Blodbad (känsliga läsare varnas...)

Efter sol kommer regn. Och efter snöstorm kommer sol... Och sen kommer hagel... Och sol igen...Ja ni fattar, va? Att det är så. Att allt går upp och ned - ned och upp - ned och upp igen... Att det är så för mig nu.

Fast så är det kanske jämt i livet, egentligen. När man tänker efter. Men det är inte alltid så här tydligt.

För idag blev allt verkligt igen. Alla mina mardrömmar smög sig återigen på och kröp innanför skinnet. Jag blev tvungen att möta allt jobbigt. Det jag hunnit förtränga. Det jag glömt. Skulle "bara" göra en skiktröntgen så att de kan planera stråldoserna jag ska få framöver. Tänkte väl att det var en baggis. Att jag gjort det förr och visste precis vad som skulle ske. Och att det skulle passera med en axelryckning.

Fel!

Var lite jobbigt bara att kliva in där. Atmosfären är rätt speciell på onkologen. Alla väntar. Alla är sjuka. Alla försöker hantera - se framåt - bemästra - hålla ihop. Ändå är det inget deprimerande ställe. Människor pratar. Skrattar. Ler. Men allt det andra finns där bakom. Hela tiden.

Kom in i tid. Trevlig sköterska som förklarade allt jag visste och ställde frågor jag svarat många gånger på förut. Lite hemvant. Lite bekvämt. Helt OK.

Sen började hon försöka sätta en nål för kontrasten. Gick sådär. Hon fick sticka flera gånger. Och det gjorde svinont. Kändes som hon missade. Försökte igen. Fumlade. Jag brukar inte tycka att det är jobbigt att bli stucken. Brukar inte kännas nästan alls. Och det brukar alltid gå bra. Men men - ok - alla får vara nya på jobbet. Och alla har rätt att ha en dålig dag. Men kul var det inte. Och det kändes som ett under att hon till slut (med hjälp av en annan sköterska) fick in kontrasten...

Men det höjde min puls. Gjorde mig lite irriterad. Lite rädd - på ett sätt jag inte riktigt kan förklara. Det var ju inget stort som gick fel. Inget livsavgörande. Inget vitalt. Bara irriterande. Men förmodligen bidrog min irritation till att när nålen väl sedan plockats bort och armen plåstrats om efter konstens alla regler så började blodbadet.

Jag har skojat många gånger att jag har utlöst Stockholms blodbad. Det blir så när man äter blodförtunnande. Brukar varna sköterskorna och gjorde så även denna gång. Men denna gång BLEV det blodbad. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Jag kände det inte. Såg bara plötsligt ned på min omplåstrade arm medans jag försökte klä på mig och det bara flödade ut. Ingen smärta. Ingen känsla. Bara kroppsvarmt blod som rann. Och rann. Forsade.

För två sekunder tänkte jag att jag måste ta fram mobiltelefonen och filma detta. Eller åtminstone fota det. (Hur sjukt är inte det???) För det var som på film. När någon blöder så mycket att det ser helt overkligt ut. Så var det. I några sekunder eller så innan vi hittade sinnesnärvaro (vi blev nog chockade båda två - både sköterskan och jag) och försökte stoppa det.

Och det tog ganska lång tid innan vi hade läget under kontroll och jag kunde ta mig tillbaka till jobbet. Och på något sätt höll jag ihop där en stund. Minns faktiskt inte riktigt vad jag gjorde. Men jag höll ihop. Sen åkte jag hem till Magnus. Och släppte taget. Föll. Och han fångade upp mig... Som alltid! <3

Förstår ännu inte riktigt varför det tog mig så hårt. Inget allvarligt hände egentligen. Men det fick tag i mig. Blodet skrämde och väckte all min rädsla. Blod är så förknippat med liv och död. Alla stora frågor. Allt jobbigt. Och att det hände i den där miljön. Som är så förknippat med sjukdomen. Med Cancern. Ja det blev för mycket bara...

Så nu börjar jag om igen. För jag tänker inte låta rädslan segra.
Nu bygger vi. Nu repar vi. Fyller på och fyller i. Jag. Vi. Ni och jag. Tillsammans!

#fuckcancer

Vi ska klara det här! <3