Igår började jag skriva ett inlägg. Blev inte klar men så här tänkte jag då:
Ibland är det jobbigt. Jag vet att ni vet det. Jag vet att jag inte ens behöver skriva det egentligen. Men så är det. Vissa dagar är så tunga, så tunga. När kroppen inte vill sluta värka. Musklerna ömmar, huvudet dunkar och alla slemhinnor protesterar högljutt. Det är något väldigt destruktivt med att ha så ont. Utbrännande. Urlakande. Passiviserande.
Och det är också då tankarna kommer. De där tankarna man inte vill tänka men ändå måste vänja sig vid. För det är klart att de finns där. Hela tiden. Ibland ger jag dem tid. Men ibland orkar jag inte med dem alls. Det är då man är tacksam för att 4:e säsongen av "orange is the new black" har släppts. Ett antal härliga timmar framför mig då jag inte behöver tänka på nåt annat än hur det ska gå för Piper, Red, Crazyeyes och de andra. Tack Netflix!
Och tack mitt enfaldiga (starka?) psyke som låter mig fly in i något så harmlöst.
Idag är allt annorlunda. För en stund är livets nervtrådar åter laddade med glädje, hopp och tro. En sak som gjort skillnad är att jag sovit bra. Inte haft ont. En annan att jag pratat med läkaren. Min underbara läkare Bengt Tholander på onkologen. Alltså snacka om rätt person på rätt plats. Med lugn, tålamod och ALLTID positiv inställning får han mig att förstå. Och han får mig att tro!
Han ringde när Magnus och jag satt i bilen på väg till Maxi. Och det han sa fick oss båda att tappa ansiktet en stund. Lättnaden måste ut i tårar. Sköna tårar. Underbara tårar.
Jag hade läst röntgenutlåtandet själv tidigare (tack mina vårdkontakter?). Trots att jag flera gånger lovat mig att jag inte ska göra så. För även om jag är så van med hur det skriver, börjar förstå språket och termerna så kräver de ofta ett perspektiv jag inte har. En kunskap jag inte besitter. Då blir det lätt att tolka fel. Den här gången fick jag känslan av att det är lite för mycket på tok. Och den känslan har jag gått och burit nu i en vecka eller två.
Den känslan tog han ifrån mig. (tack!!) Som han ser det så fungerar behandlingen bra - precis som de har tänkt. Och det som har växt (vi pratar 3 mm på EN (!) körtel i magen medan allt det andra har krympt där- en signifikant skillnad) tyckte han mer eller mindre kunde ligga inom felmarginalen. En körtel hade också obetydligt förstorats i armhålan men det tyckte han inte heller var något alarmerande.
Så - sammanfattningsvis - TVÅ små körtlar har blivit obetydligt större. Det "band av körtlar" som sitter i magen (som vi i första hand ville få ned) har krympt betydligt! Resten är oförändrat - inget nytt har tillkommit. Bukhinna, lungor och lever är opåverkade.
Så - fortfarande en bit kvar till frisk. Men jag gläds. Gläds åt att jag nu får mitt efterlängtade uppehåll. Sista cellgifterna idag. Bara en helg kvar att ta sig igenom med det ovanstående eländet. Tänk att slippa sjukhuset varje vecka. Få lite mer kraft tillbaka. Lite vila (både fysisk och psykisk) Lite mer Cava! Semester!
Tack mitt starka (enfaldiga?) psyke som låter mig glädjas så ofantligt åt detta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar