tag:blogger.com,1999:blog-4006052112831143022024-02-20T02:38:43.473+01:00När det overkliga blir verklighet!Mariehttp://www.blogger.com/profile/04670923553881557555noreply@blogger.comBlogger139125tag:blogger.com,1999:blog-400605211283114302.post-61239489067767225862016-10-06T22:08:00.000+02:002016-10-06T22:11:43.613+02:00Jävla skitsjukdom<br />
Det här blir en tuff blogg att skriva. Hittar inga "bra" ord alls...<br />
<br />
Varit hos läkaren idag och fått jobbiga besked. Blir cellgifter igen från och med i morgon. Tre månader till att börja med. Men det kan bli mer. Vi får se vad min kropp orkar. För tyvärr är det inte så att de längre tror att min sjukdom kan botas. Bara hållas i schack. Hur länge? Ingen vet...<br />
<br />
Vad säger man? Lånar en kär väns ord: fan, fan, fan...<br />
<br />
Lägger till: Jävla skitsjukdom!<br />
<br />
Och sen gråter vi en skvätt. Kanske två. Men sen räcker det (åtminstone för idag). Sen får glädjen ta över igen. Glädjen över det som finns. Över varje dag. Över er. Över oss.<br />
<br />
För jag ger inte upp. Aldrig. Tillsammans gör vi nåt bra av det här! Ok?<br />
<br />
Ok?<br />
<br />
Den tid vi har ska vi använda väl. Från och med nu finns bara ett läge: Varje dag räknas!<br />
<br />
Tillsammans med er! <3<br />
<br />
<br />Mariehttp://www.blogger.com/profile/04670923553881557555noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-400605211283114302.post-29729154482087542882016-09-29T07:12:00.001+02:002016-09-29T07:15:15.933+02:00Motsägelsefulla känslorBlev lite omtumlad och väldigt tagen när jag läste dagens dödsannonser i UNT. En kvinna i min ålder med exakt samma namn har lämnat jordelivet.<br />
<br />
Det kunde ha varit jag.<br />
<br />
Känslorna knockar mig. Samtidigt som jag känner obegripligt stor sorg för min namne (jag kände henne inte) och funderar på vad som kan ha hänt henne - så känner jag också ren och skär lycka.<br />
<br />
Lite "ful" känsla i sammanhanget - jag vet. Så motsägelsefullt.<br />
<br />
Men jag har tänkt tanken så många gånger hur min dödsannons skulle se ut. Det har blivit en symbol för rädslan att lämna mina älskade. Så visst kan det - mitt i den underliga sorgen - samtidigt vara en lättnad.<br />
<br />
Det är inte jag.Mariehttp://www.blogger.com/profile/04670923553881557555noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-400605211283114302.post-48862461261256142452016-09-14T21:31:00.000+02:002016-09-14T21:31:33.430+02:00Mina knölarDen här gången hade jag inte läst röntgensvaret i förväg. Det har legat åtkomligt sedan den 26 augusti. Men jag hade bestämt mig. Jag skulle inte.<br />
<br />
Så det blev läkaren som fick lämna den goda nyheten. Att allt ser bra ut. Inget - förutom en liten, liten knöl (det är alltid någon knöl förstås) hade växt. Och den lilla hade växt från 8-11 mm. Det behöver inte betyda något egentligen. En vanlig lymfkörtel kan vara upp till 10 mm.<br />
<br />
Men med tanke på min historia så ska de såklart kolla upp det. Hålla koll på den. Prata och utvärdera och fundera. Slå sina kloka huvuden ihop och tänka ut något bra. Jag litar totalt på dem och det som de bestämmer. Följer bara med...<br />
<br />
Men tills de bestämmer något annat får jag vila. Jag och de andra knölarna som ligger stilla får en ännu längre paus. Vi fortsätter med Avastinet så länge. Var tredje vecka. Men det ger inga biverkningar. Inget jag mår dåligt av så det känns helt ok.<br />
<br />
Annars är det bara ren och skär glädje nu. Lycka över att slippa cellgifterna. Att slippa vara dödstrött och känna sig sjuk och eländig med en kropp som inte fungerar som den ska. Att slippa smärtan. Illamåendet. Och oron. Kommer det funka?<br />
<br />
Nu övar jag istället vidare på att ta en dag i taget. Här och nu. Leva och njuta. Må gott. Dricka Cava.<br />
<br />
Och dansa...<br />
<br />
<br />Mariehttp://www.blogger.com/profile/04670923553881557555noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-400605211283114302.post-62342965351918189852016-06-29T20:32:00.002+02:002016-06-29T20:35:32.514+02:00Från det ena till det andra...Igår började jag skriva ett inlägg. Blev inte klar men så här tänkte jag då:<br />
<br />
<i>Ibland är det jobbigt. Jag vet att ni vet det. Jag vet att jag inte ens behöver skriva det egentligen. Men så är det. Vissa dagar är så tunga, så tunga. När kroppen inte vill sluta värka. Musklerna ömmar, huvudet dunkar och alla slemhinnor protesterar högljutt. Det är något väldigt destruktivt med att ha så ont. Utbrännande. Urlakande. Passiviserande. </i><br />
<i><br /></i>
<i>Och det är också då tankarna kommer. De där tankarna man inte vill tänka men ändå måste vänja sig vid. För det är klart att de finns där. Hela tiden. Ibland ger jag dem tid. Men ibland orkar jag inte med dem alls. Det är då man är tacksam för att 4:e säsongen av "orange is the new black" har släppts. Ett antal härliga timmar framför mig då jag inte behöver tänka på nåt annat än hur det ska gå för Piper, Red, Crazyeyes och de andra. Tack Netflix! </i><br />
<i><br /></i>
<i>Och tack mitt enfaldiga (starka?) psyke som låter mig fly in i något så harmlöst.</i><br />
<br />
Idag är allt annorlunda. För en stund är livets nervtrådar åter laddade med glädje, hopp och tro. En sak som gjort skillnad är att jag sovit bra. Inte haft ont. En annan att jag pratat med läkaren. Min underbara läkare Bengt Tholander på onkologen. Alltså snacka om rätt person på rätt plats. Med lugn, tålamod och ALLTID positiv inställning får han mig att förstå. Och han får mig att tro!<br />
<br />
Han ringde när Magnus och jag satt i bilen på väg till Maxi. Och det han sa fick oss båda att tappa ansiktet en stund. Lättnaden måste ut i tårar. Sköna tårar. Underbara tårar.<br />
<br />
Jag hade läst röntgenutlåtandet själv tidigare (tack mina vårdkontakter?). Trots att jag flera gånger lovat mig att jag inte ska göra så. För även om jag är så van med hur det skriver, börjar förstå språket och termerna så kräver de ofta ett perspektiv jag inte har. En kunskap jag inte besitter. Då blir det lätt att tolka fel. Den här gången fick jag känslan av att det är lite för mycket på tok. Och den känslan har jag gått och burit nu i en vecka eller två.<br />
<br />
Den känslan tog han ifrån mig. (tack!!) Som han ser det så fungerar behandlingen bra - precis som de har tänkt. Och det som har växt (vi pratar 3 mm på EN (!) körtel i magen medan allt det andra har krympt där- en signifikant skillnad) tyckte han mer eller mindre kunde ligga inom felmarginalen. En körtel hade också obetydligt förstorats i armhålan men det tyckte han inte heller var något alarmerande.<br />
<br />
Så - sammanfattningsvis - TVÅ små körtlar har blivit obetydligt större. Det "band av körtlar" som sitter i magen (som vi i första hand ville få ned) har krympt betydligt! Resten är oförändrat - inget nytt har tillkommit. Bukhinna, lungor och lever är opåverkade.<br />
<br />
Så - fortfarande en bit kvar till frisk. Men jag gläds. Gläds åt att jag nu får mitt efterlängtade uppehåll. Sista cellgifterna idag. Bara en helg kvar att ta sig igenom med det ovanstående eländet. Tänk att slippa sjukhuset varje vecka. Få lite mer kraft tillbaka. Lite vila (både fysisk och psykisk) Lite mer Cava! Semester!<br />
<br />
Tack mitt starka (enfaldiga?) psyke som låter mig glädjas så ofantligt åt detta!<br />
<br />
<br />
<br />
<br />Mariehttp://www.blogger.com/profile/04670923553881557555noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-400605211283114302.post-26295600823393489872016-05-09T19:39:00.001+02:002016-05-09T19:50:50.704+02:00Här och nuTiden passerar förvånansvärt fort. Timmar går, dagar flyger förbi och veckor försvinner. En efter en. Flera efter varandra. Och jag följer med...<br />
<br />
Behandlingen är nu i full gång och första "kuren" (dvs 4 veckors cellgiftsbehandling) är avklarad. Jag har också klarat av första läkarbesöket med avstämning. Och allt ser bra ut så här långt. Inga konstigheter. Värdena håller sig inom ram och kroppen fungerar så bra man kan förvänta sig. Planen är att köra på fram till midsommar med cellgifterna. De ska också lägga till Avastin så fort de kommer tillrätta med hur min ökade benägenhet för blodproppar kan hållas nere samtidigt. Det behöver in annan kompetens som ska göra den bedömningen - vilken medicinering som krävs för det. Så vi väntar lite till på det... men tanken är att det ska till under denna "andra kur".<br />
<br />
Sen görs en avstämning med röntgen runt midsommar som avgör nästa steg. Jag vet alltså inget om vad som ska hända sen. Känns dubbelt. Dels är det skumt att inte veta något alls om hur sommaren ska bli. Dels är det skönt att veta att de gör precis det som behövs i mitt fall. Att de inte följer någon mall utan lyssnar till min kropp och mina knölar.<br />
<br />
Så jag mår ganska bra egentligen - trots allt!<br />
<br />
Migränen som höll mig i ett grepp de första veckorna har (nu knackar jag för fullt i altanbordet) börjat avta. Och läkarna sa att det kan vara reaktioner på cellgifterna som försvinner när kroppen vänjer sig. Vi hoppas på det. Och alltså hallå! Jag är rätt glad att min kropp reagerar på något sätt när vi häller gift i dess vener. Jag är nöjd att det märks. Inuti och utanpå.Annars skulle det bara vara för konstigt...<br />
<br />
Så jag mår jäkligt bra egentligen - med tanke på...<br />
<br />
Lite tröttare - javisst. Lite ömmare - ja! Lite skalligare - for sure (fram med sjalar, hattar och mössor nu)! Lite rundare och tjockare - absolut (tack cortisonet!)! Och långsammare än någonsin.<br />
<br />
Men jag kan göra nästan samma saker som jag alltid gjort. Kanske inte allt på samma gång och kanske inte hela tiden. Men å andra sidan - vem kan det? Huvudsaken är väl att jag kan. Man glömmer så lätt. Bortser från saker så lätt. Och man begränsar sitt perspektiv hela tiden. Men jag försöker verkligen att inte göra så. Inte längre... Det som gäller nu är att uppskatta. Att njuta. Att bejaka.<br />
<br />
Men förra veckan var det svårt att tänka positivt. Svårt att hitta något att uppskatta. Döden kom förbi och har varit ständigt närvarande sedan dess. Min gamla klasskompis och barndomskärlek lämnade oss plötsligt. En kvinna får nu leva vidare utan sin man och tre barn får leva vidare utan sin pappa. Det är sorgligt, naturligtvis. Och ett stort tomrum uppstår efter honom. Han var värme, trygghet och livsglädje personifierad.<br />
<br />
Men i sorg uppstår också möten. Möten att uppskatta och människor att älska. Gamla vänner och nya bekantskaper. Närhet och vänskap som känns långt i in själen. Möten som får oss att orka vidare. Samtal som tvingar oss tillbaka till här och nu.<br />
<br />
För det är här vi som är kvar ska vara. Tillsammans!<br />
<br />
Så länge vi bara får!Mariehttp://www.blogger.com/profile/04670923553881557555noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-400605211283114302.post-50407961742428926072016-04-12T22:25:00.002+02:002016-04-12T22:41:09.128+02:00Nu är vi igång.<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
Ja då är vi igång. Känns befriande. Var ju lite orolig för att min förkylning skulle ha satt ned mina värden och vi inte skulle kunna köra. Men det gick. Och nu känns det som vi är på rätt väg. Känns hoppfullt! Alltså - vad jag menar egentligen är att nu är det dags att börja tro igen. Börja hoppas. Bli övertygad om att det här kommer
att funka.<br />
<br /></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
Så det så! <o:p></o:p></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
<span style="background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br />
<!--[endif]--><o:p></o:p></span></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
<span style="background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Frågade
dagens sköterska (en mycket förtroendeingivande, charmig och kompetent syrra
vid namn Max) hur länge man kan hålla på med den här behandlingen? "18-22
veckor" svarade han. </span></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
<span style="background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">
<!--[if !supportLineBreakNewLine]--><br />
<!--[endif]--><o:p></o:p></span></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
<span style="background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Jag
log. </span><o:p></o:p></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
<span style="background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br />
<!--[endif]--><o:p></o:p></span></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
<span style="background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Gott
om tid att trötta ut de små jäkla knölarna alltså. </span><o:p></o:p><br />
<span style="background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br /></span>
<span style="background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Bara det funkar. Finns förstås en risk att mina små "älskade" knölar har blivit resistenta mot just den här sortens cellgift. Det kommer att ta ett tag att få syn på det i så fall. Tar några veckor (månader) innan vi kan veta om det här funkar. Så ni förstår, va? Det är oerhört viktigt att tro nu. Att våga känna sig övertygad. Tron försätter berg. Det har vi hört. Så nu hoppas vi. Nu tror vi. Det kommer funka!</span></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
<span style="background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br />
<!--[endif]--><o:p></o:p></span></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
<span style="background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Dagens
behandling tog lite tid. Dels måste man premedicera för att undvika allergiska
reaktioner. (I fortsättningen får jag gå upp klockan 5 för att göra detta hemma
själv och på så sätt spara lite sjukhustid) Ni som tidigare varit med minns
kanske att jag ändå fick en sån förra gången. Mycket obehagligt och något jag
gärna lägger några timmar på att undvika. Dels måste - av samma anledning - droppet droppa sakta, sakta, sakta till en början... Det tar tid, helt enkelt!</span><o:p></o:p></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
<span style="background-color: rgba(255, 255, 255, 0);"><br />
<!--[endif]--><o:p></o:p></span></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
<span style="background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Så
där låg jag sömnig av tavegyl på ett stort och fint enkelrum. Flytande mellan
sömn och vakenhet. Med älskade mamma sittande i fåtöljen mitt emot. Som virkar. Pysslar, Vakar. Flyttades för en stund ett 45-tal år tillbaka och tillät
mig känna efter. Lät mig omslutas av känslan att vara omhändertagen. Liten.
Att allt är enkelt och självklart. Att någon kan beskydda mig. </span><span style="background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">En känsla från en värld innan jag visste något
om det andra... </span></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
<span style="background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">
<!--[if !supportLineBreakNewLine]--><br />
<!--[endif]--><o:p></o:p></span></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
<span style="background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">En
känsla av fullständig trygghet. </span></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
<span style="background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">
<!--[if !supportLineBreakNewLine]--><br />
<!--[endif]--><o:p></o:p></span></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
<span style="background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Vaknar
till. Här och nu. Och tänker att det här är en bra början. Den tryggheten finns
faktiskt här på riktigt. På många olika sätt. Den är vår! Och den är min!</span></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
<span style="background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">
<!--[if !supportLineBreakNewLine]--><br />
<!--[endif]--><o:p></o:p></span></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
<span style="background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Så nu kör vi. Tillsammans! I trygghet.</span></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
<span style="background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">
<!--[if !supportLineBreakNewLine]--><br />
<!--[endif]--><o:p></o:p></span></div>
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
<span style="background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">#fuckcancer
#golife </span><o:p></o:p></div>
<br />
<div style="margin-bottom: .0001pt; margin: 0cm;">
<br /></div>
<br />
<br />Mariehttp://www.blogger.com/profile/04670923553881557555noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-400605211283114302.post-1536567243354531982016-04-06T11:49:00.000+02:002016-04-06T11:50:56.493+02:00Tack!Vill uttrycka mitt djupaste tack för alla SMS, alla meddelanden på messenger, alla mail och kommentarer och alla samtal, Orkar just nu inte svara er alla men jag vill att ni ska veta att jag uppskattar er uppmuntran och ert stöd ofantligt mycket! Tack för att ni finns med mig i allt det här jobbiga, att jag får låna er styrka och ert mod.<br />
<br />
All kärlek till er!<br />
<br />
Fick ju med mig någon otäck bacill från Madrid och har legat däckad senaste dygnet med feber, halsont och hosta. Kan ju tyckas banalt i sammanhanget men är fan så jobbigt! Brukar ju "skryta" om att jag aldrig blir sjuk (ja förutom lite cancer å så) men nu får jag äta upp det också! Och det smakar inte så värst gott!<br />
<br />
Men det kanske är så att jag behöver det här. Att jag behöver just nu ligga ned på rygg. Så därför har "nån" eller "nåt" sett till att jag gör det. Jag behöver vila. Ladda. Få ordning på mina tankar och komma tillrätta med hur jag ska möta det här igen. Hitta min mentala styrka igen. Min kraft. Mitt mod.<br />
<br />
För jag kommer verkligen att behöva det!<br />
<br />
#fuckcancer #golifeMariehttp://www.blogger.com/profile/04670923553881557555noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-400605211283114302.post-23538225407942165832016-04-04T21:40:00.002+02:002016-04-04T21:48:20.556+02:00Välkommen hit, välkommen hemHar haft underbara dagar i Madrid. En stad att älska. Vänner att älska. Upplevelser att bevara!<br />
<br />
När vi kom hem och jag slog på telefonen på flygplatsen hade jag två meddelanden från min läkare på onkologen. Jag skulle ringa så snart jag kunde.<br />
<br />
Tänkte väl inte så mycket på det först. Försökte hitta naturliga förklaringar. Men så ringde läkaren igen när vi satt på bussen från Arlanda. Och när han insåg att jag satt på bussen konstaterade han snabbt att han skulle ringa igen när jag hunnit hem. Då förstod jag att det var något...<br />
<br />
Pratade länge. Han förklarade tålmodigt, som alltid, att knölarna i magen har ökat sedan i februari. Några har ökat i storlek och några har tillkommit. Skulle de ge sig på att stråla nu - som tanken varit - skulle fälten bli väldigt stora och biverkningarna många och svåra. Så nu har de tänkt om och föreslår istället först cellgifter. För att krympa. Eliminera. Utplåna.<br />
<br />
Ja tack! Gärna utplåna! Men cellgifter?<br />
<br />
Det känns naturligtvis bra att de är lyhörda för sjukdomen. Att de överväger. Och planerar om. Att de hela tiden tänker på vad som kan fungera bäst. Vad som har störst chans att lyckas.<br />
<br />
Men det känns också tufft nu, Känner mig tilltufsad, förvirrad, hopknölad och stampad på. Känns naturligtvis jobbigt att det försämrats. Och det känns oerhört jobbigt med cellgifter. Fasar för illamående, domnande fötter, orkeslöshet, trötthet och håravfall.<br />
<br />
Igen.<br />
<br />
Dessutom varje vecka denna gång. Varje jäkla vecka. Först till och med mitten av maj. Men förmodligen också juni. Sen görs utvärdering och kanske mer cellgifter. Eller strålning. Allt avgörs efter hand - efter hur det svarar, hur det ser ut.<br />
<br />
Hur fan ska jag orka? Just nu känns det helt omöjligt...<br />
<br />
Men jag vet att jag reser mig. Redan i morgon känns det förmodligen annorlunda. Eller nästa vecka. Då är jag på väg upp igen. På tå igen. Kamplusten kommer att ta överhanden. Styrkan växer. Tillsammans reser vi oss. Jag vet!<br />
<br />
För störst av allt är viljan att leva. Här. Med er!<br />
<br />
#golife<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />Mariehttp://www.blogger.com/profile/04670923553881557555noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-400605211283114302.post-63999937091936513102016-03-22T22:40:00.001+01:002016-03-22T23:20:23.082+01:00Blodbad (känsliga läsare varnas...)Efter sol kommer regn. Och efter snöstorm kommer sol... Och sen kommer hagel... Och sol igen...Ja ni fattar, va? Att det är så. Att allt går upp och ned - ned och upp - ned och upp igen... Att det är så för mig nu.<br />
<br />
Fast så är det kanske jämt i livet, egentligen. När man tänker efter. Men det är inte alltid så här tydligt.<br />
<br />
För idag blev allt verkligt igen. Alla mina mardrömmar smög sig återigen på och kröp innanför skinnet. Jag blev tvungen att möta allt jobbigt. Det jag hunnit förtränga. Det jag glömt. Skulle "bara" göra en skiktröntgen så att de kan planera stråldoserna jag ska få framöver. Tänkte väl att det var en baggis. Att jag gjort det förr och visste precis vad som skulle ske. Och att det skulle passera med en axelryckning.<br />
<br />
Fel!<br />
<br />
Var lite jobbigt bara att kliva in där. Atmosfären är rätt speciell på onkologen. Alla väntar. Alla är sjuka. Alla försöker hantera - se framåt - bemästra - hålla ihop. Ändå är det inget deprimerande ställe. Människor pratar. Skrattar. Ler. Men allt det andra finns där bakom. Hela tiden.<br />
<br />
Kom in i tid. Trevlig sköterska som förklarade allt jag visste och ställde frågor jag svarat många gånger på förut. Lite hemvant. Lite bekvämt. Helt OK.<br />
<br />
Sen började hon försöka sätta en nål för kontrasten. Gick sådär. Hon fick sticka flera gånger. Och det gjorde svinont. Kändes som hon missade. Försökte igen. Fumlade. Jag brukar inte tycka att det är jobbigt att bli stucken. Brukar inte kännas nästan alls. Och det brukar alltid gå bra. Men men - ok - alla får vara nya på jobbet. Och alla har rätt att ha en dålig dag. Men kul var det inte. Och det kändes som ett under att hon till slut (med hjälp av en annan sköterska) fick in kontrasten...<br />
<br />
Men det höjde min puls. Gjorde mig lite irriterad. Lite rädd - på ett sätt jag inte riktigt kan förklara. Det var ju inget stort som gick fel. Inget livsavgörande. Inget vitalt. Bara irriterande. Men förmodligen bidrog min irritation till att när nålen väl sedan plockats bort och armen plåstrats om efter konstens alla regler så började blodbadet.<br />
<br />
Jag har skojat många gånger att jag har utlöst Stockholms blodbad. Det blir så när man äter blodförtunnande. Brukar varna sköterskorna och gjorde så även denna gång. Men denna gång BLEV det blodbad. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Jag kände det inte. Såg bara plötsligt ned på min omplåstrade arm medans jag försökte klä på mig och det bara flödade ut. Ingen smärta. Ingen känsla. Bara kroppsvarmt blod som rann. Och rann. Forsade.<br />
<br />
För två sekunder tänkte jag att jag måste ta fram mobiltelefonen och filma detta. Eller åtminstone fota det. (Hur sjukt är inte det???) För det var som på film. När någon blöder så mycket att det ser helt overkligt ut. Så var det. I några sekunder eller så innan vi hittade sinnesnärvaro (vi blev nog chockade båda två - både sköterskan och jag) och försökte stoppa det.<br />
<br />
Och det tog ganska lång tid innan vi hade läget under kontroll och jag kunde ta mig tillbaka till jobbet. Och på något sätt höll jag ihop där en stund. Minns faktiskt inte riktigt vad jag gjorde. Men jag höll ihop. Sen åkte jag hem till Magnus. Och släppte taget. Föll. Och han fångade upp mig... Som alltid! <3<br />
<br />
Förstår ännu inte riktigt varför det tog mig så hårt. Inget allvarligt hände egentligen. Men det fick tag i mig. Blodet skrämde och väckte all min rädsla. Blod är så förknippat med liv och död. Alla stora frågor. Allt jobbigt. Och att det hände i den där miljön. Som är så förknippat med sjukdomen. Med Cancern. Ja det blev för mycket bara...<br />
<br />
Så nu börjar jag om igen. För jag tänker inte låta rädslan segra.<br />
Nu bygger vi. Nu repar vi. Fyller på och fyller i. Jag. Vi. Ni och jag. Tillsammans!<br />
<br />
#fuckcancer<br />
<br />
Vi ska klara det här! <3<br />
<br />
<br />
<br />
<br />Mariehttp://www.blogger.com/profile/04670923553881557555noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-400605211283114302.post-19520408400360436632016-03-12T22:58:00.001+01:002016-03-12T23:00:59.785+01:00MusklerJa det gick ju vägen! Fjällresan och Madridresan är säkrade. Så skönt. Så värdefullt. Så nödvändigt. För energin kommer jag att behöva. Det vet jag. Jag vet nämligen precis vad som krävs. Önskar verkligen att jag inte gjorde det. Men - Been there! Done that! Bought the t-shirt!<br />
<br />
Och jag vet att det bara är att gilla läget, borra ned huvudet och streta framåt. Med kraft! All kraft!<br />
<br />
Annars jobbar jag just nu mest på mina muskler. De skadade musklerna runt vänster axel och armhåla. Strålningen påverkar ju inte bara de sjuka cellerna utan allt annat också. All frisk vävnad, alla muskler, leder och även skelett som kommer i vägen. Det är nåt man får ta helt enkelt. Ett pris att betala..<br />
<br />
Men man måste ju försöka göra något åt det! Så klart! Om man kan...<br />
<br />
Har hittat en underbar sjukgymnast - eller Fysioterapeut som de numer kallas - som hjälper mig mer än hon förmodligen förstår själv. Underbar kvinna med underbar energi.Hon klurar och hon funderar och hon provar. Finns en lösning så kommer hon hitta den. Det är jag övertygad om.<br />
<br />
Jag själv blir mest förundrad över att man kan ha så många muskler som stretar emot. Tänker att de vill säga mig nåt? Att de försöker få mig att göra något eller tänka något... Men vad? De blöder, värker, smärtar. Och håller ihop.<br />
<br />
Finns det någon symbolik i det, tro? :-)<br />
<br />
<br />Mariehttp://www.blogger.com/profile/04670923553881557555noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-400605211283114302.post-60826152489785415592016-03-01T20:40:00.005+01:002016-03-01T20:48:50.378+01:00Håll tummarna för 5 april!Telefonen ringde när jag flanerade runt på Myrorna. Inget uppringnings-ID. Jag visste vem det var. Tittade mig omkring, tog ett djupt andetag och svarade. Drog mig ut mot bilen för att få prata lite i lugn och ro.<br />
<br />
Andas! Andas!<br />
<br />
"Hur har du funderat sedan sist, Marie?"<br />
<br />
Va? Jag? Hur jag har funderat? Ja. Jo. Ta bort skiten har nog varit den mest frekventa tanken. Det sa jag inte. Inte med de orden. Men nästan.<br />
<br />
"Vad bra" säger min läkare. "Så tänker vi också!"<br />
<br />
Sen förklarade hon lite mer hur de tänkte och vad de sett. Att de suttit i teamet tillsammans med röntgenläkaren och jämfört alla plåtar. Från september. Från december, Och från februari. Och att de kunde se den där diskreta förändringen rätt tydligt. Där - mitt i magen. Och att de kunde se lite vaga förändringar bakom bukspottskörteln också när de tittade riktigt nog. Inga knölar. Men förändringar.<br />
<br />
"Så det finns liksom inget att vänta på, tycker vi. Nu finns det fortfarande hopp om att det ska gå att få bort. Så nu kör vi?"<br />
<br />
"Ok. Absolut! Vi är överens. Nu kör vi! Men... Så var det ju det där med resorna..."<br />
<br />
"Jo jag minns att du har hela våren planerad." Jag hör hur hon ler. "Och vi vill gärna ta hänsyn till det. Vi ska göra vad vi kan! Men jag kan ju såklart inte lova något..."<br />
<br />
Men - önskemål lämnas in om att skiktröntgen ska ske nästa vecka - för planering av hur strålarna ska riktas. Sen kan jag åka till fjällen. DET är i alla fall hur säkert som helst. Ser så mycket fram mot att andas fjälluft, äta gott, umgås, skratta och gliiiiida ned för backarna i lagom mak. Under tiden får de jobba på stråldosering, frekvens och allt annat de behöver räkna ut.<br />
<br />
Sedan nästa önskemål - vänta med start till den 5 april!<br />
<br />
"Noterat! Och just nu finns inget som talar emot det. Är bara bra för dig att ha en resa med tjejerna i ryggen innan du går in i en ny tuff period med strålning - och innan påsk startar vi inget i allafall...men..."<br />
<br />
"Ok! Men..?"<br />
<br />
"Men! Om någon av de inblandade läkarna gör en bedömning att vi inte kan vänta så länge... Att det skulle riskera något."<br />
<br />
Ok! Ja om...? Jamen då är det så. Då tar vi det också. Men helst inte! Så nu håller vi alla tummarna för att planen håller med start 5 april!<br />
<br />
SEN kör vi!<br />
<br />
<br />
<br />
<br />Mariehttp://www.blogger.com/profile/04670923553881557555noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-400605211283114302.post-28718078531470838952016-02-26T21:05:00.002+01:002016-02-26T21:06:40.718+01:00Något så roligt som livetJag kan förundras över lättheten. Över accepterandet. Över hur livet bara fortsätter med oss och vi med livet. Borde vi inte reagera på något annat vis? Borde vi inte gråta? Förbanna? Skrika ut vår oro och ångest över livets orättvisor. Borde vi inte känna att det är nog nu...?<br />
<br />
Nej vi tar ett glas vin (vi=jag) och tittar på varandra, ler kärleksfullt och skålar för livet! Säger: Nu kör vi! Vi klarar det här också!<br />
<br />
Kanske är det så att vi levt så länge med döden och sjukdomen bredvid. Det har blivit en följeslagare - inte en vän, så långt vill jag inte gå - men någon som vandrar bredvid. Ständigt närvarande, alltid på plats. Vi har kanske vant oss, och lärt oss att leva ändå. Att älska ändå. Att njuta och vara här och nu.<br />
<br />
Det låter kanske prudentligt, präktigt och kanske lite förljuget. Och det kanske det är. Men ändå - det är så det är. För oss.<br />
<br />
Cancern vill alltså inte lämna min kropp. Den finns kvar - just nu i form av tre små knölar i min buk. Mitt i - ungefär där man (jag) tänker att magmunnen sitter... De är tre knölar mellan 13-15 mm. Alltså ganska små. Och ännu inte så farliga. Absolut inget akut. Men det finns en tendens. En diskret tendens (så stod det i röntgenutlåtandet) visserligen, men en tendens. De har slutat krympa och istället börjat växa igen.<br />
<br />
Men det finns ingen ny cancer. Ingenstans. Inte i lungor, inte i lever, inte någonstans. Alla värden är jättebra. Det finns bara de där tre små knölarna. Men det kanske är dags nu att agera. Ta några månader till av illamående och trötthet. För att en gång för alla (?) göra upp med sjukdomen.<br />
<br />
Läkarna ska samråda. De kommer att ge sina rekommendationer till mig i nästa vecka. Jag har framfört mina önskemål. De känns ganska triviala och handlar om att få in eventuell behandling mellan alla vårens resor. Läkarna är underbara. De förstår. Och de kommer att ta hänsyn till det - så långt det går. Och jag hoppas så klart. Men är också väldigt beredd att offra något.<br />
<br />
Att offra något kul nu känns inte så svårt för att något ännu roligare ska få plats sen!<br />
Något så roligt som livet.<br />
<br />
Mitt liv!<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />Mariehttp://www.blogger.com/profile/04670923553881557555noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-400605211283114302.post-71877560968522478682015-12-28T19:46:00.000+01:002015-12-28T19:46:34.707+01:00Så vackert!Har du någonsin varit säker på att du skulle dö? Jag menar inte någon allmän rädsla för döden. Inte en kort dödsångestattack för att det hugger i hjärttrakten. Inte vanlig "livet-är-så-kort-ångest". Utan en övertygelse om att det här kommer verkligen att ta mitt liv. Jag kommer att dö. Alltså nu. Inte sen.<br />
<br />
Har du förberett dig på det värsta? Tänkt ut vad du måste hinna göra? Säga? Visa? Funderat över hur dina barn ska klara sig? Hur ensam din älskade kommer att bli? Vilka spår du kommer att lämna efter dig hos släkt, vänner och i omvärlden? Tänkt hur din begravning ska vara?<br />
<br />
Hoppas inte!<br />
<br />
Men om du har så hoppas jag också att du fått uppleva det jag upplevt idag. Hur den känslan sakta rinner av dig. Att de lyckotårar som inte vill sluta rinna sköljer bort ångest, oro och rädsla. Och att du istället fylls med ofantlig lättnad och försiktigt hopp om framtid - hopp om liv.<br />
<br />
Jag träffade alltså läkaren idag. Samma läkare som gav mig besked om att cancern var tillbaka för 10 månader sedan. Samma läkare som sa att det inte var säkert att det gick att bota. Idag säger hon att nästan allt är borta. Allt i området kring hals och nyckelben är borta. Allt i armhålan. Borta. Puts väck! Tumörer jag inte ens visste att jag hade ( i lungorna) är borta.<br />
<br />
Och de tumörer jag har i magen - som inte är strålade - de minskar fortfarande. De är inte helt borta. Men de minskar. Krymper. (Och om de skulle sluta krympa innan de är "normalstora" så kommer de också få en dos strålning. Det är en backup-plan. Men som det ser ut nu kommer det inte att behövas.). De kommer att ha mig under kontroll och övervakning - varannan eller var tredje månad kommer det att bli undersökningar för att hålla koll på de här små satarna. Jag känner mig i tryggt förvar och känner otrolig tacksamhet mot dessa hjältar inom sjukvården. Inom vetenskapen. (In science we trust, eller hur Alva?)<br />
<br />
Det är en bit kvar till helt FRISK men det känns som ljuv poesi när min läkare uttrycker att jag INTE LÄNGRE HAR EN AKTIV CANCERSJUKDOM!<br />
<br />
INTE LÄNGRE...<br />
INTE AKTIV CANCER...<br />
INTE CANCER...<br />
<br />
Så vackert!<br />
<br />
(#fuckcancer #golife #godjul #gottnyttår)<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />Mariehttp://www.blogger.com/profile/04670923553881557555noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-400605211283114302.post-59758307467275868352015-12-28T01:35:00.000+01:002015-12-28T01:38:23.002+01:00God fortsättning!I morgon är det dags för nya besked. Innan jul var jag på röntgen och jag har lämnat all sköns diverse prover. I morgon är det dags att få resultaten. Hoppas naturligtvis på det bästa men är förberedd - så mycket man kan vara - på det värsta.<br />
<br />
För under senaste veckorna har jag inte mått så bra. Varit väldigt trött. Känt mig allmänt påverkad. Haft ont i armhålan och tycker mig känna knölar både här och där. Det kan bero på strålskador. Det kan bero på hjärnspöken. Men det kan också bero på att cancern är kvar.<br />
<br />
Jag har faktiskt hela tiden varit inställd på att även våren kommer att upptas av behandlingar. Jag tror inte att det är färdigt ännu. Jag tror att det behövs mer. Det är väl så klart delvis en mental gardering. Förmodligen ett sätt att hantera det jobbiga och inte hoppas för mycket.<br />
<br />
Men det är klart jag gärna har fel!<br />
<br />
I dessa tider önskar vi varandra en riktigt god fortsättning! Det önskar jag er alla av hela mitt hjärta. Och det önskar jag också mig själv. En riktigt god fortsättning. På julen. På det kommande nya året. På livet.Mariehttp://www.blogger.com/profile/04670923553881557555noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-400605211283114302.post-25014250758910490692015-11-13T21:58:00.000+01:002015-11-13T21:58:27.942+01:00Tack som fan!I dag har jag låst upp dörren till resten av mitt liv. I min hand har jag nu nyckeln till lägenheten där jag ska bo med mannen jag älskar så mycket. Det ska bli så härligt! Så stort! Så underbart!<br />
<br />
Vi har vetat detta länge - över ett år! Och vi har verkligen längtat efter den här dagen.<br />
<br />
För det mesta.<br />
<br />
Men, som ni vet, kom en del annat emellan. Något som tog över och som gjorde det svårt att se framåt. Svårt att drömma. <br />
<br />
Under stora delar av våren - sedan det där hemska beskedet kom i februari - och delar av sommaren har jag inte trott att jag skulle få uppleva den här dagen. Jag räknade bort möjligheten. Såg den inte. Vågade inte se den. Ägde bara rädslan att jag inte skulle leva så länge. Att jag skulle missa det.<br />
<br />
Och allt är inte över. Jag är fortfarande inte säker. Inte helt orädd. Men idag är jag här. Jag står verkligen här. Med kärlek. Med mod. Och med nyckeln i hand.<br />
<br />
Behöver jag beskriva min lycka? (Nej, vad bra, för det kan jag inte - finns inte tillräckligt stora ord!) Jag vill bara ta alla i famn - alla ni som på något sätt funnits med på resan. Ni som peppat mig, tröstat mig, skrattat med mig och funnits där för mig genom de här månaderna.<br />
<br />
Mest av allt vill jag förstås krama M - för att han har funnits här hos mig varje litet steg på vägen. För att han har orkat fortsätta älska och tro. Vågat fortsätta vara nära trots alla jobbiga känslor.<br />
<br />
Nu står vi här med nyckeln i hand, älskling!. Med vår kärlek och vårt mod. Och med framtiden i siktet.<br />
<br />
Tack som fan!<br />
<br />
<br />
<br />
<br />Mariehttp://www.blogger.com/profile/04670923553881557555noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-400605211283114302.post-89830682743392380492015-09-16T16:07:00.001+02:002015-09-16T16:12:55.057+02:00NedräkningDagar och veckor går fort. Jag kan inte fatta att det är 7 månader sedan jag hittade den där knölen. 7 månader? Det har gått sanslöst fort... Och man skulle kunna tro att det är 7 månader av helvete. Av rädsla och förtvivlan. Men - nej, det har det inte varit. Inte bara! Inte hela tiden. Faktiskt inte ens mest. Livet har fortsatt och jag har inte bara försökt överleva, utan också leva. Här och nu. Hitta lycka! Hitta glädje! Hitta lugn!<br />
<br />
<span style="background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">All behandling har förstås ändå tagit ut sin rätt. Jag är trött. Trött. Tröttare. Denna vecka blev jag tvungen att backa lite mer på jobbtiden - till 25%. Strålningen har givit mig brännskador både på huden och inne i svalget (tänk big-time-halsfluss). Nästan omöjligt att äta. Blir soppa, måltidsersättning, yoghurt och glass. Och smörgåskex med mycket smör på. De smälter så bra i munnen då. :-)</span><br />
<br />
Nu har jag strålats i 30 dagar. De ändrade ju strålningsfältet de sista 10 dagarna för att få med den lilla parantesen. Men det räcker ändå inte. Den lilla parantesen behöver mer direkt strålning och ska få ytterligare 10 dagar i en liten egen sejour. Idag har jag varit och gjutit en mask som täcker hela huvudet, halsen, över axlarna och en bit ned över bröstkorg och armar. Den masken ska jag spännas fast i varje dag när jag strålar för att ligga på exakt samma sätt. Tur att man inte är klaustrofobisk... :-)<br />
<br />
Nästa tisdag kör den här sista kuren igång. Klart den 6 oktober. Sen får jag vila några månader. Ser verkligen fram mot det! Och det är en perfekt timing för paus eftersom vi ska flytta i mitten av november. Längtar så efter det!<br />
<br />
Fram emot jul kommer sen göras en ny röntgen och utefter den bestäms sedan vidare behandling.<br />
<br />
Men det tänker jag inte tänka på nu. Nu räknar jag bara ned...Mariehttp://www.blogger.com/profile/04670923553881557555noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-400605211283114302.post-59033512316701815352015-09-03T13:08:00.001+02:002015-09-03T13:08:31.636+02:00På riktigtJust idag känns det som det är dagen då allt vände. Dagen jag verkligen började tro. På riktigt.<br />
<br />
Jag har visserligen sagt hela tiden att jag ska vinna kampen mot den här hemska sjukdomen, att jag ska bli frisk. Vissa dagar har jag verkligen trott på det. Andra dagar har jag ärligen varit mer tveksam. Ibland dessutom skräckslagen, med andan lågt upp i halsen. Men ändå konstigt nog oftast lugn. Har, i stillhet, förberett mig på det värsta - utan att sluta hoppas på det bästa.<br />
<br />
Men idag tilltåter jag mig att jubla. Att känna att jag är en bit på väg mot seger. Att fira!<br />
<br />
Har fått resultatet från tisdagens röntgen. Och förutom en knöl (en liten parantes) som hamnat utanför strålfältet, så har allt krymt. Allt har blivit lite mindre. Till och med det i magen som inte ens strålats nu har krymt. Och inget nytt har tillkommit.<br />
<br />
När läkaren säger att "det ser bra ut" tillåter jag mig att fälla en tår. Av glädje och av lättnad.<br />
<br />
Parantesen ska vi förstås ta hand om. Vi började redan idag - de ändrar strålfältet, går lite längre upp på halsen, och förlänger strålperioden med 5 dagar. Så ska även den förintas är tanken. Och jag tror på det. På riktigt! Lite mer biverkningar får jag räkna med under några veckor. Svidande, kliande hud och svullet och ömt svalg. Blir säkert inte så roligt. Kampen är långt ifrån slut.... Men! Jag lovar att jag ska ta det med ett leende. För nu jävlar tror jag...<br />
<br />
På riktigt!<br />
<br />
<br />Mariehttp://www.blogger.com/profile/04670923553881557555noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-400605211283114302.post-51019014955692802042015-08-11T08:51:00.000+02:002015-08-11T08:55:04.086+02:00Strålning pågårJag har fått lite nya rutiner och vanor. Varje vardag åker jag upp till Ackis. Varje dag klär jag av mig på överkroppen och lägger mig i strålningsmaskinen. Bara några minuter. Absolut blick stilla! Allt är så precist inställt, jag törs knappt andas. Stirrar i taket och räknar tyst. Det går nästan alltid bra. Mycket tack vare de underbara syrrorna som tar mig under sina vingar. Förklarar. Frågar. Bryr sig. Varje dag visar de att de har tålamod och omtanke. Det är så viktigt för man är så utsatt. Så skör.<br />
<br />
De är mina hjältar!<br />
<br />
Men dessemellan (är ju ganska mycket tid emellan) mår jag ganska bra. Trött förstås. Ibland förbannat trött till och med. Har lite ont och är lite stel. Blir ändå ledsen när jag inte orkar. Men försöker intala mig att jag ändå kan göra ganska mycket. Jag går i skogen. Jag hämtar kontroller (#hitta ut). Är ute och promenerar. Umgås. Jobbar. Ska också försöka börja dansa lite igen. (Oj vad jag saknar det)<br />
<br />
Att jag sen mellan aktiviteter behöver vila, sova, andas - lite mer (mycket mer) än jag är van vid får jag leva med. För jag vet att för att bygga upp nytt, fräscht, friskt behöver vi bryta ned ont, sjukt och dåligt. Och det kostar så klart.<br />
<br />
Jag tar det. För jag vill leva. Här och nu. Fortsatt framöver. Med er!<br />
<br />
#fuckcancer #golife<br />
<br />
<br />Mariehttp://www.blogger.com/profile/04670923553881557555noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-400605211283114302.post-36466079606051274542015-07-20T10:31:00.003+02:002015-07-20T10:36:48.777+02:00Normalt!Jag har aldrig varit en kvinna som sminkat sig. Eller aldrig är förstås att ta i - till fest ibland åker mascaran (som då oftast bara klumpar sig för den blivit för gammal sedan senast jag var på fest) fram och lite rouge hittar till mina kinder. Har aldrig funderat så mycket över det. Har bara tänkt att jag är för lat och trött på mornarna för att hålla på och förbättra mitt yttre. Och på nåt sätt ändå varit ganska nöjd...<br />
<br />
Men nu när jag tittar mig i spegeln på mornarna med mitt kala huvud och mina tomma ögon är det annorlunda. Jag är helt plötsligt beredd att lägga några minuter på att skapa ett ansikte.<br />
<br />
Huden är genomskinligt blek (måste ju vara oerhört försiktig med solen) och det är inte bara på huvudet håret försvunnit - även ögonfransar och ögonbryn har tappats. Vet ni hur trött och färglös man ser ut utan minsta hårstrå runt ögonen? Eller nu överdriver jag igen - jag har 2 fransar kvar på höger öga, 4 på vänster öga och några enstaka strån kvar på höger bryn. (Halleluja!).<br />
<br />
Så nu står jag där och målar ögonbryn. Varje morgon. Börjar nästan bli bra på det!:-) Lägger foundation och pudrar på lite solpuder. Ibland slår jag till och använder både kajal och ögonskugga. Då får jag plötsligt ögon igen. Och ibland till och med läppstift (fast väldigt, väldigt diskret färg). <span style="background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Det har blivit en morgonprocedur som jag faktiskt kommit att uppskatta. </span>Allt oftare avslutar jag också med att dra på mig peruken. Något jag aldrig trodde jag skulle göra...<br />
<br />
Men jag tror att jag vet varför. Det bidrar till normalitet. Jag känner mig lite mer normalt. Det syns inte direkt på mig att jag är sjuk (man måste titta lite närmare). Hela livet blir lite mer normalt!<br />
<br />
Och det är faktiskt allt jag vill just nu - att det ska vara som det är normalt!<br />
(whatever that means...?)Mariehttp://www.blogger.com/profile/04670923553881557555noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-400605211283114302.post-44618067911661826632015-07-18T17:56:00.003+02:002015-07-18T17:56:55.826+02:00Vacklande troIdag fick tårarna rinna i takt med regnet på förmiddagen.<br />
<br />
Mina knölar försvinner inte. Flera av dem växer istället trots cellgifterna som förpestat min kropp under hela våren och försommaren. Så mycket ont för så lite gott...<br />
<br />
Jag har ändå hela tiden tänkt och känt att det kommer att lösa sig. Jag kommer att vinna. Men idag kom andra tankar... Kanske blir det inte så? Kanske kommer cancern att vinna över mig - så som den vunnit över så många andra starka och livsglada människor? Jag vill naturligtvis inte tro det, men jag vill heller inte lura mig själv...<br />
<br />
Sen gick jag ut i skogen. Vände mig till Moder Natur för kraft. Andades in ny energi. Lät tårarna torka i solen som kom. Lät vindens sus och skogens alla ljud stilla mitt sinne.<br />
<br />
Sen kändes det bättre. Innebörden av orden från min andlige vän återvände: "Du ska inte tro på det negativa läkarna säger - du ska bara tro att det kommer att bli bra".<br />
<br />
Så det gör jag. Igen. Nu kämpar vi på! Nästa steg är strålningen som kör igång 5 augusti.<br />
Let´s just do this! Let´s believe! #Fuckcancer<br />
<br />
Och på köpet blir det massor av kantareller till fläskfilén i kväll!<br />
<br />
<br />Mariehttp://www.blogger.com/profile/04670923553881557555noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-400605211283114302.post-44127989019708668792015-06-29T19:19:00.001+02:002015-06-29T19:36:29.120+02:00Att levaJag har inte skrivit något på över en månad. Det är inte brist på tid som är orsaken. Inte brist på lust heller (tror jag). Det är nog helt enkelt bara så att jag varit upptagen med livet, att leva, att må gott! Det är inte så att jag mått strålande hela tiden. Vi ska inte överdriva. Vissa dagar har varit trötta. Vissa dagar har jag haft ont. Men jag har njutit. Verkligen njutit. Ändå. Mer än ni någonsin kan fatta. <br />
<br />
Att leva med cancer är att leva med dödshot. Det jämställs av vissa med att leva i krigszon. Man vet aldrig när en bomb kan explodera. Det är inte lätt - det säger jag inte. Ibland är det riktigt tufft och man golvas av jobbiga tankar lite då och då. Men - det är faktiskt också en kraft att se om sitt liv. Att använda sin energi på rätt sätt. Att göra det man njuter av. Att lägga kraft på det man vill. Och strunta i det andra. Ta vara på alla underbara människor runt omkring. Äta och dricka gott. Låta dammråttorna växa i fred. Vara lite rebell! Njuta. Skratta. Umgås. <br />
<br />
Att leva!<br />
<br />
Men det var inte det här jag skulle skriva... Inte alls (just got carried away)! Jag skulle lämna en lägesrapport. Rent medicinskt. Har träffat läkaren idag och fått en preliminär plan för fortsättningen. <br />
<br />
Tumörerna är inte borta. Inte alla. Inte överallt. De flesta har krympt - men det räcker inte. Riktigt säkert hur det ser ut vet vi inte, men allt tyder på att det blir strålning. Ny röntgen blir den 13 juli. Sen vet vi säkert. Men vi planerar ändå för strålning - och att komma igång så fort som möjligt. <br />
<br />
Så någon semester ser det inte ut att bli i år. Inte på det sättet man är van vid åtminstone. Men allvarligt - det spelar ingen roll alls! Inte ett dugg! Det får komma sen...<br />
<br />
Jag säger: på skiten bara!! Med all kraft vi kan uppbåda! Fuck cancer!Mariehttp://www.blogger.com/profile/04670923553881557555noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-400605211283114302.post-22944847115879019172015-05-18T17:01:00.001+02:002015-05-18T17:02:55.952+02:00TålamodJag har inte haft mycket lust till att skriva här. Har fått lägga min energi på sjukhusvistelse, vita blodkroppar och infektionen från He...e. Mår lite bättre nu och allt talar för att jag ska kunna få min behandling i morgon. Den fjärde i ordningen. Det känns skönt. Och det behövs...<br />
<br />
För jag har träffat läkaren idag och fått analysen av röntgen som gjordes i fredags. Både bra och dåligt. De flesta tumörer har krympt. Blivit mindre. Bra! Men några har det inte - de har till och med ökat något. Skit också! Inte lika bra! Vet inte riktigt hur jag ska känna nu...?<br />
<br />
Så jag sitter här och funderar på om glaset är halvtomt eller halvfullt? Ska jag vara glad över de som minskat eller deppa ihop över de som ökat? Jag vet inte... Jag vet verkligen inte...<br />
<br />
Men någon sa till mig - någon som hjälpt mig glutta lite in i framtiden - att det som krävs nu är tålamod. För det kommer att ta tid...<br />
<br />
Tid har jag! Och tålamod är jag bra på! Så vi kör på det!<br />
<br />
Glaset är halvfullt!<br />
<br />
Skål!Mariehttp://www.blogger.com/profile/04670923553881557555noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-400605211283114302.post-36933714794377548392015-04-28T18:31:00.002+02:002015-04-28T18:35:18.388+02:00Skit också!Fick ny behandling idag. Skönt att värdena hämtat sig så att det gick att köra. Allt gick dessutom bra och ganska fort. Inga allergiska reaktioner så långt ögat nådde.<br />
<br />
Men...<br />
<br />
När jag kom hem kände jag mig fryssen och eländig och tog tempen - 37,2. Så det var ju lungt. (även om det är feber för mig) Hade också huvudvärk så jag klämde ändå i mig två alvedon och sov en stund. När jag vaknade en timme senare hade jag 38,1. Skit också!<br />
<br />
Så jag ringde så klart onkologen och fick prata med en sköterska. Och nu väntar jag på att läkaren ska ringa och bestämma vad vi ska göra. Hoppas att hon säger att vi ska avvakta...<br />
<br />
Hoppas!<br />
<br />
<br />Mariehttp://www.blogger.com/profile/04670923553881557555noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-400605211283114302.post-594702016434732102015-04-20T15:04:00.000+02:002015-04-20T15:28:41.517+02:00En ny erfarenhetNeutropen. Så heter det tillstånd jag är i. En ny erfarenhet. Det kommer sig av att värdet som mäter neutrofilerna (en sorts vita blodkroppar) ligger lågt. Igår hade jag mindre än 0,1 när vi kom upp hit. Idag har jag 0,3. En klar förbättring. Men det behövs minst 0,5 för att bli utsläppt ur den här skyddsisoleringen (jfr normalvärde 1,6-7,5). Har precis träffat läkaren och han tror att det finns möjlighet att jag ska uppnå det i morgon. Så vi hoppas på det. Så där lite lagom mycket. Så att jag inte blir våldsamt besviken om det inte blir så....<br />
<br />
Men förutom det mår jag bra. Riktigt bra! Så bra att det känns sjukt konstigt att jag måste vistas här på sjukhuset. Men inte går det någon nöd på mig här. Inte på något sätt.<br />
<br />
För här ligger jag i mitt enkelrum med egen fjärrkontroll till tv:n och massor med trevliga sköterskor som passar upp på mig. Inte så tokigt alls egentligen. Och trevliga besökare som förser mig med gott om sysselsättning. Förutom netflix, böcker och storytel har jag nu också stickning, pussel och bokvikning att roa mig med.<br />
<br />
Tar nog ett tag innan jag blir uttråkad.<br />
<br />
<br />Mariehttp://www.blogger.com/profile/04670923553881557555noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-400605211283114302.post-77164418196914228562015-04-17T08:37:00.001+02:002015-04-17T08:37:53.948+02:00Ungefär som "när en man blir riktigt sjuk"Det har varit riktigt tufft sedan behandlingen. De två första dagarna gick som alltid bra - cortisonet hjälper en hel del (eller kanske snarare skjuter upp problemen?). Dag 3-6 gick jag sen mest och kände mig som en person som både var bakis OCH hade fått influensan. Inte så trevligt. Men det går. För att det måste gå!<br />
<br />
Men sen vänder det - det är så ljuvligt att ni kan inte tro det. Livet och orken kommer tillbaka och som tur är glömmer man väldigt fort hur senaste veckan har varit.<br />
<br />
Men det här gången blev det inte riktigt så. Jo - det vände. Och det var skönt. Men då kom feber och ont i halsen istället. Lite ont i halsen. Lite feber. Jag som normalt vaknar med 36.0 hade istället 37.3. Kan ju verka hur larvigt som helst. Men det känns. Jag lovar.<br />
<br />
Kan tänka mig att det är ungefär som "när en man blir riktigt sjuk"!<br />
<br />Mariehttp://www.blogger.com/profile/04670923553881557555noreply@blogger.com0