Dagens äventyr

Nu sitter venporten på plats. Hade bävat lite för det eftersom jag läst att bedövningen skulle göra så ont. Tog därför erbjudandet om lugnande och fick sannerligen en riktig fredagsfylla. Det visade sig bli det enda som var lite negativt - mådde jätteilla efteråt och kräktes. Jag och morfin är ingen bra kombo... (tacka vet jag rödtjut)

Men annars gick allt så bra, så bra. Inget att vara rädd för alls faktiskt. Bedövningen kändes bara som nålstik i huden (och det har jag ju blivit hur van som helst med eftersom jag sticker mig själv varje kväll). Och sen varken kände eller såg jag något mer utan låg och halvslumrade i godan ro. Vi var där klockan 8 och åkte därifrån halv 10. Hur snabbt och effektivt som helst. Nu när bedövningen börjar släppa är jag lite stel och öm såklart, men inte mer än så.

Personalen var fantastisk - noga att förklara vad de gjorde, inkännande och lite lagom humoristiska. Jag kände mig verkligen som jag var i goda händer hos människor som visste vad de gjorde. Jämfört med isättningen av picclinen förra svängen så var det här en ljuvlig "walk in the park".

Jag ska ta det lugnt några dagar - inte lyfta eller anstränga mig och vila så mycket som möjligt. De har ju ändå varit inne och karvat i kroppen. Och satt in ett främmande föremål! Ska ha ett plastförband över i 14 dagar och under den tiden försvinner stygnen av sig själva. Like magic! Eftersom den ligger helt innanför huden  - fäst vid bröstmuskeln - är infektionsrisken väldigt liten och bekvämligheten hög. Kan bada och duscha utan att behöva tänka på att täcka något. Jag kommer knappt märka den och kan leva som vanligt...

Som vanligt?