Så här några dagar efter

Igår hade jag en rejäl baksmälla. Och chocken har nog fortfarande inte riktigt släppt. Dagarna byts och omsluter kaoset, det är svårt att skilja den ena från den andra. Följer liksom bara med. Försöker hitta känslorna men är rätt avtrubbad. Är läskigt rationell - på ett jättekonstigt sätt. Tänker, analyserar och funderar massor men det hemska har nog inte riktigt landat i mitt hjärta och själ än. Känner mig mest lugn och stark och jäkligt övertygad om att jag ska sätta emot allt vad jag bara kan i kampen mot "the big C".

Men torsdagen spenderades alltså på onkologen. Från morgon till kväll. Började dagen klockan 8 med beskedet. Det var alltså cancerceller som de hade plockat ur min lymfkörtel. På röntgen hade de också sett att det fanns förstorade körtlar på flera ställen i kroppen - i armhålan och i magen. Det positiva var att inget syntes i lungor, lever, njurar eller binjurar. Det får vi inte glömma! Det känns ändå väldigt skönt!

Men - det fanns några men - utifrån den biopsi som tagits kunde man inte bestämma om det var ifrån min tidigare tumör i livmodern som metastaserna kom. Det mesta tyder på det, men eftersom behandlingarna skiljer sig åt så är det viktigt att ta reda på det med säkerhet. Sen hade de också sett på röntgen att det förmodligen hade bildats en blodpropp i en av halsvenerna och det behövde också kollas upp.

Så det blev sjukhusrock, sängläge, ultraljud och biopsi. Och vi kom inte ifrån sjukhuset förrän framåt halv 7 på kvällen. Då var vi helt slut. Stod som två fån inne på ICA, tittade på varandra och kunde inte ens fatta ett beslut vad vi skulle äta. (Det blev egengjord pizza till slut - Icas färdiga deg - kan faktiskt varmt rekommenderas i tider av total idé- och tidsbrist) :-)

Med mig hem från sjukhuset hade jag en preliminär tidsplan och en nyvunnen kunskap i hur man tar sprutor på sig själv. Det kommer jag att få göra varje kväll nu i minst ett halvår. För blodproppens skull.

Tidsplanen för att knäcka cancern är att det blir ny multidisciplinär rond på onsdag och då bestäms definitivt vilka cellgifter som ska sättas in. Under veckan kommer också en port a cath att sättas in under huden och förmodligen kommer också en dejt med perukmakaren bokas in. Inom 7-10 dagar ska vi vara igång!

Jag kommer att försöka jobba lite fram tills dess. Och dansa. Så mycket jag orkar och mår bra av. Sen får vi se...

Vill passa på och tacka för alla SMS, meddelanden, mail och samtal! Jag orkar just nu inte svara er alla men det betyder massor för mig och det ger mig kraft och ännu större kämpalust. Så stort stort TACK alla underbara!

Väntan, väntan, väntan...

Inget är som väntans tider, säger man. Det är sant. Inget är som detta! Men det finns inte en uns av det positva skimmer man ändå förknippar med talesättet. Det är ett vaccum, ett hålrum, ett ingenmansland som fräter inifrån och ut och tar massor av energi.

Måste ändå ge en stor eloge till personalen på onkologen för att de hanterar allt så bra. De är effektiva, grundliga och - framförallt - helt otroliga i sitt bemötande. Lungröntgen i morgon och sen får jag nog alla svar innan veckan är slut...

Skulle ge ett kungadöme (om jag nu hade ett) för en infektion...

Nästan tre år av frid...

...har förflutit sen jag skrev här sist. Frid kanske är ett starkt ord. Men det känns ändå så. Kontrollerna har visserligen varit regelbundna - först var tredje månad, sen var fjärde och nu på slutet en gång i halvåret. Inför varje kontroll höjs pulsen lite. Stressnivåerna ökar och rädslan jag kapslar in så effektivt annars bryter sig loss och raserar fritt inom mig någon vecka innan varje läkarbesök. Man vet ju aldrig...

Men annars? Jo, frid råder faktiskt mest i mitt liv! Känner mig oftast harmonisk. Det kanske blir så när man har utsatts för så mycket psykisk stress och press. Kroppen och själen orkar inte ständigt vara i beredskap. Man måste slappna av och vara nöjd. Här och nu. Det liv jag lever. Den kraft jag besitter. Den lycka jag har.

Nu är det livet jag har lite extra roligt och skönt på något vis. Har hittat hem i ett jobb jag verkligen gillar. Har hittat lyckan med en man jag verkligen älskar - som "äntligen" ska bli min sambo efter 10 år tillsammans. Jag har lyckan att följa mina barns framgångar i livet. Mina vänner och hela min bullriga familj som hela tiden finns närvarande och berikar.

Mitt liv! Min frid! Min lycka!

Och då börjar allt om igen. Det hemska. Det vidriga. Det overkliga.

En knöl. Två knölar. Lymfkörtlar. Förstorade. Biopsi. Massor av prover. Operation? Oro! Vad är det? Vad kommer nu?

Det finns naturligtvis flera förklaringar till förstorade lymfkörtlar. Infektion är den vanligaste. Det  behöver alltså inte vara något elakt. Jag kämpar stenhårt med att inte dra iväg dit i tankarna. Att fortsätta hålla mig här och nu. Ta en dag i taget. Lita på läkarna! Invänta svar...

Andas.

Bara kärlek...

Jag har varit urusel på att blogga - jag vet! Det blev bara så oerhört förknippat med sjukdomen. Med kampen. Och den var jag så urbota less på. Jag kunde inte skriva ett enda ord till om cancer. Så jag behövde verkligen ett break!

Kanske hittar jag tillbaka - kanske inte. Vi får se....

Men jag fick en uppbubblande lust att dela med mig när jag satt och rensade mobilen från bilder idag. Jag fick nämnligen syn på den här:

Bilden är tagen utanför Radiumhemmet i somras. Under en av de värsta dagarna i mitt liv. Någonsin. Vi satt och väntade på att jag skulle läggas in för den inre strålningen. Jag var rädd, ledsen, orolig, förbannad och jag mådde dessutom fysiskt otroligt illa.

Men av detta ser jag inget på bilden.

För när jag tittar på bilden idag ser jag bara kärleken. Den som klarade mig genom det. Den som bar mig. Den som räddade mig.

Och den blå himlen...

Och så var tankarna igång igen...

Jag hade ju bestämt mig för att inte tänka cancer på ett bra tag. Men det blir som vanligt inte riktigt som man tänker sig! För idag droppade det in ett brev från Akademiska. Jag stod ett bra tag och stirrade på brevet. Kunde inte riktigt förmå mig till att öppna - jag fick verkligen tvinga mig själv. I brevet låg en kallelse till onkologen.  Den 11 januari.

Och så var tankarna igång igen...

Varför? Jag skulle ju inte kallas förrän i mars - och till kvinnokliniken dessutom. I bästa fall är det någon brist i kommunikation mellan avdelningarna. I sämsta fall så har onkologen sett något som inte kvinnokliniken har... Suck! Jag ska försöka få tag på "min" sköterska i morgon få se om hon vet något mer. Tills dess ska jag jobba stenhårt på att inte ta ut någon oro i förväg...  Önska mig lycka till!

I will need it!

Fridens jul till er alla!

Det blir inte mycket bloggande nu för tiden. Vet inte riktigt hur jag ska tackla det utan sjukhus, behandlingar, provtagningar och besked från läkare. Kanske hittar jag ett nytt perspektiv, en ny ingång, så småningom. För det är ju inte så att alla tankar upphör för att läkarna säger att man är ok just nu...

Men jag vill åtminstone passa på att önska en riktigt God Jul till alla. Stressa inte runt och försök överträffa varandra i julhysterin utan stanna upp och se er omkring. Njut av det ni har, uppskatta varandra och att ni får vara tillsammans. Ingenting annat är egentligen viktigt!

Om man tänker efter...

Cancerfri!

I torsdags hade det gått två veckors väntan och jag fick nog. Så jag mailade både kvinnokliniken och onkologen och bad dem höra av sig så att jag fick veta var landet ligger. Just nu!

Onkologen svarade direkt - först fick jag ett mail vid 8-tiden på morgonen att mitt meddelande var vidarebefordrat till min sjuksköterska. och halv 9 ringde hon upp. Dessvärre förklarade hon att ansvaret för att meddela resultatet från denna undersökning låg hos kvinnokliniken. Men hon uppmanade mig att ringa dit för att höra...

Jag ville ge dem en chans att höra av sig själva först. (eller var det ren och skär feghet?) Men då jag - trots att jag kollade båda mobiltelefonerna ungefär var 10 minut - inte hört något efter lunch bestämde jag mig. Jag ringde journumret och förklarade mitt ärende.

"År det resultatet från patologen du vill veta?" frågade sköterskan jag pratade med. "Det har precis kommit in."

Inte för att jag visste att det var just det resultatet jag väntade på men jag nickade och hummade något jakande. Det hade alltså kommit. Det var som en isvind svepte in i min mage samtidigt som alla världens fjärilar släpptes lös. Hjälp! Svaret har alltså kommit!

"Ja det kan vara ganska svårt att förstå de här resultaten" fortsatte sköterskan, "men vi ska se om vi inte kan hjälpas åt. Jag ska läsa upp resultatet för dig"

Jag drog efter andan - kände både förväntan och förfasan samtidigt som det for en undran genom mitt huvud om hon verkligen hade rätt att lämna ut resultaten. Utan att ens vara säker på att kunna tolka dem!!! Men det vågade jag inte säga av rädsla att hon inte skulle fortsätta då...

"Livmoderhalsen är strålskadad och det finns blodrester. Resultatet är svårtolkat men det finns inga hållpunkter för malingt..." Sen fortsatte hon lite längre fram i provsvaret " På slidväggarna finns heller inga hållpunkter för malingt"

Hållpunkter för malingt? Vad betyder det?

"Det betyder att de inte kan hitta någon elakartad tumörvävnad. Det ser bra ut, alltså"

Jag hörde att hon log. Det svindlade för mina ögon. Jag var glad att jag satt ned, ensam i mitt arbetsrum. Tårarna bara vällde fram. Der ser bra ut! Ingen tumörvävnad! Wow!

Jag visste ju redan sedan tidigare att strålskadad vävnad är väldigt lik tumörvävnad så att resultatet skulle vara lite knepigt att tyda var jag förberedd på. Men jag var ändå tvungen att fråga vad det innebar?

"Det innebär bara att de kommer att fortsätta att ha dig under kontroll. Läkaren kommer att förklara mer detaljerat när hon hör av sig..."

När nu det blir...

Men jag bestämde mig - där och då - att vara lycklig över detta samtal och denna information. Och att inte gardera min glädje med att vänta tills jag fått samtalet från läkaren. Cancerfri - that´s me! Åtminstone just nu! Och det känns underbart!!!

Nu är det måndagskväll och jag har fortfarande inte hört något från läkaren. Och ändå ska vi komma ihåg att det här är samma läkare som i början ringde mig på kvällen torsdagen före påsk för att jag inte skulle behöva vänta på besked.

Jag antar att det inte är lika angeläget att lämna besked att man är cancerfri! :-)