Är det så här?

Är det så här det är att ha cancer? Vad vet jag? Jag har inte gjort det här förut...

Eller jo, det har jag ju - på sätt och vis. För tre år sen. Fast då var det min älskade som var drabbad och jag stod bredvid. Nu är det tvärtom. Man skulle kunna säga att min sjukdom leder till att balans och jämställdhet numer råder i vårt förhållande! Vad man nu ska med den typen av jämställdhet till? Jag skulle ha nöjt mig med att vi kom överens om att vi lagade mat varannan gång och tvättade bilen varannan gång!

Även i dag har jag försökt att upprätthålla balansen - två timmars drickande av kontrastvätska på förmiddagen kompenserades med några timmar på Katalins uteservering i eftermiddagssolen med ett (två?) glas vin! Den balansen känns vettigare och roligare!

Men är det så här det är att ha cancer? Ja - för mig är det så här - just nu! Det är panik över ovissheten, det är rädsla för konsekvenserna, det är glädje över att bo i Sverige, i Uppsala, nära Ackis, det är värme i hjärtetrakten av vännernas och familjens omsorg, det är ilska över att det här ska drabba oss igen och det är tacksamhet över all kärlek som omger mig.

Men det är idag - just nu! Om morgondagen vet jag inget!