Helgen har varit trött. Många sovpauser och vilopauser har krävts. Magen har krånglat och jag har bara velat vara hemma. Har dessutom börjat erfara känslan av att konstant ha urinvägsinfektion som jag har blivit varnad för. Inte så skönt! Fast jag kan inte vara helt missnöjd. Jag njuter fortfarande av hur bra hela förra veckan var. Och jag är faktiskt halvvägs genom cellgiftsbehandlingen nu. Halvvägs! Tänk! Halvvägs!!! Tiden går verkligen fort...
Ändå förstår jag någonstans att jag har det värsta kvar. Att behandlingen mer och mer kommer att ta ut sin rätt och att den här tröttheten och de andra biverkningnarna kommer att vara både mina vänner och ovänner ett bra tag framöver. Och samtidigt som behandlingen utökas med ytterligare ett sätt att besegra den här jävla sjukdomen i veckan så borrar jag ned huvudet ännu djupare, biter ihop hårdare och fokuserar med all min kraft på målsnöret.
Finns absolut inget annat att göra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar