Snopet!

I tisdags hade jag den stora sjukhusdagen när jag hade tid både för CT-röntgen och magnetröntgen. Jag fastade på morgonen, drack kontrast och klarade av CT:n på förmiddagen. Den är inte så farlig och går rätt fort. Fortsatte fasta efteråt och led mig genom några timmar på jobbet med en dåligt isatt nål som sved och kliade i armvecket. Laddade. Längtade efter mat. Och laddade lite till. För magnetröntgen är inte roligt (det är den när man åker i den där tunneln som man knappt kan röra sig i, knappt andas i...).

Vid halv 4 tiden var det dags och jag tog några djupa andetag innan jag klev in i väntrum 9 och satt mig ned. En kvart senare klev jag ur samma rum med outrättat ärende. Det är nämnligen inte möjligt att genomföra dessa två undersökningar samma dag. På grund av kontrastvätskan. Kom dom på. Då. Snopet!

Så jag fick gå hem - besviken med all uppladdad energi pysande ut genom öronen. Och nu är jag tvungen att ladda om igen - till på tisdag. Det tar energi och kraft som jag egentligen skulle behöva lägga på annat. På att hålla ihop. På att orka vänta. På att tänka positivt!

Men det är bara att bryta ihop och  komma igen. Finns inget alternativ. Jag får le sött och be allra ödmjukast om att få låna ny energi från de runt omkring som kan avvara...

Jag lovar att betala tillbaka så snart jag kan!

Resan

Den här sjukdomen har fått mig att ändra perspektiv. Det är inget konstigt med det. Det är någon slags allmän sanning vi lever med - att huvudsaken i livet är att man är frisk. Att man har hälsan. Att man mår bra! Därför blir det rätt naturligt att man börjar se på världen i ett annat sken när man inte vet om det kommer att vara så. Man omvärderar det man tittar på och provar nya punkter att fixera blicken på. 

För det är verkligen inte längre sant för mig! Det är inte alls viktigast att vara frisk! Det kan faktiskt inte vara det! Jag vet att sjukdomen alltid kommer att bo i mig och kommer att påverka resten av mitt liv. Det bara är så! Och det måste jag leva med...

Det viktigaste blir då istället att bara njuta av det liv som jag lever - här och nu! Inte låta petitesser störa mig, inte haka upp mig på detaljer, inte låta småsaker bli stora eller stora saker bli små! Inte försitta en chans att göra någon glad eller slösa bort energi på att försöka vara duktig. Inte låta människor komma åt mig eller sugas upp av deras negativ energi. Och framförallt - inte missa det vackra som hela tiden finns runt omkring!

Jag har hört flera människor säga att de inte skulle ha velat vara utan sin cancer. Det låter helt absurt men handlar naturligtvis inte om att man har njuter av sjukhus, behandlingar, mediciner eller den ångest som en svår sjukdom för med sig. Det handlar istället om den mentala process som startar när man får det första cancerbeskedet. Det handlar om en resa som är jobbigare och svårare än det mesta som man upplever. En resa som också är mer utvecklande, mer spännande än det mesta man gör här i livet. Den är spännande för att man kommer så nära den man innerst inne är, det man innerst inne vill och vad man innerst inne känner. Och den resan vill man helt enkelt inte vara utan!

Jag börjar förstå det nu...

Tillsammans!

När jag var liten var mamma min största trygghet. Andra fanns också där så klart - pappa, syskon, kompisar - och hjälpte mig i många situationer. Men när jag var riktigt ledsen så var det bara mammas famn som kunde trösta. Det var bara hon som dög då. Det var alltid mamma som sa att det kommer att ordna sig, att det kommer att bli bra och att det kommer att lösa sig. Och det gjorde det...

Det tog lång tid innan jag växte ifrån det. Och självklart ville jag själv bli en sån mamma för mina älskade ungar. Jag har nog lyckats ganska bra med det också - fram till nu...

Visserligen är inte mina barn små längre. Jag har vuxna, underbara ungar som är på väg ut i livet som självständiga individer. Men jag vet att de är oroliga. Jag vet att de är ledsna, arga och frustrerade. Och jag skulle så gärna vilja vara den där trygga morsan igen som stryker dem över håret och viskar att allt kommer att ordna sig, det kommer att bli bra och att det kommer att lösa sig...

Men hur ska jag kunna göra det när jag inte själv vet? När det är mig oron gäller? När jag själv ibland är lika arg, ledsen och frustrerad? Det är nog det värsta med allt det här. Att helt plötsligt vara den som barnen oroar sig över istället för att vara den som tar bort oron...

Det är en jävla sjukdom som har kommit för att inkräkta på våra liv. Som har slingrat sig in utan biljett och utan giltigt pass. Som försöker stjäla vår harmoni och vill ruska om i vårt trygga bo. Som ställer allt på ända och förändrar vår värld. Som försöker rubba oss... Men en sak ska ni veta; även om jag inte riktigt kan trösta just nu, så vet jag! Och jag vet att ni också vet!

Vi kommer att vinna!

Tillsammans!

Fuck cancer!

Älskar ung cancers kampanj "fuck cancer". Det är egentligen inte "mitt språk" och det kan tyckas vulgärt men det motsvarar precis hur jag känner! Fuck cancer! Vad har den för rätt att komma in och göra anspråk på min kropp, min tid och mitt liv? Jag vill verkligen avfärda den å det bestämdaste och grova ord kan verkligen hjälpa till på traven!

Dessutom får det mig att känna mig ung och lite rebellisk när jag som medelålders tant kliver runt med mina dansskor i den lila kassen. Det kanske finns de som tycker att det inte passar sig men till dem vill jag bara säga:

Fuck cancer? Ja, verkligen!

Väntar...

Väntar. Och väntar. Och väntar. Så är läget just nu och det finns inget jag kan göra åt det. Tiden måste ha sin gång oavsett vad jag tycker om det. Men jag försöker att distrahera mig så gott det går. Skogspromenader ger massor av kraft - speciellt en dag som denna när solen ler och vindens sus i träden smeker alla sinnen. Dansen ger mig mycket glädje - lycka över att kunna röra sig till musiken och över gemenskapen. Nära och kära ger energi och möjlighet att pysa ut lite av all ångest som annars skulle slita sönder mitt bröst.

Så det går. Det går framåt. Ibland några steg bakåt - men oftast framåt.

Och jag följer med...

Vi turas om

Satt på akuten igår med M! Vi turas om lite... Men det känns verkligen som jag har fått nog av sjukdomar, åkommor och elände! Sjukhuset har mentalt blivit vårt andra hem. Jag skulle vilja spendera lite mer tid i mitt eget vardagsrum. I mitt eget liv. I vårt liv!

Jag vet att vi ska vara tacksamma. Att vi bor i Sverige. Att det finns hjälp att få. Men det har blivit som om själva ordet sjukhus fräter hål i mitt inre. Värre än strålningen itselfe! Bara doften av handsprit och synen av vita rockar får mig numer att må illa. Och alltid denna ständiga väntan...

Vissa dagar blir det bara för mycket! I mitt liv! I vårt liv! Men som vanligt reser vi på oss, borstar av oss och möter en ny dag.

Men det är inte alltid vi ler, även om Gud ska veta att vi försöker...

Det drar ihop sig...

Har levt nästan som vanligt ett tag. Det går timmar, eller kanske till och med en hel dag ibland, utan att jag tänker på cancern eller det som den har fört med sig. Men jag märker att jag är förändrad. Att allt är förändrat. Upplever att andra människor ser på mig på ett nytt sätt - med nya tankar och känslor. Upptäcker att jag blivit lite skygg, lite avvaktande. Pejlar av och känner mig fram - mycket mer än tidigare. Kommer hon/han att säga något? Ska jag säga något? Eller ska vi inte låtsas om spöket alls?

Det blir tydligast när jag träffar någon jag kanske inte har sett på ett tag. Det händer rätt ofta nu när jag börjat jobba utanför kontoret igen. Många jag möter har bara hört "ryktet". En del har följt med på min resa genom bloggen. Andra har ingen aning. Men de märker kanske ändå att något har hänt?

Och nu går allt in i någon ny, läskig, okänd fas....

För det börjar dra ihop sig. Jag märker att allt kommer ikapp mig. Mina tankar. Rädslan. Det sker ungefär i samma takt som kallelserna till Onkologimottagningen börjar droppa in. Det börjar nämnligen bli dags för besked. Dags att få veta! Är tumören borta?  Eller...?

Så nu har jag ett nytt datum att jobba fram mot. 17 oktober. Då ska jag har gjort alla röntgenundersökningar, tagit alla prover och alla resultat ska vara klara. Då ska jag träffa läkaren. Då ska jag få veta!

Tills dess ska jag försöka komma ihåg att andas. Omge mig med dans, glädje och värme. Påminna mig själv om att tänka vackra, positiva tankar.

Och hålla tummarna!