Blodbad (känsliga läsare varnas...)

Efter sol kommer regn. Och efter snöstorm kommer sol... Och sen kommer hagel... Och sol igen...Ja ni fattar, va? Att det är så. Att allt går upp och ned - ned och upp - ned och upp igen... Att det är så för mig nu.

Fast så är det kanske jämt i livet, egentligen. När man tänker efter. Men det är inte alltid så här tydligt.

För idag blev allt verkligt igen. Alla mina mardrömmar smög sig återigen på och kröp innanför skinnet. Jag blev tvungen att möta allt jobbigt. Det jag hunnit förtränga. Det jag glömt. Skulle "bara" göra en skiktröntgen så att de kan planera stråldoserna jag ska få framöver. Tänkte väl att det var en baggis. Att jag gjort det förr och visste precis vad som skulle ske. Och att det skulle passera med en axelryckning.

Fel!

Var lite jobbigt bara att kliva in där. Atmosfären är rätt speciell på onkologen. Alla väntar. Alla är sjuka. Alla försöker hantera - se framåt - bemästra - hålla ihop. Ändå är det inget deprimerande ställe. Människor pratar. Skrattar. Ler. Men allt det andra finns där bakom. Hela tiden.

Kom in i tid. Trevlig sköterska som förklarade allt jag visste och ställde frågor jag svarat många gånger på förut. Lite hemvant. Lite bekvämt. Helt OK.

Sen började hon försöka sätta en nål för kontrasten. Gick sådär. Hon fick sticka flera gånger. Och det gjorde svinont. Kändes som hon missade. Försökte igen. Fumlade. Jag brukar inte tycka att det är jobbigt att bli stucken. Brukar inte kännas nästan alls. Och det brukar alltid gå bra. Men men - ok - alla får vara nya på jobbet. Och alla har rätt att ha en dålig dag. Men kul var det inte. Och det kändes som ett under att hon till slut (med hjälp av en annan sköterska) fick in kontrasten...

Men det höjde min puls. Gjorde mig lite irriterad. Lite rädd - på ett sätt jag inte riktigt kan förklara. Det var ju inget stort som gick fel. Inget livsavgörande. Inget vitalt. Bara irriterande. Men förmodligen bidrog min irritation till att när nålen väl sedan plockats bort och armen plåstrats om efter konstens alla regler så började blodbadet.

Jag har skojat många gånger att jag har utlöst Stockholms blodbad. Det blir så när man äter blodförtunnande. Brukar varna sköterskorna och gjorde så även denna gång. Men denna gång BLEV det blodbad. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Jag kände det inte. Såg bara plötsligt ned på min omplåstrade arm medans jag försökte klä på mig och det bara flödade ut. Ingen smärta. Ingen känsla. Bara kroppsvarmt blod som rann. Och rann. Forsade.

För två sekunder tänkte jag att jag måste ta fram mobiltelefonen och filma detta. Eller åtminstone fota det. (Hur sjukt är inte det???) För det var som på film. När någon blöder så mycket att det ser helt overkligt ut. Så var det. I några sekunder eller så innan vi hittade sinnesnärvaro (vi blev nog chockade båda två - både sköterskan och jag) och försökte stoppa det.

Och det tog ganska lång tid innan vi hade läget under kontroll och jag kunde ta mig tillbaka till jobbet. Och på något sätt höll jag ihop där en stund. Minns faktiskt inte riktigt vad jag gjorde. Men jag höll ihop. Sen åkte jag hem till Magnus. Och släppte taget. Föll. Och han fångade upp mig... Som alltid! <3

Förstår ännu inte riktigt varför det tog mig så hårt. Inget allvarligt hände egentligen. Men det fick tag i mig. Blodet skrämde och väckte all min rädsla. Blod är så förknippat med liv och död. Alla stora frågor. Allt jobbigt. Och att det hände i den där miljön. Som är så förknippat med sjukdomen. Med Cancern. Ja det blev för mycket bara...

Så nu börjar jag om igen. För jag tänker inte låta rädslan segra.
Nu bygger vi. Nu repar vi. Fyller på och fyller i. Jag. Vi. Ni och jag. Tillsammans!

#fuckcancer

Vi ska klara det här! <3

Muskler

Ja det gick ju vägen! Fjällresan och Madridresan är säkrade. Så skönt. Så värdefullt. Så nödvändigt. För energin kommer jag att behöva. Det vet jag. Jag vet nämligen precis vad som krävs. Önskar verkligen att jag inte gjorde det. Men - Been there! Done that! Bought the t-shirt!

Och jag vet att det bara är att gilla läget, borra ned huvudet och streta framåt. Med kraft! All kraft!

Annars jobbar jag just nu mest på mina muskler. De skadade musklerna runt vänster axel och armhåla. Strålningen påverkar ju inte bara de sjuka cellerna utan allt annat också. All frisk vävnad, alla muskler, leder och även skelett som kommer i vägen.  Det är nåt man får ta helt enkelt. Ett pris att betala..

Men man måste ju försöka göra något åt det! Så klart! Om man kan...

Har hittat en underbar sjukgymnast - eller Fysioterapeut som de numer kallas - som hjälper mig mer än hon förmodligen förstår själv. Underbar kvinna med underbar energi.Hon klurar och hon funderar och hon provar. Finns en lösning så kommer hon hitta den. Det är jag övertygad om.

Jag själv blir mest förundrad över att man kan ha så många muskler som stretar emot. Tänker att de vill säga mig nåt? Att de försöker få mig att göra något eller tänka något... Men vad? De blöder, värker, smärtar. Och håller ihop.

Finns det någon symbolik i det, tro? :-)

Håll tummarna för 5 april!

Telefonen ringde när jag flanerade runt på Myrorna. Inget uppringnings-ID. Jag visste vem det var. Tittade mig omkring, tog ett djupt andetag och svarade. Drog mig ut mot bilen för att få prata lite i lugn och ro.

Andas! Andas!

"Hur har du funderat sedan sist, Marie?"

Va? Jag? Hur jag har funderat? Ja. Jo. Ta bort skiten har nog varit den mest frekventa tanken. Det sa jag inte. Inte med de orden. Men nästan.

"Vad bra" säger min läkare. "Så tänker vi också!"

Sen förklarade hon lite mer hur de tänkte och vad de sett. Att de suttit i teamet tillsammans med röntgenläkaren och jämfört alla plåtar. Från september. Från december, Och från februari. Och att de kunde se den där diskreta förändringen rätt tydligt. Där - mitt i magen. Och att de kunde se lite vaga förändringar bakom bukspottskörteln också när de tittade riktigt nog. Inga knölar. Men förändringar.

"Så det finns liksom inget att vänta på, tycker vi. Nu finns det fortfarande hopp om att det ska gå att få bort. Så nu kör vi?"

"Ok. Absolut! Vi är överens. Nu kör vi! Men... Så var det ju det där med resorna..."

"Jo jag minns att du har hela våren planerad." Jag hör hur hon ler. "Och vi vill gärna ta hänsyn till det. Vi ska göra vad vi kan! Men jag kan ju såklart inte lova något..."

Men - önskemål lämnas in om att skiktröntgen ska ske nästa vecka - för planering av hur strålarna ska riktas. Sen kan jag åka till fjällen. DET är i alla fall hur säkert som helst. Ser så mycket fram mot att andas fjälluft, äta gott, umgås, skratta och gliiiiida ned för backarna i lagom mak. Under tiden får de jobba på stråldosering, frekvens och allt annat de behöver räkna ut.

Sedan nästa önskemål - vänta med start till den 5 april!

"Noterat! Och just nu finns inget som talar emot det. Är bara bra för dig att ha en resa med tjejerna i ryggen innan du går in i en ny tuff period med strålning - och innan påsk startar vi inget i allafall...men..."

"Ok! Men..?"

"Men! Om någon av de inblandade läkarna gör en bedömning att vi inte kan vänta så länge... Att det skulle riskera något."

Ok! Ja om...? Jamen då är det så. Då tar vi det också. Men helst inte! Så nu håller vi alla tummarna för att planen håller med start 5 april!

SEN kör vi!

Något så roligt som livet

Jag kan förundras över lättheten. Över accepterandet. Över hur livet bara fortsätter med oss och vi med livet. Borde vi inte reagera på något annat vis? Borde vi inte gråta? Förbanna? Skrika ut vår oro och ångest över livets orättvisor. Borde vi inte känna att det är nog nu...?

Nej vi tar ett glas vin (vi=jag) och tittar på varandra, ler kärleksfullt och skålar för livet! Säger: Nu kör vi! Vi klarar det här också!

Kanske är det så att vi levt så länge med döden och sjukdomen bredvid. Det har blivit en följeslagare - inte en vän, så långt vill jag inte gå - men någon som vandrar bredvid. Ständigt närvarande, alltid på plats. Vi har kanske vant oss, och lärt oss att leva ändå. Att älska ändå. Att njuta och vara här och nu.

Det låter kanske prudentligt, präktigt och kanske lite förljuget. Och det kanske det är. Men ändå - det är så det är. För oss.

Cancern vill alltså inte lämna min kropp. Den finns kvar - just nu i form av tre små knölar i min buk. Mitt i - ungefär där man (jag)  tänker att magmunnen sitter... De är tre knölar mellan 13-15 mm. Alltså ganska små. Och ännu inte så farliga. Absolut inget akut. Men det finns en tendens. En diskret tendens (så stod det i röntgenutlåtandet) visserligen, men en tendens. De har slutat krympa och istället börjat växa igen.

Men det finns ingen ny cancer. Ingenstans. Inte i lungor, inte i lever, inte någonstans. Alla värden är jättebra. Det finns bara de där tre små knölarna. Men det kanske är dags nu att agera. Ta några månader till av illamående och trötthet. För att en gång för alla (?) göra upp med sjukdomen.

Läkarna ska samråda. De kommer att ge sina rekommendationer till mig i nästa vecka. Jag har framfört mina önskemål. De känns ganska triviala och handlar om att få in eventuell behandling mellan alla vårens resor. Läkarna är underbara. De förstår. Och de kommer att ta hänsyn till det - så långt det går. Och jag hoppas så klart. Men är också väldigt beredd att offra något.

Att offra något kul nu känns inte så svårt för att något ännu roligare ska få plats sen!
Något så roligt som livet.

Mitt liv!

Så vackert!

Har du någonsin varit säker på att du skulle dö? Jag menar inte någon allmän rädsla för döden. Inte en kort dödsångestattack för att det hugger i hjärttrakten. Inte vanlig "livet-är-så-kort-ångest". Utan en övertygelse om att det här kommer verkligen att ta mitt liv. Jag kommer att dö. Alltså nu. Inte sen.

Har du förberett dig på det värsta?  Tänkt ut vad du måste hinna göra? Säga? Visa? Funderat över hur dina barn ska klara sig? Hur ensam din älskade kommer att bli? Vilka spår du kommer att lämna efter dig hos släkt, vänner och i omvärlden? Tänkt hur din begravning ska vara?

Hoppas inte!

Men om du har så hoppas jag också att du fått uppleva det jag upplevt idag. Hur den känslan sakta rinner av dig. Att de lyckotårar som inte vill sluta rinna sköljer bort ångest, oro och rädsla. Och att du istället fylls med ofantlig lättnad och försiktigt hopp om framtid - hopp om liv.

Jag träffade alltså läkaren idag. Samma läkare som gav mig besked om att cancern var tillbaka för 10 månader sedan. Samma läkare som sa att det inte var säkert att det gick att bota. Idag säger hon att nästan allt är borta.  Allt i området kring hals och nyckelben är borta. Allt i armhålan. Borta. Puts väck! Tumörer jag inte ens visste att jag hade ( i lungorna) är borta.

Och de tumörer jag har i magen - som inte är strålade - de minskar fortfarande. De är inte helt borta. Men de minskar. Krymper. (Och om de skulle sluta krympa innan de är "normalstora" så kommer de också få en dos strålning. Det är en backup-plan. Men som det ser ut nu kommer det inte att behövas.). De kommer att ha mig under kontroll och övervakning - varannan eller var tredje månad kommer det att bli undersökningar för att hålla koll på de här små satarna. Jag känner mig i tryggt förvar och känner otrolig tacksamhet mot dessa hjältar inom sjukvården. Inom vetenskapen. (In science we trust, eller hur Alva?)

Det är en bit kvar till helt FRISK men det känns som ljuv poesi när min läkare uttrycker att jag INTE LÄNGRE HAR EN AKTIV CANCERSJUKDOM!

INTE LÄNGRE...
INTE AKTIV CANCER...
INTE CANCER...

Så vackert!

(#fuckcancer #golife #godjul #gottnyttår)

God fortsättning!

I morgon är det dags för nya besked. Innan jul var jag på röntgen och jag har lämnat all sköns diverse prover. I morgon är det dags att få resultaten. Hoppas naturligtvis på det bästa men är förberedd - så mycket man kan vara - på det värsta.

För under senaste veckorna har jag inte mått så bra. Varit väldigt trött. Känt mig allmänt påverkad. Haft ont i armhålan och tycker mig känna knölar både här och där. Det kan bero på strålskador. Det kan bero på hjärnspöken. Men det kan också bero på att cancern är kvar.

Jag har faktiskt hela tiden varit inställd på att även våren kommer att upptas av behandlingar. Jag tror inte att det är färdigt ännu. Jag tror att det behövs mer. Det är väl så klart delvis en mental gardering. Förmodligen ett sätt att hantera det jobbiga och inte hoppas för mycket.

Men det är klart jag gärna har fel!

I dessa tider önskar vi varandra en riktigt god fortsättning! Det önskar jag er alla av hela mitt hjärta. Och det önskar jag också mig själv. En riktigt god fortsättning. På julen. På det kommande nya året. På livet.

Tack som fan!

I dag har jag låst upp dörren till resten av mitt liv. I min hand har jag nu nyckeln till lägenheten där jag ska bo med mannen jag älskar så mycket. Det ska bli så härligt! Så stort! Så underbart!

Vi har vetat detta länge - över ett år! Och vi har verkligen längtat efter den här dagen.

För det mesta.

Men, som ni vet, kom en del annat emellan. Något som tog över och som gjorde det svårt att se framåt. Svårt att drömma.

Under stora delar av våren - sedan det där hemska beskedet kom i februari - och delar av sommaren har jag inte trott att jag skulle få uppleva den här dagen. Jag räknade bort möjligheten. Såg den inte. Vågade inte se den. Ägde bara rädslan att jag inte skulle leva så länge. Att jag skulle missa det.

Och allt är inte över. Jag är fortfarande inte säker. Inte helt orädd. Men idag är jag här. Jag står verkligen här. Med kärlek. Med mod. Och med nyckeln i hand.

Behöver jag beskriva min lycka? (Nej, vad bra, för det kan jag inte - finns inte tillräckligt stora ord!) Jag vill bara ta alla i famn - alla ni som på något sätt funnits med på resan. Ni som peppat mig, tröstat mig, skrattat med mig och funnits där för mig genom de här månaderna.

Mest av allt vill jag förstås krama M - för att han har funnits här hos mig varje litet steg på vägen. För att han har orkat fortsätta älska och tro. Vågat fortsätta vara nära trots alla jobbiga känslor.

Nu står vi här med nyckeln i hand, älskling!. Med vår kärlek och vårt mod. Och med framtiden i siktet.

Tack som fan!