Bad hair day!

Har haft ont i håret några dagar. Riktigt ont och ömt så att jag nästan inte kunnat tvätta det. Kändes som det var på gång. Och idag hände det. Drog handen genom håret och fick med mig en  hel tuss. Testade igen. Ännu en tuss. Och ännu en.

Gick hem och bad Alva raka bort skiten. Vill inte vakna i morgon med kudden full av hår.
Så nu är det dags för sjalar och silkesmössor att göra entré. (Hittar du en vacker och mjuk sjal någonstans - tipsa mig gärna!)

Men det är ingen stor grej alls. Bara en bad hair day.

Det går över...

En alldeles vanlig fredag

Agneta Fältskog sjöng någon gång på 80-talet: "Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag!"

Tyckte väl då att det lät lite lagom vuxentrist. Tänkte väl aldrig att jag skulle känna så med en sån härlig glädje jag idag gör. För idag förstår jag precis! Tänk vilken lycka att sitta här på fredagkvällen efter en fin vecka med lek, allvar och möten med härliga människor.

Och speciellt efter en kväll som denna - när jag har gjort och ätit pizza, druckit ett glas gott rött och fått umgås med de människor jag håller absolut närmast min hud och hjärta   - älskade M och mina underbara ungar!

Så tack - tack för en alldeles underbar vanlig fredag!

Lite påverkad men...

...jag mår ganska bra fortfarande!

Har visserligen ont i kroppen - värst över axlar, i överarmar och i benen. En molande otrevlig värk som gör det svårt att ligga still. I natt var det inte nådigt. Var tvungen att gå upp och ta starkare värktabletter mitt i natten. Och ändå gav det sig inte riktigt. Men jag somnade om till slut... Tack och lov!

Och på något konstigt sätt hade jag glömt bort det när jag vaknade. "Studsade" upp tidigt och begav mig med glädje iväg mot jobbet. Märker att det låter lite konstigt och märkligt när jag skriver det. Va fan ska hon iväg och jobba för efter en sån natt? Kan hon inte ta det lugnt den där människan?

Men jag vill! Hela jag vill! Både kropp och själ mår bra av det! Smärtan känns mindre när jag rör mig.  Och när jag får tänka på annat en stund...

Och jag kan ta det lugnt också! Nu ligger jag här, vilar och begrundar mina "rocka-sockan-strumpor". Det är klart att jag känner mig matt, lite trött och "bakis" (giftet ni vet...).  Tänker mycket - så klart! Inte bara roliga tankar. Men viktiga! Jag påminner mig om att livet finns här i alla små saker. Och att jag vill ta till vara dom. Och uppskatta dom.

Som att jag orkade dansa lite i veckan! Inte mycket, men ändå... Så skönt att bara vara där och suga i mig positiv energi! Fick till och med ett ryck i går och tog hand om pelargonerna som jag tagit in från vintervilan och sen bara lämnade åt sitt öde. Nu blev de också lite mer beredda på vår och värme...

Och ikväll ska jag äta sushi (tack för tipset, Madde).

Bara en sån sak!

Hopp!

Overkligt att sitta här med vetskapen att min kropp pumpades full av gift igår. Och jag känner liksom inget - inte mycket iallfall. Än. Har promenerat fram och tillbaka till jobbet. Ätit. Pratat. Skrattat. Jobbat. Med kroppen full av gift. Bra gift, förstås. Magiskt gift. Gift som ska göra mig frisk...

Kändes så bra att vara där igår. Nu är vi igång! "Vi" gör något. För varje droppe som gled in i min kropp växte min känsla av att vilja kämpa. Att vilja vinna. En härlig känsla av hopp!

Väntar nu bara med lite lätt bävan hur jag kommer att påverkas av biverkningar. Det första är det akuta illamåendet. Men det får man massor (massor!) av cortison för (så snart kommer mina kinder vara så där härligt cortisonrunda och sömnen mindre härligt störd)....

Men sen kommer nästa fas - dag 3-5 efter behandling - den sägs vara värst med influensasymptom och ont i kroppen. Och sen kommer stickningar, domningar i fötter/händer. Allmänna olustkänslor. Och trötthet.

Sen blir det bättre och bättre - kroppen hämtar sig och de sista dagarna innan nästa behandling kan man må riktigt, riktigt bra. Då börjar vi om igen - och om igen - och om igen! 6 eller 7 ggr blir det och vi håller på tills mitten av juli om jag räknat rätt...

Men alla känner av olika mycket så man kan ju alltid hoppas...

Det finns verkligen mycket att hoppas på!
Hopp! Hopp!

Dagens äventyr

Nu sitter venporten på plats. Hade bävat lite för det eftersom jag läst att bedövningen skulle göra så ont. Tog därför erbjudandet om lugnande och fick sannerligen en riktig fredagsfylla. Det visade sig bli det enda som var lite negativt - mådde jätteilla efteråt och kräktes. Jag och morfin är ingen bra kombo... (tacka vet jag rödtjut)

Men annars gick allt så bra, så bra. Inget att vara rädd för alls faktiskt. Bedövningen kändes bara som nålstik i huden (och det har jag ju blivit hur van som helst med eftersom jag sticker mig själv varje kväll). Och sen varken kände eller såg jag något mer utan låg och halvslumrade i godan ro. Vi var där klockan 8 och åkte därifrån halv 10. Hur snabbt och effektivt som helst. Nu när bedövningen börjar släppa är jag lite stel och öm såklart, men inte mer än så.

Personalen var fantastisk - noga att förklara vad de gjorde, inkännande och lite lagom humoristiska. Jag kände mig verkligen som jag var i goda händer hos människor som visste vad de gjorde. Jämfört med isättningen av picclinen förra svängen så var det här en ljuvlig "walk in the park".

Jag ska ta det lugnt några dagar - inte lyfta eller anstränga mig och vila så mycket som möjligt. De har ju ändå varit inne och karvat i kroppen. Och satt in ett främmande föremål! Ska ha ett plastförband över i 14 dagar och under den tiden försvinner stygnen av sig själva. Like magic! Eftersom den ligger helt innanför huden  - fäst vid bröstmuskeln - är infektionsrisken väldigt liten och bekvämligheten hög. Kan bada och duscha utan att behöva tänka på att täcka något. Jag kommer knappt märka den och kan leva som vanligt...

Som vanligt?

Lite ljusare

Mörkret har skingrats lite. Är faktiskt svårt att fortsätta deppa när jag har sånt massivt, härligt stöd runt omkring mig. Och va fan - jag kan dö om ett halvår eller om 50 år. Oavsett ska jag inte spendera fler dagar än nödvändigt med att oroa mig för det. Det betyder inte att jag gråtit mina sista tårar eller tänkt min sista negativa tanke - men att jag jobbar på att de glada, fridfulla dagarna ska bli fler! Lyckades till exempel dansa ganska obehindrat igår. Bara en sån sak! Det kändes så underbart! Att få röra sig till musiken och bara omslutas av den glädje alla som är där känner ger oerhörd kraft. 

Fick också ett ryck och tog steget in på drop in igår och karvade av allt mitt hår. Nja inte allt förstås, även om det kändes så - men en hel del. Hade tänkt göra det inom de närmaste veckorna - men jag var så less på min spegelbild så jag tänkte att det kanske skulle vara uppfriskande med en förändring lite tidigare.

Känns konstigt och ovant så klart, men det är bara att vänja sig. Det kommer ju inte att bli längre precis...

Har också börjat titta på youtube hur man knyter huvudsjalar och kommer på mig själv att tycka att det ska bli lite kul. Absurt men ändå. Så nu letar jag fina sjalar vartän jag går.... Letar också lite större, dinglande örhängen - nåt som jag inte använder normalt men som jag tror känns bra att ha när man inte har något hår som hänger ned runt öronen och halsen. Jag tror att det kan vara jätteviktigt för välmåendet att ändå få känna sig fin på något sätt...

Så - som ni märker känns livet lite ljusare just nu - och bäst av allt idag: Alva kommer hem! <3

Tunga tankar

Vaknade med cancer i morse. Det var alltså ingen mardröm. Cancer! Igen!

Jobbiga, tunga tankar just nu. Tumörer, cellgifter, ångest, smärta, död. Har finkammat nätet. Ville hitta positiva berättelser om min cancertyp. Sånt som lyckats. De som överlevt.

Vet att det var dumt.

För det är ju inte dom jag hittar. Hittar bara allt det andra. Statistik man inte vill veta. Prognoser utan hopp. Bloggar som tvärt tar slut en dag.

Får väl låta mig själv gegga runt i det här ett tag. Antar att det också hör till. Vissa tankar måste tänkas. Rädslor måste mötas. Tårar måste ut.

Men bara för ett tag - sen ska jag tvinga min glädje till livet ta över igen...