Fridens jul till er alla!

Det blir inte mycket bloggande nu för tiden. Vet inte riktigt hur jag ska tackla det utan sjukhus, behandlingar, provtagningar och besked från läkare. Kanske hittar jag ett nytt perspektiv, en ny ingång, så småningom. För det är ju inte så att alla tankar upphör för att läkarna säger att man är ok just nu...

Men jag vill åtminstone passa på att önska en riktigt God Jul till alla. Stressa inte runt och försök överträffa varandra i julhysterin utan stanna upp och se er omkring. Njut av det ni har, uppskatta varandra och att ni får vara tillsammans. Ingenting annat är egentligen viktigt!

Om man tänker efter...

Cancerfri!

I torsdags hade det gått två veckors väntan och jag fick nog. Så jag mailade både kvinnokliniken och onkologen och bad dem höra av sig så att jag fick veta var landet ligger. Just nu!

Onkologen svarade direkt - först fick jag ett mail vid 8-tiden på morgonen att mitt meddelande var vidarebefordrat till min sjuksköterska. och halv 9 ringde hon upp. Dessvärre förklarade hon att ansvaret för att meddela resultatet från denna undersökning låg hos kvinnokliniken. Men hon uppmanade mig att ringa dit för att höra...

Jag ville ge dem en chans att höra av sig själva först. (eller var det ren och skär feghet?) Men då jag - trots att jag kollade båda mobiltelefonerna ungefär var 10 minut - inte hört något efter lunch bestämde jag mig. Jag ringde journumret och förklarade mitt ärende.

"År det resultatet från patologen du vill veta?" frågade sköterskan jag pratade med. "Det har precis kommit in."

Inte för att jag visste att det var just det resultatet jag väntade på men jag nickade och hummade något jakande. Det hade alltså kommit. Det var som en isvind svepte in i min mage samtidigt som alla världens fjärilar släpptes lös. Hjälp! Svaret har alltså kommit!

"Ja det kan vara ganska svårt att förstå de här resultaten" fortsatte sköterskan, "men vi ska se om vi inte kan hjälpas åt. Jag ska läsa upp resultatet för dig"

Jag drog efter andan - kände både förväntan och förfasan samtidigt som det for en undran genom mitt huvud om hon verkligen hade rätt att lämna ut resultaten. Utan att ens vara säker på att kunna tolka dem!!! Men det vågade jag inte säga av rädsla att hon inte skulle fortsätta då...

"Livmoderhalsen är strålskadad och det finns blodrester. Resultatet är svårtolkat men det finns inga hållpunkter för malingt..." Sen fortsatte hon lite längre fram i provsvaret " På slidväggarna finns heller inga hållpunkter för malingt"

Hållpunkter för malingt? Vad betyder det?

"Det betyder att de inte kan hitta någon elakartad tumörvävnad. Det ser bra ut, alltså"

Jag hörde att hon log. Det svindlade för mina ögon. Jag var glad att jag satt ned, ensam i mitt arbetsrum. Tårarna bara vällde fram. Der ser bra ut! Ingen tumörvävnad! Wow!

Jag visste ju redan sedan tidigare att strålskadad vävnad är väldigt lik tumörvävnad så att resultatet skulle vara lite knepigt att tyda var jag förberedd på. Men jag var ändå tvungen att fråga vad det innebar?

"Det innebär bara att de kommer att fortsätta att ha dig under kontroll. Läkaren kommer att förklara mer detaljerat när hon hör av sig..."

När nu det blir...

Men jag bestämde mig - där och då - att vara lycklig över detta samtal och denna information. Och att inte gardera min glädje med att vänta tills jag fått samtalet från läkaren. Cancerfri - that´s me! Åtminstone just nu! Och det känns underbart!!!

Nu är det måndagskväll och jag har fortfarande inte hört något från läkaren. Och ändå ska vi komma ihåg att det här är samma läkare som i början ringde mig på kvällen torsdagen före påsk för att jag inte skulle behöva vänta på besked.

Jag antar att det inte är lika angeläget att lämna besked att man är cancerfri! :-)

Inte utan er...

Jag har nu verkligen försökt njuta några dagar. Försökt le och leva och njuta! Jag har väl lyckats sådär men jag har jobbat, skrattat, lärt mig nya saker och blivit besviken. Precis som vilken annan period i livet som helst. På ytan är allt som vanligt.

Och jag hör mig själv säga gång på gång att jag mår bra - fysiskt. Men ibland glömmer jag att nämna att min mentala hälsa gäckar mig, att mitt normalt så starka psyke åker upp och ner. Värre än värsta berg- och dalbanan. Det känns som jag lever med ständig pms och ständiga klimakteriebesvär. Arg, ledsen, sur, grinig, osäker och avundsjuk...

Så ni borde hålla er undan!

Men vad jag egentligen vill är naturligtvis att ni vågar stanna kvar! Att ni orkar fortsätta att se mig för den jag är - bortom oro och bortom ängslan. Att ni kan överse. Att ni kan förstå och förlåta.

För utan er, alla älskade människor runt omkring, skulle det just nu vara väldigt svårt att finnas till!

Så skönt!!!

Meningen, från början, med dagens undersökning under narkos var att ta prover för att fastställa om det finns någon rest av tumören kvar. Och det har de så klart gjort! Svaret får jag om 2-3 veckor.

Men huvudsaken för mig blev ändå att få bort smärtan som uppstod av sammanväxtningar och samlad vätska. Det har de också lyckats med och jag känner en lätthet inuti som är helt obeskrivlig! (då är jag ändå mör och öm efter själva undersökningen)

Så skönt!

Så nu ska jag njuta av det några dagar utan att fundera alltför mycket på svaret som jag väntar på eller oroa mig för att vätskan ska samlas igen...

Det finns alltid tid för oro!

Sen!

Don't you worry 'bout a thing!

Den här helgen skulle bli så rolig. Dans i Fyris Park på lördagen och Domarringsmästerskapen i poker idag. Men vad gör jag? Jo ligger här hemma i soffan och är ynklig. Hur kul är det?

Men jag mår bättre - absolut! Den där otroliga smärtan jag kände i fredags efter en ganska soft, kort (stapplande?) promenad genom Uppsala city är helt bortblåst. Men jag har å andra sidan inte gått längre än ut i köket sedan dess. Och inte vågar jag göra det heller. Jag vill aldrig mer ha så ont igen. Det känns väldigt motiverande att ligga stilla och hålla sig lugn...

Och eftersom jag inser, än en gång, att smärta+oro blir en ekvation som förhöjer varandra i både kvadrat och kubik så försöker jag att inte oroa mig. Hur lätt det nu än är?

Men jag försöker åtminstone!

Fredagsmys

Domedagen 11-11-11 har vi spenderat på Ackis - var annars? Idag var det min förtjänst! Har haft så ont, så ont, så ont. Och har feber.

De konstaterade att det måste skäras lite i mig för att öppna och lösgöra vätskeansamlingar (effekter av läkningen efter strålbehandlingen). Och jag har ju redan tid för op-undersökning på onsdag så det får ske då. 

Tills dess blir det alvedon (får inte äta något starkare, tyvärr, inför operationen).

Och vila.

Så nu är Magnus iväg och handlar mineralvatten, yoghurt och glass. Bara sånt jag är sugen på. Och madrassen ligger redan bäddad framför tv:n hemma i hans vardagsrum. Så det blir fredagsmys ändå med min kärlek tätt intill.

Vilken tur jag har!

För säkerhets skull!

Just in case! Det var ju så läkaren uttryckte sig. Ungefär. Ett litet prov - för säkerhets skull. Har precis fått kallelse till det lilla provet idag. Ofta upplever jag att jag förstorar saker och när de väl landar i mitt knä är de sällan så skrämmande som jag föreställt mig. Men den här gången blev det tvärtom. Jag hade bilden av att jag skulle upp och göra ett litet cellprov - en gynundersökning på 10 minuter - och sedan vänta någon vecka på svar.

Men det "lilla" provet visade sig involvera fasta, narkos och en sjukhussäng med mitt namn på. En "mindre gynokologisk operation" som kommer att ske på samma ställe där hela den här resan började. Där - på samma plats där jag först fick veta att jag hade cancer. Cirkeln sluts och nu gäller det verkligen att börja bygga styrka igen.

Fan! Vill egentligen bara springa härifrån. Vill ha en enkel väg ut! Det räcker nu! Jag orkar inte mer!

Men jag måste orka! Så klart! Jag och spöket, öga mot öga. I will win!

Så det så!