Den här sjukdomen har fått mig att ändra perspektiv. Det är inget konstigt med det. Det är någon slags allmän sanning vi lever med - att huvudsaken i livet är att man är frisk. Att man har hälsan. Att man mår bra! Därför blir det rätt naturligt att man börjar se på världen i ett annat sken när man inte vet om det kommer att vara så. Man omvärderar det man tittar på och provar nya punkter att fixera blicken på.
För det är verkligen inte längre sant för mig! Det är inte alls viktigast att vara frisk! Det kan faktiskt inte vara det! Jag vet att sjukdomen alltid kommer att bo i mig och kommer att påverka resten av mitt liv. Det bara är så! Och det måste jag leva med...
Det viktigaste blir då istället att bara njuta av det liv som jag lever - här och nu! Inte låta petitesser störa mig, inte haka upp mig på detaljer, inte låta småsaker bli stora eller stora saker bli små! Inte försitta en chans att göra någon glad eller slösa bort energi på att försöka vara duktig. Inte låta människor komma åt mig eller sugas upp av deras negativ energi. Och framförallt - inte missa det vackra som hela tiden finns runt omkring!
Jag har hört flera människor säga att de inte skulle ha velat vara utan sin cancer. Det låter helt absurt men handlar naturligtvis inte om att man har njuter av sjukhus, behandlingar, mediciner eller den ångest som en svår sjukdom för med sig. Det handlar istället om den mentala process som startar när man får det första cancerbeskedet. Det handlar om en resa som är jobbigare och svårare än det mesta som man upplever. En resa som också är mer utvecklande, mer spännande än det mesta man gör här i livet. Den är spännande för att man kommer så nära den man innerst inne är, det man innerst inne vill och vad man innerst inne känner. Och den resan vill man helt enkelt inte vara utan!
Jag börjar förstå det nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar