Telefonen ringde när jag flanerade runt på Myrorna. Inget uppringnings-ID. Jag visste vem det var. Tittade mig omkring, tog ett djupt andetag och svarade. Drog mig ut mot bilen för att få prata lite i lugn och ro.
Andas! Andas!
"Hur har du funderat sedan sist, Marie?"
Va? Jag? Hur jag har funderat? Ja. Jo. Ta bort skiten har nog varit den mest frekventa tanken. Det sa jag inte. Inte med de orden. Men nästan.
"Vad bra" säger min läkare. "Så tänker vi också!"
Sen förklarade hon lite mer hur de tänkte och vad de sett. Att de suttit i teamet tillsammans med röntgenläkaren och jämfört alla plåtar. Från september. Från december, Och från februari. Och att de kunde se den där diskreta förändringen rätt tydligt. Där - mitt i magen. Och att de kunde se lite vaga förändringar bakom bukspottskörteln också när de tittade riktigt nog. Inga knölar. Men förändringar.
"Så det finns liksom inget att vänta på, tycker vi. Nu finns det fortfarande hopp om att det ska gå att få bort. Så nu kör vi?"
"Ok. Absolut! Vi är överens. Nu kör vi! Men... Så var det ju det där med resorna..."
"Jo jag minns att du har hela våren planerad." Jag hör hur hon ler. "Och vi vill gärna ta hänsyn till det. Vi ska göra vad vi kan! Men jag kan ju såklart inte lova något..."
Men - önskemål lämnas in om att skiktröntgen ska ske nästa vecka - för planering av hur strålarna ska riktas. Sen kan jag åka till fjällen. DET är i alla fall hur säkert som helst. Ser så mycket fram mot att andas fjälluft, äta gott, umgås, skratta och gliiiiida ned för backarna i lagom mak. Under tiden får de jobba på stråldosering, frekvens och allt annat de behöver räkna ut.
Sedan nästa önskemål - vänta med start till den 5 april!
"Noterat! Och just nu finns inget som talar emot det. Är bara bra för dig att ha en resa med tjejerna i ryggen innan du går in i en ny tuff period med strålning - och innan påsk startar vi inget i allafall...men..."
"Ok! Men..?"
"Men! Om någon av de inblandade läkarna gör en bedömning att vi inte kan vänta så länge... Att det skulle riskera något."
Ok! Ja om...? Jamen då är det så. Då tar vi det också. Men helst inte! Så nu håller vi alla tummarna för att planen håller med start 5 april!
SEN kör vi!
Det vore naivt av mig att tro att jag kan förstå det här, men jag INBILLAR mig iaf att om JAG hade varit i samma situation, så hade jag kört på som DU! Jag ÖNSKAR iaf jag hade gjort det! Du är min idol på alla möjliga olika sätt, Marie. Jag tänker på dig ofta och du är verkligen en förebild för mig. Så stark, så snäll, så varm. Jag känner bara: du är en sån som övervinner allt! En sådan man kan tänka på när man känner att "jag klarar inte det här". Du är lite som en trana som ofrivilligt övervintrat i Sverige och ändå är högst levande och positiv på vårkanten, trots några förfrusna klor. Kram Camilla Lundberg
SvaraRadera