6 eller 7 ggr blir det och vi håller på tills mitten av juli om jag räknat rätt...
Men alla känner av olika mycket så man kan ju alltid hoppas...
Det finns verkligen mycket att hoppas på!
Hopp! Hopp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar