En dag värd att fira...

För 36 dagar sedan fick jag min första cellgiftsbehandling. Idag fick jag min sista. Känns som ett stort steg på vägen mot frihet!

Det är ju naturligtvis vad jag tror och hoppas på – att det är den sista. Men visst kan det komma bakslag. Sånt händer! Hur positiv man än är så måste det finnas med i den realistiska bilden. Min rumskamrat idag var inne på sin tredje omgång under en period av 8 år. Och visst kan det bli så. Och visst klarar vi det med i så fall. Men just nu finns bara en tro som överglänser allt – och det är att detta verkligen var min sista gång! Sånt händer faktiskt också…

Mycket besök idag, sista dagen till ära. Dagens sommarboost svepte in i behandlingsrummet idag i form av smultron och nyponrosor. Tack Zahra!!! Bara doften av smultron gör  mig lycklig och får mig att längta ut i naturen! Och vaniljmazarinen var såååå god!! Tack mamma! :-)

När jag kom hem idag hände något märkligt. Jag såg Alvas blodpudding i kylskåpet och fick ett plötsligt sug efter den. Till saken hör att sedan jag blev vuxen aldrig har ätit det. Det går inte… Men suget var starkt så blodpudding, bacon och lingonsylt blev det. Och till min stora förvåning så tyckte jag att det var SÅ gott! Smakförändringar i all ära men ett sånt lappkast hade jag aldrig väntat mig.

Lite snabbt tänker man ju då att det måste vara något kroppen saknar…  Men mina blodvärden är fortsatt bra – bara ett värde som dippar och det är magnesium  – inte järn! Metall som metall…?

Den underbara sommarkvällen avslutades i trädgården i Bälinge där jag till och med lyckades njuta av ett halvt glas rött vin. Fantastiskt!

Men så var det ju också en dag värd att fira... :-)