Inte utan er...

Jag har nu verkligen försökt njuta några dagar. Försökt le och leva och njuta! Jag har väl lyckats sådär men jag har jobbat, skrattat, lärt mig nya saker och blivit besviken. Precis som vilken annan period i livet som helst. På ytan är allt som vanligt.

Och jag hör mig själv säga gång på gång att jag mår bra - fysiskt. Men ibland glömmer jag att nämna att min mentala hälsa gäckar mig, att mitt normalt så starka psyke åker upp och ner. Värre än värsta berg- och dalbanan. Det känns som jag lever med ständig pms och ständiga klimakteriebesvär. Arg, ledsen, sur, grinig, osäker och avundsjuk...

Så ni borde hålla er undan!

Men vad jag egentligen vill är naturligtvis att ni vågar stanna kvar! Att ni orkar fortsätta att se mig för den jag är - bortom oro och bortom ängslan. Att ni kan överse. Att ni kan förstå och förlåta.

För utan er, alla älskade människor runt omkring, skulle det just nu vara väldigt svårt att finnas till!

Så skönt!!!

Meningen, från början, med dagens undersökning under narkos var att ta prover för att fastställa om det finns någon rest av tumören kvar. Och det har de så klart gjort! Svaret får jag om 2-3 veckor.

Men huvudsaken för mig blev ändå att få bort smärtan som uppstod av sammanväxtningar och samlad vätska. Det har de också lyckats med och jag känner en lätthet inuti som är helt obeskrivlig! (då är jag ändå mör och öm efter själva undersökningen)

Så skönt!

Så nu ska jag njuta av det några dagar utan att fundera alltför mycket på svaret som jag väntar på eller oroa mig för att vätskan ska samlas igen...

Det finns alltid tid för oro!

Sen!

Don't you worry 'bout a thing!

Den här helgen skulle bli så rolig. Dans i Fyris Park på lördagen och Domarringsmästerskapen i poker idag. Men vad gör jag? Jo ligger här hemma i soffan och är ynklig. Hur kul är det?

Men jag mår bättre - absolut! Den där otroliga smärtan jag kände i fredags efter en ganska soft, kort (stapplande?) promenad genom Uppsala city är helt bortblåst. Men jag har å andra sidan inte gått längre än ut i köket sedan dess. Och inte vågar jag göra det heller. Jag vill aldrig mer ha så ont igen. Det känns väldigt motiverande att ligga stilla och hålla sig lugn...

Och eftersom jag inser, än en gång, att smärta+oro blir en ekvation som förhöjer varandra i både kvadrat och kubik så försöker jag att inte oroa mig. Hur lätt det nu än är?

Men jag försöker åtminstone!

Fredagsmys

Domedagen 11-11-11 har vi spenderat på Ackis - var annars? Idag var det min förtjänst! Har haft så ont, så ont, så ont. Och har feber.

De konstaterade att det måste skäras lite i mig för att öppna och lösgöra vätskeansamlingar (effekter av läkningen efter strålbehandlingen). Och jag har ju redan tid för op-undersökning på onsdag så det får ske då. 

Tills dess blir det alvedon (får inte äta något starkare, tyvärr, inför operationen).

Och vila.

Så nu är Magnus iväg och handlar mineralvatten, yoghurt och glass. Bara sånt jag är sugen på. Och madrassen ligger redan bäddad framför tv:n hemma i hans vardagsrum. Så det blir fredagsmys ändå med min kärlek tätt intill.

Vilken tur jag har!

För säkerhets skull!

Just in case! Det var ju så läkaren uttryckte sig. Ungefär. Ett litet prov - för säkerhets skull. Har precis fått kallelse till det lilla provet idag. Ofta upplever jag att jag förstorar saker och när de väl landar i mitt knä är de sällan så skrämmande som jag föreställt mig. Men den här gången blev det tvärtom. Jag hade bilden av att jag skulle upp och göra ett litet cellprov - en gynundersökning på 10 minuter - och sedan vänta någon vecka på svar.

Men det "lilla" provet visade sig involvera fasta, narkos och en sjukhussäng med mitt namn på. En "mindre gynokologisk operation" som kommer att ske på samma ställe där hela den här resan började. Där - på samma plats där jag först fick veta att jag hade cancer. Cirkeln sluts och nu gäller det verkligen att börja bygga styrka igen.

Fan! Vill egentligen bara springa härifrån. Vill ha en enkel väg ut! Det räcker nu! Jag orkar inte mer!

Men jag måste orka! Så klart! Jag och spöket, öga mot öga. I will win!

Så det så!

Så frisk som bara en cancersjuk kan vara...

Läkaren ringde idag igen. Förra gången han ringde var i fredags - under de 10 minuter jag lämnade telefonen obevakad och begav mig in i duschen. Typiskt! Visst blir man lite sur! Men ändå förundras jag över med med vilken lätthet jag ändå kunde ta det. Det beror förmodligen mest på att i min egen lilla värld är jag redan så gott som frisk!

Men idag fick jag prata med doktor Tholander. På riktigt! Och han sa att resultaten från magnetröntgen var positiva. Behandlingen har fungerat bra. Inga tumörer i sikte. Inget tyder på att det skulle finnas några som helst rester kvar...

(Och det är ju här man ska jubla, springa gatlopp och spruta champagne på sina medmänniskor. Eller åtminstone på något sätt uttrycka sin glädje....)

Men det kom av sig lite...

För sen sa han - att för säkerhets skull - eftersom jag har haft lite problem under läkningsprocessen, så ska vi också ta ett prov som ska analyseras mikroskopiskt. Just in case.

Först blev jag arg - Va fan! Det räcker nu! Är jag inte undersökt framifrån och bakifrån och allt däremellan? Ska jag behöva vänta på ännu ett resultat? När är det nog?

Men sen insåg jag! Det är så här det kommer att vara från och med nu. Det kommer inte att vara nog. Det kommer aldrig att vara nog! Var tredje månad under flera år kommer jag att få inlämna ett prov och vänta på ett resultat.

Så det är lika bra att vänja sig.

Så nu ska jag bara vara glad över det positiva beskedet jag har fått idag. Magnetröntgen visade INGENTING!!! Jag ska dricka Amarone tillsammans med min kärlek i helgen - för att fira detta och för att fira att vi har funnits för varandra i 7 härliga år! Jag ska fira livet, kärleken och att jag är precis så frisk som bara en cancersjuk kan vara!

Skål!

Lite antiklimax

Hade laddat ganska bra inför läkarbesöket och tänkte att jag var beredd på det mesta, vilket besked jag än skulle få så skulle jag kunna hantera det... Men det jag inte var beredd på var att jag inte skulle få något besked alls. Snopet! Eller som dottern uttrycker det - "det här sög ju!".

Fast det är inte riktigt sant att jag inte fick något besked. Resultatet från CT-röntgen fick jag - och det var positivt. Det betyder att man inte kan se någon spridning av cancern i kroppen - inga förstorade lymfkörtlar och inga metastaser. Alla blodvärden var också bra, och den undersökning som läkaren gjorde lovade gott. Han kunde inte se/känna några som helst tendenser till någon tumör. Och det är ju jättepositivt!!!

Men...

Det går inte att dra alltför stora växlar på det utan att de har analyserat magnetröntgenbilderna. Det är där man kan se om någon rest av tumören finns kvar i livmodern! Det är utifrån dem man kan dra slutsatsen att det är borta! Så jag får vänta några dagar till...

Känns inte alltför roligt! Men det går! Det funkar! Det måste gå! Det blev bara lite antiklimax och för med sig några dagar till där jag måste påminna mig själv om att andas regelbundet. Andas in, andas ut, in, ut...