Nu är vi snart igång!

I går när jag kom hem låg de efterlängtade - men lite småläskiga - breven med stämpel från Akademiska sjukhuset i brevlådan. Där stod att nästa fredag den 13:e (tur att det är mitt lyckonummer och min favoritdag - inget annat) ska port a cathen opereras in. Eller Subkutan venport som de så vackert kallar den. Måndag 16:e är sedan första behandlingen. Skönt att veta att vi snart är igång!

Så nu borrar vi ned huvudet och kör!

Hämtar min styrka hos så många av er. Hos er som än en gång följer min resa, stöttar och hejar på. Hos er som försöker ge mig en så normal vardag som möjligt. Erbjuder er att hjälpa till. Ger av er själva. Kramar om. Hos er som skriver så fint att jag gråter. Hos er som inte skriver - för att ni inte får ihop ett enda ord som verkar vettigt att skriva. Hos er som tänker på mig. Hos er som ringer, skickar varma hälsningar, kort, tankar och små presenter. Allt värmer så oerhört mycket!

Och just idag framförallt hos er som handgripligt visade att ni finns här genom att invadera mitt hem med drinkar, räkor, rödvin, skitsnack, allvarssnack och befriande skratt!

Ända till klockan 2 i natt...!

Tack! <3

Dagens insikter

Insikt 1 - Jag kan inte göra allt jag vill nu. Jag sover som ett litet barn 10 timmar per natt och är glad om jag kommer upp klockan 8 på morgonen. Jag försöker jobba halvtid och borde kanske vara nöjd med det. Men jag är tvungen att säga nej till saker jag vill göra. Det är frustrerande.

Insikt 2 - Jag kan verkligen inte göra allt jag vill nu. Jag försökte åka och dansa igår. Och det gick väl bra ett tag. Men med blodpropp och vatten i lungan blev det lite kämpigt efter några danser. Jag som aldrig sitter ned fick vackert ge upp. Det gör mig ledsen.

Insikt 3 - Jag måste kunna vara nöjd ändå! Nöjd med det jag faktiskt kan göra. Men det är svårt.

Verkligen svårt!
(bryt ihop och kom igen, Marie!)

Att göra vad man kan!

Hur kämpar man mot cancer? Alltså mer än att säja nej (skrika nej så högt man kan) eller att skänka pengar till forskning...?

Att känna att man gör något konkret känns ofta bra och ger kraft. Det finns de som avsäger sig behandling med strålning och cellgifter för att istället själv peppa sin kropp till självläkande. Det är i min värld att gå ett steg för långt. Jag tror att traditionell, vetenskapsbaserad behandling är nödvändig. Men jag tror också man kan göra mycket själv. Tänka positivt, röra sig så mycket det går, hitta mindfulness och harmoni, äta bra....

I min situation befinner man sig lite i gränslandet mellan att må dåligt över saker man gjort (rökt som ung, stressat, ätit och druckit onyttigt) och känna en positiv kraft i att man kan förändra - här och nu! Men att ångra det man gjort är ju ärligt talat rätt meningslöst...

Sen finns det ju så mycket att välja på - olika dieter, synsätt och förhållningssätt... Det kan ställa till lite besvär. Vilken passar mig och min kropp bäst? LCHF, makrobiotiskt, paleo, supermat, ekologiskt, kost för den självläkande mm. Jag har läst ganska mycket inom det här området under de senaste åren och har nog en ganska klar uppfattning om vad jag tror på. (Har redan innan förändrat en hel del också måste jag ju påpeka så att ni inte ska tro att jag är helt förtappad....)

Men nu gör jag det igen - tar ett steg till - lite längre, lite grundligare - kanske till och med fullt ut..? Inhandlat tre nya böcker; mat för den självläkande människan, mat som botar samt supermaten - vägen till ett friskare liv. Att lägga till de andra otaliga böckerna jag redan har.

För att det känns bra helt enkelt! För att det får mig att känna att jag åtminstone gör vad jag kan!

Just nu är det livsviktigt!

Så här några dagar efter

Igår hade jag en rejäl baksmälla. Och chocken har nog fortfarande inte riktigt släppt. Dagarna byts och omsluter kaoset, det är svårt att skilja den ena från den andra. Följer liksom bara med. Försöker hitta känslorna men är rätt avtrubbad. Är läskigt rationell - på ett jättekonstigt sätt. Tänker, analyserar och funderar massor men det hemska har nog inte riktigt landat i mitt hjärta och själ än. Känner mig mest lugn och stark och jäkligt övertygad om att jag ska sätta emot allt vad jag bara kan i kampen mot "the big C".

Men torsdagen spenderades alltså på onkologen. Från morgon till kväll. Började dagen klockan 8 med beskedet. Det var alltså cancerceller som de hade plockat ur min lymfkörtel. På röntgen hade de också sett att det fanns förstorade körtlar på flera ställen i kroppen - i armhålan och i magen. Det positiva var att inget syntes i lungor, lever, njurar eller binjurar. Det får vi inte glömma! Det känns ändå väldigt skönt!

Men - det fanns några men - utifrån den biopsi som tagits kunde man inte bestämma om det var ifrån min tidigare tumör i livmodern som metastaserna kom. Det mesta tyder på det, men eftersom behandlingarna skiljer sig åt så är det viktigt att ta reda på det med säkerhet. Sen hade de också sett på röntgen att det förmodligen hade bildats en blodpropp i en av halsvenerna och det behövde också kollas upp.

Så det blev sjukhusrock, sängläge, ultraljud och biopsi. Och vi kom inte ifrån sjukhuset förrän framåt halv 7 på kvällen. Då var vi helt slut. Stod som två fån inne på ICA, tittade på varandra och kunde inte ens fatta ett beslut vad vi skulle äta. (Det blev egengjord pizza till slut - Icas färdiga deg - kan faktiskt varmt rekommenderas i tider av total idé- och tidsbrist) :-)

Med mig hem från sjukhuset hade jag en preliminär tidsplan och en nyvunnen kunskap i hur man tar sprutor på sig själv. Det kommer jag att få göra varje kväll nu i minst ett halvår. För blodproppens skull.

Tidsplanen för att knäcka cancern är att det blir ny multidisciplinär rond på onsdag och då bestäms definitivt vilka cellgifter som ska sättas in. Under veckan kommer också en port a cath att sättas in under huden och förmodligen kommer också en dejt med perukmakaren bokas in. Inom 7-10 dagar ska vi vara igång!

Jag kommer att försöka jobba lite fram tills dess. Och dansa. Så mycket jag orkar och mår bra av. Sen får vi se...

Vill passa på och tacka för alla SMS, meddelanden, mail och samtal! Jag orkar just nu inte svara er alla men det betyder massor för mig och det ger mig kraft och ännu större kämpalust. Så stort stort TACK alla underbara!

Väntan, väntan, väntan...

Inget är som väntans tider, säger man. Det är sant. Inget är som detta! Men det finns inte en uns av det positva skimmer man ändå förknippar med talesättet. Det är ett vaccum, ett hålrum, ett ingenmansland som fräter inifrån och ut och tar massor av energi.

Måste ändå ge en stor eloge till personalen på onkologen för att de hanterar allt så bra. De är effektiva, grundliga och - framförallt - helt otroliga i sitt bemötande. Lungröntgen i morgon och sen får jag nog alla svar innan veckan är slut...

Skulle ge ett kungadöme (om jag nu hade ett) för en infektion...

Nästan tre år av frid...

...har förflutit sen jag skrev här sist. Frid kanske är ett starkt ord. Men det känns ändå så. Kontrollerna har visserligen varit regelbundna - först var tredje månad, sen var fjärde och nu på slutet en gång i halvåret. Inför varje kontroll höjs pulsen lite. Stressnivåerna ökar och rädslan jag kapslar in så effektivt annars bryter sig loss och raserar fritt inom mig någon vecka innan varje läkarbesök. Man vet ju aldrig...

Men annars? Jo, frid råder faktiskt mest i mitt liv! Känner mig oftast harmonisk. Det kanske blir så när man har utsatts för så mycket psykisk stress och press. Kroppen och själen orkar inte ständigt vara i beredskap. Man måste slappna av och vara nöjd. Här och nu. Det liv jag lever. Den kraft jag besitter. Den lycka jag har.

Nu är det livet jag har lite extra roligt och skönt på något vis. Har hittat hem i ett jobb jag verkligen gillar. Har hittat lyckan med en man jag verkligen älskar - som "äntligen" ska bli min sambo efter 10 år tillsammans. Jag har lyckan att följa mina barns framgångar i livet. Mina vänner och hela min bullriga familj som hela tiden finns närvarande och berikar.

Mitt liv! Min frid! Min lycka!

Och då börjar allt om igen. Det hemska. Det vidriga. Det overkliga.

En knöl. Två knölar. Lymfkörtlar. Förstorade. Biopsi. Massor av prover. Operation? Oro! Vad är det? Vad kommer nu?

Det finns naturligtvis flera förklaringar till förstorade lymfkörtlar. Infektion är den vanligaste. Det  behöver alltså inte vara något elakt. Jag kämpar stenhårt med att inte dra iväg dit i tankarna. Att fortsätta hålla mig här och nu. Ta en dag i taget. Lita på läkarna! Invänta svar...

Andas.

Bara kärlek...

Jag har varit urusel på att blogga - jag vet! Det blev bara så oerhört förknippat med sjukdomen. Med kampen. Och den var jag så urbota less på. Jag kunde inte skriva ett enda ord till om cancer. Så jag behövde verkligen ett break!

Kanske hittar jag tillbaka - kanske inte. Vi får se....

Men jag fick en uppbubblande lust att dela med mig när jag satt och rensade mobilen från bilder idag. Jag fick nämnligen syn på den här:

Bilden är tagen utanför Radiumhemmet i somras. Under en av de värsta dagarna i mitt liv. Någonsin. Vi satt och väntade på att jag skulle läggas in för den inre strålningen. Jag var rädd, ledsen, orolig, förbannad och jag mådde dessutom fysiskt otroligt illa.

Men av detta ser jag inget på bilden.

För när jag tittar på bilden idag ser jag bara kärleken. Den som klarade mig genom det. Den som bar mig. Den som räddade mig.

Och den blå himlen...