Tack som fan!

I dag har jag låst upp dörren till resten av mitt liv. I min hand har jag nu nyckeln till lägenheten där jag ska bo med mannen jag älskar så mycket. Det ska bli så härligt! Så stort! Så underbart!

Vi har vetat detta länge - över ett år! Och vi har verkligen längtat efter den här dagen.

För det mesta.

Men, som ni vet, kom en del annat emellan. Något som tog över och som gjorde det svårt att se framåt. Svårt att drömma.

Under stora delar av våren - sedan det där hemska beskedet kom i februari - och delar av sommaren har jag inte trott att jag skulle få uppleva den här dagen. Jag räknade bort möjligheten. Såg den inte. Vågade inte se den. Ägde bara rädslan att jag inte skulle leva så länge. Att jag skulle missa det.

Och allt är inte över. Jag är fortfarande inte säker. Inte helt orädd. Men idag är jag här. Jag står verkligen här. Med kärlek. Med mod. Och med nyckeln i hand.

Behöver jag beskriva min lycka? (Nej, vad bra, för det kan jag inte - finns inte tillräckligt stora ord!) Jag vill bara ta alla i famn - alla ni som på något sätt funnits med på resan. Ni som peppat mig, tröstat mig, skrattat med mig och funnits där för mig genom de här månaderna.

Mest av allt vill jag förstås krama M - för att han har funnits här hos mig varje litet steg på vägen. För att han har orkat fortsätta älska och tro. Vågat fortsätta vara nära trots alla jobbiga känslor.

Nu står vi här med nyckeln i hand, älskling!. Med vår kärlek och vårt mod. Och med framtiden i siktet.

Tack som fan!

Nedräkning

Dagar och veckor går fort. Jag kan inte fatta att det är 7 månader sedan jag hittade den där knölen. 7 månader? Det har gått sanslöst fort... Och man skulle kunna tro att det är 7 månader av helvete. Av rädsla och förtvivlan. Men - nej, det har det inte varit. Inte bara! Inte hela tiden. Faktiskt inte ens mest. Livet har fortsatt och jag har inte bara försökt överleva, utan också leva. Här och nu. Hitta lycka! Hitta glädje! Hitta lugn!

All behandling har förstås ändå tagit ut sin rätt. Jag är trött. Trött. Tröttare.   Denna vecka blev jag tvungen att backa lite mer på jobbtiden - till 25%. Strålningen har givit mig brännskador både på huden och inne i svalget (tänk big-time-halsfluss). Nästan omöjligt att äta. Blir soppa, måltidsersättning, yoghurt och glass. Och smörgåskex med mycket smör på. De smälter så bra i munnen då. :-)

Nu har jag strålats i 30 dagar. De ändrade ju strålningsfältet de sista 10 dagarna för att få med den lilla parantesen. Men det räcker ändå inte. Den lilla parantesen behöver mer direkt strålning och ska få ytterligare 10 dagar i en liten egen sejour. Idag har jag varit och gjutit en mask som täcker hela huvudet, halsen, över axlarna och en bit ned över bröstkorg och armar. Den masken ska jag spännas fast i varje dag när jag strålar för att ligga på exakt samma sätt. Tur att man inte är klaustrofobisk... :-)

Nästa tisdag kör den här sista kuren igång. Klart den 6 oktober. Sen får jag vila några månader. Ser verkligen fram mot det! Och det är en perfekt timing för paus eftersom vi ska flytta i mitten av november. Längtar så efter det!

Fram emot jul kommer sen göras en ny röntgen och utefter den bestäms sedan vidare behandling.

Men det tänker jag inte tänka på nu. Nu räknar jag bara ned...

På riktigt

Just idag känns det som det är dagen då allt vände. Dagen jag verkligen började tro. På riktigt.

Jag har visserligen sagt hela tiden att jag ska vinna kampen mot den här hemska sjukdomen, att jag ska bli frisk. Vissa dagar har jag verkligen trott på det. Andra dagar har jag ärligen varit mer tveksam. Ibland dessutom skräckslagen, med andan lågt upp i halsen. Men ändå konstigt nog oftast lugn. Har, i stillhet, förberett mig på det värsta - utan att sluta hoppas på det bästa.

Men idag tilltåter jag mig att jubla. Att känna att jag är en bit på väg mot seger. Att fira!

Har fått resultatet från tisdagens röntgen. Och förutom en knöl (en liten parantes) som hamnat utanför strålfältet, så har allt krymt. Allt har blivit lite mindre. Till och med det i magen som inte ens strålats nu har krymt. Och inget nytt har tillkommit.

När läkaren säger att "det ser bra ut" tillåter jag mig att fälla en tår. Av glädje och av lättnad.

Parantesen ska vi förstås ta hand om. Vi började redan idag - de ändrar strålfältet, går lite längre upp på halsen, och förlänger strålperioden med 5 dagar. Så ska även den förintas är tanken. Och jag tror på det. På riktigt! Lite mer biverkningar får jag räkna med under några veckor. Svidande, kliande hud och svullet och ömt svalg. Blir säkert inte så roligt. Kampen är långt ifrån slut.... Men! Jag lovar att jag ska ta det med ett leende. För nu jävlar tror jag...

På riktigt!

Strålning pågår

Jag har fått lite nya rutiner och vanor. Varje vardag åker jag upp till Ackis. Varje dag klär jag av mig på överkroppen och lägger mig i strålningsmaskinen. Bara några minuter. Absolut blick stilla! Allt är så precist inställt, jag törs knappt andas. Stirrar i taket och räknar tyst. Det går nästan alltid bra. Mycket tack vare de underbara syrrorna som tar mig under sina vingar. Förklarar. Frågar. Bryr sig. Varje dag visar de att de har tålamod och omtanke. Det är så viktigt för man är så utsatt. Så skör.

De är mina hjältar!

Men dessemellan (är ju ganska mycket tid emellan) mår jag ganska bra. Trött förstås. Ibland förbannat trött till och med. Har lite ont och är lite stel. Blir ändå ledsen när jag inte orkar. Men försöker intala mig att jag ändå kan göra ganska mycket. Jag går i skogen. Jag hämtar kontroller (#hitta ut). Är ute och promenerar. Umgås. Jobbar. Ska också försöka börja dansa lite igen. (Oj vad jag saknar det)

Att jag sen mellan aktiviteter behöver vila, sova, andas - lite mer (mycket mer) än jag är van vid får jag leva med. För jag vet att för att bygga upp nytt, fräscht, friskt behöver vi bryta ned ont, sjukt och dåligt. Och det kostar så klart.

Jag tar det. För jag vill leva. Här och nu. Fortsatt framöver. Med er!

#fuckcancer #golife

Normalt!

Jag har aldrig varit en kvinna som sminkat sig. Eller aldrig är förstås att ta i - till fest ibland åker mascaran (som då oftast bara klumpar sig för den blivit för gammal sedan senast jag var på fest) fram och lite rouge hittar till mina kinder. Har aldrig funderat så mycket över det. Har bara tänkt att jag är för lat och trött på mornarna för att hålla på och förbättra mitt yttre. Och på nåt sätt ändå varit ganska nöjd...

Men nu när jag tittar mig i spegeln på mornarna med mitt kala huvud och mina tomma ögon är det annorlunda. Jag är helt plötsligt beredd att lägga några minuter på att skapa ett ansikte.

Huden är genomskinligt blek (måste ju vara oerhört försiktig med solen) och det är inte bara på huvudet håret försvunnit - även ögonfransar och ögonbryn har tappats. Vet ni hur trött och färglös man ser ut utan minsta hårstrå runt ögonen? Eller nu överdriver jag igen - jag har 2 fransar kvar på höger öga, 4 på vänster öga och några enstaka strån kvar på höger bryn. (Halleluja!).

Så nu står jag där och målar ögonbryn. Varje morgon. Börjar nästan bli bra på det!:-) Lägger foundation och pudrar på lite solpuder. Ibland slår jag till och använder både kajal och ögonskugga. Då får jag plötsligt ögon igen. Och ibland till och med läppstift (fast väldigt, väldigt diskret färg). Det har blivit en morgonprocedur som jag faktiskt kommit att uppskatta. Allt oftare avslutar jag också med att dra på mig peruken. Något jag aldrig trodde jag skulle göra...

Men jag tror att jag vet varför. Det bidrar till normalitet. Jag känner mig lite mer normalt. Det syns inte direkt på mig att jag är sjuk (man måste titta lite närmare). Hela livet blir lite mer normalt!

Och det är faktiskt allt jag vill just nu - att det ska vara som det är normalt!
(whatever that means...?)

Vacklande tro

Idag fick tårarna rinna i takt med regnet på förmiddagen.

Mina knölar försvinner inte. Flera av dem växer istället trots cellgifterna som förpestat min kropp under hela våren och försommaren. Så mycket ont för så lite gott...

Jag har ändå hela tiden tänkt och känt att det kommer att lösa sig. Jag kommer att vinna. Men idag kom andra tankar... Kanske blir det inte så? Kanske kommer cancern att vinna över mig - så som den vunnit över så många andra starka och livsglada människor? Jag vill naturligtvis inte tro det, men jag vill heller inte lura mig själv...

Sen gick jag ut i skogen. Vände mig till Moder Natur för kraft. Andades in ny energi. Lät tårarna torka i solen som kom. Lät vindens sus och skogens alla ljud stilla mitt sinne.

Sen kändes det bättre. Innebörden av orden från min andlige vän återvände: "Du ska inte tro på det negativa läkarna säger - du ska bara tro att det kommer att bli bra".

Så det gör jag. Igen.  Nu kämpar vi på! Nästa steg är strålningen som kör igång 5 augusti.
Let´s just do this! Let´s believe! #Fuckcancer

Och på köpet blir det massor av kantareller till fläskfilén i kväll!

Att leva

Jag har inte skrivit något på över en månad. Det är inte brist på tid som är orsaken. Inte brist på lust heller (tror jag). Det är nog helt enkelt bara så att jag varit upptagen med livet, att leva, att må gott! Det är inte så att jag mått strålande hela tiden. Vi ska inte överdriva. Vissa dagar har varit trötta. Vissa dagar har jag haft ont. Men jag har njutit. Verkligen njutit. Ändå. Mer än ni någonsin kan fatta.

Att leva med cancer är att leva med dödshot. Det jämställs av vissa med att leva i krigszon. Man vet aldrig när en bomb kan explodera. Det är inte lätt - det säger jag inte. Ibland är det riktigt tufft och man golvas av jobbiga tankar lite då och då. Men - det är faktiskt också en kraft att se om sitt liv. Att använda sin energi på rätt sätt. Att göra det man njuter av. Att lägga kraft på det man vill. Och strunta i det andra. Ta vara på alla underbara människor runt omkring. Äta och dricka gott. Låta dammråttorna växa i fred. Vara lite rebell! Njuta. Skratta. Umgås.

Att leva!

Men det var inte det här jag skulle skriva... Inte alls (just got carried away)! Jag skulle lämna en lägesrapport. Rent medicinskt. Har träffat läkaren idag och fått en preliminär plan för fortsättningen.

Tumörerna är inte borta. Inte alla. Inte överallt. De flesta har krympt - men det räcker inte. Riktigt säkert hur det ser ut vet vi inte, men allt tyder på att det blir strålning. Ny röntgen blir den 13 juli. Sen vet vi säkert. Men vi planerar ändå för strålning - och att komma igång så fort som möjligt.

Så någon semester ser det inte ut att bli i år. Inte på det sättet man är van vid åtminstone. Men allvarligt - det spelar ingen roll alls! Inte ett dugg! Det får komma sen...

Jag säger: på skiten bara!! Med all kraft vi kan uppbåda! Fuck cancer!