Jag läste någonstans att "Du fick detta liv för att du är stark nog att leva det"! Jag vet inte om det får mig att härda ut eller bryta ihop. Ibland vet jag, allvarligt talat, inte riktigt vad som är vad eller hur jag överhuvudtaget ska känna. Ibland är huvudet fullt och hjärtat ömmande och ibland är det precis tvärtom. Och ibland är det alltihop på samma gång.
Jag har under de senaste åren suttit ett väsentligt antal timmar på sjuksängen bredvid min stora kärlek. Och han har suttit lika många bredvid mig. Mina barn och våra familjer har också hängt i och följt med på resan. Och vi vet allihop att det finns inget svårare än att de den man älskar lida. Det tar mycket kraft och under vissa perioder vet man inte varifrån man ska få energi att leva nästa sekund, minut, timme...
Men på något sätt hittar man den. Ny energi. Ny kraft. Och vi kan inte komma ifrån att allt det jobbiga verkligen har gjort oss starkare och det har fört oss närmare varandra. Vi har fått nya insikter, utsikter och avsikter med livet. Och man kan fundera över om det är det som är meningen med allt det här. Att vi ska bli starkare? Att vi ska komma närmare varandra? Att vi ska se livet från en ny horisont?
Men man kan ju faktiskt också fundera över om vi inte snart är starka nog...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar