En ny erfarenhet

Neutropen. Så heter det tillstånd jag är i. En ny erfarenhet. Det kommer sig av att värdet som mäter neutrofilerna (en sorts vita blodkroppar) ligger lågt. Igår hade jag mindre än 0,1 när vi kom upp hit. Idag har jag 0,3. En klar förbättring. Men det behövs minst 0,5 för att bli utsläppt ur den här skyddsisoleringen (jfr normalvärde 1,6-7,5). Har precis träffat läkaren och han tror att det finns möjlighet att jag ska uppnå det i morgon. Så vi hoppas på det. Så där lite lagom mycket. Så att jag inte blir våldsamt besviken om det inte blir så....

Men förutom det mår jag bra. Riktigt bra! Så bra att det känns sjukt konstigt att jag måste vistas här på sjukhuset. Men inte går det någon nöd på mig här. Inte på något sätt.

För här ligger jag i mitt enkelrum med egen fjärrkontroll till tv:n och massor med trevliga sköterskor som passar upp på mig. Inte så tokigt alls egentligen. Och trevliga besökare som förser mig med gott om sysselsättning. Förutom netflix, böcker och storytel har jag nu också stickning, pussel och bokvikning att roa mig med.

Tar nog ett tag innan jag blir uttråkad.

Ungefär som "när en man blir riktigt sjuk"

Det har varit riktigt tufft sedan behandlingen. De två första dagarna gick som alltid bra - cortisonet hjälper en hel del (eller kanske snarare skjuter upp problemen?). Dag 3-6 gick jag sen mest och kände mig som en person som både var bakis OCH hade fått influensan. Inte så trevligt. Men det går. För att det måste gå!

Men sen vänder det - det är så ljuvligt att ni kan inte tro det. Livet och orken kommer tillbaka och som tur är glömmer man väldigt fort hur senaste veckan har varit.

Men det här gången blev det inte riktigt så. Jo - det vände. Och det var skönt. Men då kom feber och ont i halsen istället. Lite ont i halsen. Lite feber. Jag som normalt vaknar med 36.0 hade istället 37.3. Kan ju verka hur larvigt som helst. Men det känns. Jag lovar.

Kan tänka mig att det är ungefär som "när en man blir riktigt sjuk"!

En heldag på onkologen

Påsken har varit fantastiskt skön. Jag har umgåtts, skattat och mått gott! Inte tänkt så mycket. Känt mig nästan som vanligt, alltså... ;-)

Och idag var det dags igen. Checkade in på "Casa onkologen" klockan 8 i morse. Fyrbäddsrum denna gång. Fick börja med att lämna nya prover eftersom de jag lämnat innan påsk visade för låga värden.  Det är framförallt de vita blodkropparna och blodplättarna som är för få. Helt enligt plan egentligen - de SKA vara låga när behandlingen verkar som mest. Men sen ska de hämta upp sig igen. En timme av nervositet. Hade de gjort det? Skulle vi kunna köra?

De nya provsvaren visade, tack och lov, en upphämtning och jag fick godkänt. Så då var bara att sätta igång. Nästan. För sen skulle också apoteket blanda de härliga cocktails jag skulle få. Och det tog lite tid till. Så jag passade på att sova lite...

Men runt 10 var vi igång. Härligt! I några minuter. Tills jag började känna mig jättekonstig - tryck över bröstet, enorm hetta i ansikte och på hals och överkropp, svårt att andas... En allergisk reaktion! Suck! Ganska vanlig biverkning de första gångerna, men inte ett dugg trevlig. Som tur var så avtog den direkt när sköterskan stängde av droppet och efter 15 minuters paus provade vi igen - men mycket lägre droppfrekvens. Då gick det bra!

Men det tog lång tid. Alva kom upp och försåg mig med lunch och sällskap. Och när Magnus sen väl hämtade oss vid halv 4 var jag helt slut! Fast jag egentligen inte gjort något alls...

Så det blev en lugn kväll i sängen. Trött men ändå välmående. Med choklad och "larviga", lättsamma sitcoms som sällskap. (Och lite spänd väntan/vånda om Cortisonet kommer att hålla mig vaken.)

Helt ok!

Nu har vi bestämt!

Var och träffade läkaren idag. Ett bra besök! Blodvärde och njurfunktion är bra. Vita blodkroppar dippar - men det är precis som det ska vara nu. Det är på sätt och vis ett bevis för att behandlingen funkar. Ska ta nya prover i morgon - om det nu hinner visa sig någon skillnad. För nu behöver det stiga för att kroppen ska orka med en ny omgång direkt efter helgen. Normalt sett tar man de här värdena dagen innan behandling - men nu kommer det ju en lång (och härlig!) helg emellan. Det gillar vi inte! Jo det gör vi förstås på ett sätt, men det kan krångla till det lite, bli lite mer väntan och vånda... Det måste kanske tas nya prover på tisdag innan vi kan sätta igång för att verkligen se att det vänt.

Men det tar jag... ;-)

Läkaren klämde och kände och tyckte minsann att det redan hade börjat krympa lite. Hon hade svårt att känna tydligt var tumörerna sitter. Och det hon kände var mjukt (vilket också tydligen är positivt). Så det gav en stor postiv skjuts rakt in i mage, själ och hjärta!

Efter tredje omgången (som kommer i slutet av april) kommer vi att göra en CT - för att se svart på vitt om det verkligen ger resultat. Jag frågade vad som händer om det inte visar någon förändring, vad gör vi då? Men jag fick direkt svar att vi bestämmer helt enkelt att det kommer att ge resultat!

Så - bara så ni vet, alltså - nu har vi bestämt det! Så får det bli!

Och vet ni mer - vi har också bestämt att jag kan åka till Spanien i slutet på maj!
Det passar perfekt in i behandlingsplanen! Bara jag orkar så är det fritt fram!

Så - jippi!

Och Glad Påsk!

Bad hair day!

Har haft ont i håret några dagar. Riktigt ont och ömt så att jag nästan inte kunnat tvätta det. Kändes som det var på gång. Och idag hände det. Drog handen genom håret och fick med mig en  hel tuss. Testade igen. Ännu en tuss. Och ännu en.

Gick hem och bad Alva raka bort skiten. Vill inte vakna i morgon med kudden full av hår.
Så nu är det dags för sjalar och silkesmössor att göra entré. (Hittar du en vacker och mjuk sjal någonstans - tipsa mig gärna!)

Men det är ingen stor grej alls. Bara en bad hair day.

Det går över...

En alldeles vanlig fredag

Agneta Fältskog sjöng någon gång på 80-talet: "Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag!"

Tyckte väl då att det lät lite lagom vuxentrist. Tänkte väl aldrig att jag skulle känna så med en sån härlig glädje jag idag gör. För idag förstår jag precis! Tänk vilken lycka att sitta här på fredagkvällen efter en fin vecka med lek, allvar och möten med härliga människor.

Och speciellt efter en kväll som denna - när jag har gjort och ätit pizza, druckit ett glas gott rött och fått umgås med de människor jag håller absolut närmast min hud och hjärta   - älskade M och mina underbara ungar!

Så tack - tack för en alldeles underbar vanlig fredag!

Lite påverkad men...

...jag mår ganska bra fortfarande!

Har visserligen ont i kroppen - värst över axlar, i överarmar och i benen. En molande otrevlig värk som gör det svårt att ligga still. I natt var det inte nådigt. Var tvungen att gå upp och ta starkare värktabletter mitt i natten. Och ändå gav det sig inte riktigt. Men jag somnade om till slut... Tack och lov!

Och på något konstigt sätt hade jag glömt bort det när jag vaknade. "Studsade" upp tidigt och begav mig med glädje iväg mot jobbet. Märker att det låter lite konstigt och märkligt när jag skriver det. Va fan ska hon iväg och jobba för efter en sån natt? Kan hon inte ta det lugnt den där människan?

Men jag vill! Hela jag vill! Både kropp och själ mår bra av det! Smärtan känns mindre när jag rör mig.  Och när jag får tänka på annat en stund...

Och jag kan ta det lugnt också! Nu ligger jag här, vilar och begrundar mina "rocka-sockan-strumpor". Det är klart att jag känner mig matt, lite trött och "bakis" (giftet ni vet...).  Tänker mycket - så klart! Inte bara roliga tankar. Men viktiga! Jag påminner mig om att livet finns här i alla små saker. Och att jag vill ta till vara dom. Och uppskatta dom.

Som att jag orkade dansa lite i veckan! Inte mycket, men ändå... Så skönt att bara vara där och suga i mig positiv energi! Fick till och med ett ryck i går och tog hand om pelargonerna som jag tagit in från vintervilan och sen bara lämnade åt sitt öde. Nu blev de också lite mer beredda på vår och värme...

Och ikväll ska jag äta sushi (tack för tipset, Madde).

Bara en sån sak!