Vintern ra!

Valborg! Den ultimata högtiden för de unga....och för andra som fortfarande tror att de är unga! För oss som har cancer (unga eller inte längre så unga) så är det bara ännu en dag i paradiset! Jag hoppas att ni har uppmärksammat Cancerfondens uppmaning att bli livsviktig! När jag tittar på en av kampanjens kvinnor som håller på och rengör ugnen och texten säger; vilken fantastisk stund, så gråter jag en skvätt. För jag är där! Jag vet att varje stund av vardag som passerar innebär att jag fortfarande är en del av verkligheten. Och jag njuter av varje minut...

Och jag hoppas att alla ni som har en slant över vet hur ni ska spendera den!!! http://www.cancerfonden.se/

Men ändå så är det inte så mycket tankarna kring cancer som bygger bo i mitt huvud just nu. Jag funderar istället mycket kring vänskap, värderingar, åsikter och ställningstaganden.  Jag funderar kring hur människor förändras, hur vi kan mötas och hur olika åsikter kan få plats. Utan att vi motarbetar varandra!

För tillsammans kan vi - det är jag helt fortfarande helt övertygad om!!!

Väntar!

Det spelar ingen roll hur jag försöker maskera min tillvaro. Jag försöker jobba, jag försöker dansa, jag försöker umgås och leva rätt normalt. Men det jag egentligen gör är väntar! Det betyder inte att det jag försöker sysselsätta mig med under tiden är betydelselöst. Tvärtom - det betyder allt och hindrar mig från att bli helt galen. Men det som hela mitt väsen ägnar sig mest åt är att vänta.

Det är ju inte precis någon favoritsysselsättning - även om jag faktiskt tillskriver mig egenskapen tålmodig. Men nu är så mycket oro och ängslan inblandat att tålamodet inte förmår vara det som råder. Jag vill veta! Jag vill ha den där planen för hur behandlingen ska se ut. Jag vill veta vad jag har att förhålla mig till. Nu!

Men jag är, som tur är, också en förstående person som inser att saker tar tid. Prover måste analyseras, remisser behandlas och administreras, läkare måste ha tid, avdelningar måste ha plats, det finns andra som är sjuka - kanske sjukare än mig (?) osv, osv, osv...

Men hur mycket jag än förstår och begriper och resonerar med mig själv så hindrar det mig inte från att vänta!

Och så önskar jag mig...

Ok - nu har jag hittat vad jag vill ha. Synd att jag redan har fyllt år i år annars skulle jag så klart ha skrivit det på min önskelista... Men om det är någon miljonär (man behöver ju inte ens ha en HEL miljon över) som av en händelse skulle passera min blogg och fatta sympati för mig så kommer här ett tips:



Ja - så går det när man har tid (men ingen ork) som måste fördrivas med aktiviteter som fångar ens intresse så att man glömmer för en stund!

Inte menade jag så inte!

Cancer är en sjukdom som inte tar någon som helst hänsyn till under vilka förhållanden du lever. När man läser mitt senaste inlägg så kan man kanske skulle kunna få för sig att jag tycker att det är mer i sin ordning att få cancer om man är opriviligierad, utan familj och kärlek. Inte menade jag så inte! Jag menar egentligen bara att det blir ännu mer overkligt att jag är sjuk efter en helg som denna!

Bara så ni vet!

De måste ha fel!

Alltså vad säger man efter en sån här helg? Vädergudarna har sannerligen varit med oss. Det är som om de såg ner på mig och sa; Marie - den här helgen är för dig! Här får du sol, värme, möjlighet att vara med dina kära, möjlighet att göra det du vill och hitta den styrka du behöver! Här - ta vara på så mycket av det goda livet som du bara kan!

Och det har jag sannerligen gjort. Och idag - på min dag - när jag fick bestämma alldeles själv blev det så klart skogen! Ingenting ger mig styrka som doften av skog! Och hur vackert är det inte när blåsippor och vitsippor sprider sig i backarna?

 

Avslutar helgen med en god whisky och Mamma Mia (för vilken gång i ordningen vet jag inte). Gråter som vanligt när Meryl sjunger "Slippíng trough my fingers". Gråter lite extra idag för att jag har packat iväg Alva till att bo på Ynglingagatan i några veckor under renoveringen. Silly tears! (Madde hur klarar du av alla mil till Barcelona??)

Jag vet att jag är lyckligt lottad, priviligerad med underbar familj, bra jobb, vänner och en stor, stor kärlek... Och efter en sån här helg så är det nästan så att jag tänker; cancer - jag? Nej, det kan inte vara möjligt! De måste ha sett fel....

Nästan som vanligt...

Har precis avverkat första barfotastegen för i år på torpet. Ja - någon kraxade förstås om att det var för tidigt... Och det är det säkert - med att vad kan hända? Att jag får en liten förkylning? 

Tror ni att jag bryr mig?

Nej, det var förstås viktigare att känna de första grässtråna killa mellan tårna och känna friheten utan vare sig tyg, gummi eller skinn som barriär.

En dag på torpet tillsammans med alla - och idag var vi verkligen alla (bildbevis kommer) - är en lisa för själen. Det finns nog inget ställe på jorden som kan få mig mer avslappnad och harmonisk. Det har inte alltid varit så - under tonåren hade jag en något annorlunda uppfattning - men sen jag blev vuxen (?) har det alltid varit en fröjd att få vara där!

Vi passade på att planera detaljerna kring vår gemensamma resa till Danmark - bestämde resväg och bokade färjor. Den oundvikliga frågan kommer naturligtvis då - om jag kommer att kunna åka med? Det stora frågetecknet hänger över mig och naturligtvis över alla andra också - inte bara för resans skull - utan ändå!

Men förutom det så kändes den här dagen alldeles nästan som vanligt...

God natt!

Ännu en solig dag till ända. Körslaget likaså. (Heja Andreas!!) Alva skickade en bild som hon tog under vår eftermiddag på stan. Så fin!!! (Tack hjärtat!) Hoppas jag hittar något bra sätt att använda den på bloggen. Just nu har jag precis fått ihop någon slags layout som den inte passar i - men det förändras förmodligen! :-) Tills dess får den sitta här:

Nu är det dags att sova! Hoppas det går bättre än i går... I morgon bär det av till torpet för en dag med klanen Blom! Ska bli härligt!