Mina hästar är ute och springer. Ingen av dem är hemma och gör det jobb de normalt sett gör när man har "alla hästar hemma". Men det får vara så nu. Jag har förstående jobbarkompisar och ett flexibelt arbete som tur är. För just nu funkar inte så mycket som det ska!
M får fortsätta vänta på sina undersökningar - magnetröntgen blev uppskjutet till i morgon. Inga svar och inga förklaringar verkar finnas inom räckhåll. Hur ska man hantera det? Man vill ju inte att de ska hitta någon ny tumör så klart - men man vill ju väldigt gärna förstå varför det gör så ont....
Känner mig rejält trött och sliten. Min egen sjukdom och att vänta på beskedet hur behandlingen har lyckats tär förstås. Att inte veta är bland det mest fruktansvärda som finns. Att vänta är bland det tristaste. Men värst är nog ändå att sitta bredvid M när han mår dåligt. Att maktlös stå vid sidan av och inte kunna göra ett endaste dugg är en hemsk känsla...
Och jag är rädd att om jag öppnar fönstret helt mot sorgen och oron så kommer den att ta över hela mitt väsen. Så jag försöker hålla ihop ett tag till - jag kan ju alltid bryta ihop senare...
...när alla mina hästar har kommit tillbaka från sommarbetet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar