onsdag 14 september 2016

Mina knölar

Den här gången hade jag inte läst röntgensvaret i förväg. Det har legat åtkomligt sedan den 26 augusti. Men jag hade bestämt mig. Jag skulle inte.

Så det blev läkaren som fick lämna den goda nyheten. Att allt ser bra ut. Inget - förutom en liten, liten knöl (det är alltid någon knöl förstås) hade växt. Och den lilla hade växt från 8-11 mm. Det behöver inte betyda något egentligen. En vanlig lymfkörtel kan vara upp till 10 mm.

Men med tanke på min historia så ska de såklart kolla upp det. Hålla koll på den. Prata och utvärdera och fundera. Slå sina kloka huvuden ihop och tänka ut något bra. Jag litar totalt på dem och det som de bestämmer. Följer bara med...

Men tills de bestämmer något annat får jag vila. Jag och de andra knölarna som ligger stilla får en ännu längre paus. Vi fortsätter med Avastinet så länge. Var tredje vecka. Men det ger inga biverkningar. Inget jag mår dåligt av så det känns helt ok.

Annars är det bara ren och skär glädje nu. Lycka över att slippa cellgifterna. Att slippa vara dödstrött och känna sig sjuk och eländig med en kropp som inte fungerar som den ska. Att slippa smärtan. Illamåendet. Och oron. Kommer det funka?

Nu övar jag istället vidare på att ta en dag i taget. Här och nu. Leva och njuta. Må gott. Dricka Cava.

Och dansa...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar