Jag kan förundras över lättheten. Över accepterandet. Över hur livet bara fortsätter med oss och vi med livet. Borde vi inte reagera på något annat vis? Borde vi inte gråta? Förbanna? Skrika ut vår oro och ångest över livets orättvisor. Borde vi inte känna att det är nog nu...?
Nej vi tar ett glas vin (vi=jag) och tittar på varandra, ler kärleksfullt och skålar för livet! Säger: Nu kör vi! Vi klarar det här också!
Kanske är det så att vi levt så länge med döden och sjukdomen bredvid. Det har blivit en följeslagare - inte en vän, så långt vill jag inte gå - men någon som vandrar bredvid. Ständigt närvarande, alltid på plats. Vi har kanske vant oss, och lärt oss att leva ändå. Att älska ändå. Att njuta och vara här och nu.
Det låter kanske prudentligt, präktigt och kanske lite förljuget. Och det kanske det är. Men ändå - det är så det är. För oss.
Cancern vill alltså inte lämna min kropp. Den finns kvar - just nu i form av tre små knölar i min buk. Mitt i - ungefär där man (jag) tänker att magmunnen sitter... De är tre knölar mellan 13-15 mm. Alltså ganska små. Och ännu inte så farliga. Absolut inget akut. Men det finns en tendens. En diskret tendens (så stod det i röntgenutlåtandet) visserligen, men en tendens. De har slutat krympa och istället börjat växa igen.
Men det finns ingen ny cancer. Ingenstans. Inte i lungor, inte i lever, inte någonstans. Alla värden är jättebra. Det finns bara de där tre små knölarna. Men det kanske är dags nu att agera. Ta några månader till av illamående och trötthet. För att en gång för alla (?) göra upp med sjukdomen.
Läkarna ska samråda. De kommer att ge sina rekommendationer till mig i nästa vecka. Jag har framfört mina önskemål. De känns ganska triviala och handlar om att få in eventuell behandling mellan alla vårens resor. Läkarna är underbara. De förstår. Och de kommer att ta hänsyn till det - så långt det går. Och jag hoppas så klart. Men är också väldigt beredd att offra något.
Att offra något kul nu känns inte så svårt för att något ännu roligare ska få plats sen!
Något så roligt som livet.
Mitt liv!
fredag 26 februari 2016
måndag 28 december 2015
Så vackert!
Har du någonsin varit säker på att du skulle dö? Jag menar inte någon allmän rädsla för döden. Inte en kort dödsångestattack för att det hugger i hjärttrakten. Inte vanlig "livet-är-så-kort-ångest". Utan en övertygelse om att det här kommer verkligen att ta mitt liv. Jag kommer att dö. Alltså nu. Inte sen.
Har du förberett dig på det värsta? Tänkt ut vad du måste hinna göra? Säga? Visa? Funderat över hur dina barn ska klara sig? Hur ensam din älskade kommer att bli? Vilka spår du kommer att lämna efter dig hos släkt, vänner och i omvärlden? Tänkt hur din begravning ska vara?
Hoppas inte!
Men om du har så hoppas jag också att du fått uppleva det jag upplevt idag. Hur den känslan sakta rinner av dig. Att de lyckotårar som inte vill sluta rinna sköljer bort ångest, oro och rädsla. Och att du istället fylls med ofantlig lättnad och försiktigt hopp om framtid - hopp om liv.
Jag träffade alltså läkaren idag. Samma läkare som gav mig besked om att cancern var tillbaka för 10 månader sedan. Samma läkare som sa att det inte var säkert att det gick att bota. Idag säger hon att nästan allt är borta. Allt i området kring hals och nyckelben är borta. Allt i armhålan. Borta. Puts väck! Tumörer jag inte ens visste att jag hade ( i lungorna) är borta.
Och de tumörer jag har i magen - som inte är strålade - de minskar fortfarande. De är inte helt borta. Men de minskar. Krymper. (Och om de skulle sluta krympa innan de är "normalstora" så kommer de också få en dos strålning. Det är en backup-plan. Men som det ser ut nu kommer det inte att behövas.). De kommer att ha mig under kontroll och övervakning - varannan eller var tredje månad kommer det att bli undersökningar för att hålla koll på de här små satarna. Jag känner mig i tryggt förvar och känner otrolig tacksamhet mot dessa hjältar inom sjukvården. Inom vetenskapen. (In science we trust, eller hur Alva?)
Det är en bit kvar till helt FRISK men det känns som ljuv poesi när min läkare uttrycker att jag INTE LÄNGRE HAR EN AKTIV CANCERSJUKDOM!
INTE LÄNGRE...
INTE AKTIV CANCER...
INTE CANCER...
Så vackert!
(#fuckcancer #golife #godjul #gottnyttår)
Har du förberett dig på det värsta? Tänkt ut vad du måste hinna göra? Säga? Visa? Funderat över hur dina barn ska klara sig? Hur ensam din älskade kommer att bli? Vilka spår du kommer att lämna efter dig hos släkt, vänner och i omvärlden? Tänkt hur din begravning ska vara?
Hoppas inte!
Men om du har så hoppas jag också att du fått uppleva det jag upplevt idag. Hur den känslan sakta rinner av dig. Att de lyckotårar som inte vill sluta rinna sköljer bort ångest, oro och rädsla. Och att du istället fylls med ofantlig lättnad och försiktigt hopp om framtid - hopp om liv.
Jag träffade alltså läkaren idag. Samma läkare som gav mig besked om att cancern var tillbaka för 10 månader sedan. Samma läkare som sa att det inte var säkert att det gick att bota. Idag säger hon att nästan allt är borta. Allt i området kring hals och nyckelben är borta. Allt i armhålan. Borta. Puts väck! Tumörer jag inte ens visste att jag hade ( i lungorna) är borta.
Och de tumörer jag har i magen - som inte är strålade - de minskar fortfarande. De är inte helt borta. Men de minskar. Krymper. (Och om de skulle sluta krympa innan de är "normalstora" så kommer de också få en dos strålning. Det är en backup-plan. Men som det ser ut nu kommer det inte att behövas.). De kommer att ha mig under kontroll och övervakning - varannan eller var tredje månad kommer det att bli undersökningar för att hålla koll på de här små satarna. Jag känner mig i tryggt förvar och känner otrolig tacksamhet mot dessa hjältar inom sjukvården. Inom vetenskapen. (In science we trust, eller hur Alva?)
Det är en bit kvar till helt FRISK men det känns som ljuv poesi när min läkare uttrycker att jag INTE LÄNGRE HAR EN AKTIV CANCERSJUKDOM!
INTE LÄNGRE...
INTE AKTIV CANCER...
INTE CANCER...
Så vackert!
(#fuckcancer #golife #godjul #gottnyttår)
God fortsättning!
I morgon är det dags för nya besked. Innan jul var jag på röntgen och jag har lämnat all sköns diverse prover. I morgon är det dags att få resultaten. Hoppas naturligtvis på det bästa men är förberedd - så mycket man kan vara - på det värsta.
För under senaste veckorna har jag inte mått så bra. Varit väldigt trött. Känt mig allmänt påverkad. Haft ont i armhålan och tycker mig känna knölar både här och där. Det kan bero på strålskador. Det kan bero på hjärnspöken. Men det kan också bero på att cancern är kvar.
Jag har faktiskt hela tiden varit inställd på att även våren kommer att upptas av behandlingar. Jag tror inte att det är färdigt ännu. Jag tror att det behövs mer. Det är väl så klart delvis en mental gardering. Förmodligen ett sätt att hantera det jobbiga och inte hoppas för mycket.
Men det är klart jag gärna har fel!
I dessa tider önskar vi varandra en riktigt god fortsättning! Det önskar jag er alla av hela mitt hjärta. Och det önskar jag också mig själv. En riktigt god fortsättning. På julen. På det kommande nya året. På livet.
För under senaste veckorna har jag inte mått så bra. Varit väldigt trött. Känt mig allmänt påverkad. Haft ont i armhålan och tycker mig känna knölar både här och där. Det kan bero på strålskador. Det kan bero på hjärnspöken. Men det kan också bero på att cancern är kvar.
Jag har faktiskt hela tiden varit inställd på att även våren kommer att upptas av behandlingar. Jag tror inte att det är färdigt ännu. Jag tror att det behövs mer. Det är väl så klart delvis en mental gardering. Förmodligen ett sätt att hantera det jobbiga och inte hoppas för mycket.
Men det är klart jag gärna har fel!
I dessa tider önskar vi varandra en riktigt god fortsättning! Det önskar jag er alla av hela mitt hjärta. Och det önskar jag också mig själv. En riktigt god fortsättning. På julen. På det kommande nya året. På livet.
fredag 13 november 2015
Tack som fan!
I dag har jag låst upp dörren till resten av mitt liv. I min hand har jag nu nyckeln till lägenheten där jag ska bo med mannen jag älskar så mycket. Det ska bli så härligt! Så stort! Så underbart!
Vi har vetat detta länge - över ett år! Och vi har verkligen längtat efter den här dagen.
För det mesta.
Men, som ni vet, kom en del annat emellan. Något som tog över och som gjorde det svårt att se framåt. Svårt att drömma.
Under stora delar av våren - sedan det där hemska beskedet kom i februari - och delar av sommaren har jag inte trott att jag skulle få uppleva den här dagen. Jag räknade bort möjligheten. Såg den inte. Vågade inte se den. Ägde bara rädslan att jag inte skulle leva så länge. Att jag skulle missa det.
Och allt är inte över. Jag är fortfarande inte säker. Inte helt orädd. Men idag är jag här. Jag står verkligen här. Med kärlek. Med mod. Och med nyckeln i hand.
Behöver jag beskriva min lycka? (Nej, vad bra, för det kan jag inte - finns inte tillräckligt stora ord!) Jag vill bara ta alla i famn - alla ni som på något sätt funnits med på resan. Ni som peppat mig, tröstat mig, skrattat med mig och funnits där för mig genom de här månaderna.
Mest av allt vill jag förstås krama M - för att han har funnits här hos mig varje litet steg på vägen. För att han har orkat fortsätta älska och tro. Vågat fortsätta vara nära trots alla jobbiga känslor.
Nu står vi här med nyckeln i hand, älskling!. Med vår kärlek och vårt mod. Och med framtiden i siktet.
Tack som fan!
Vi har vetat detta länge - över ett år! Och vi har verkligen längtat efter den här dagen.
För det mesta.
Men, som ni vet, kom en del annat emellan. Något som tog över och som gjorde det svårt att se framåt. Svårt att drömma.
Under stora delar av våren - sedan det där hemska beskedet kom i februari - och delar av sommaren har jag inte trott att jag skulle få uppleva den här dagen. Jag räknade bort möjligheten. Såg den inte. Vågade inte se den. Ägde bara rädslan att jag inte skulle leva så länge. Att jag skulle missa det.
Och allt är inte över. Jag är fortfarande inte säker. Inte helt orädd. Men idag är jag här. Jag står verkligen här. Med kärlek. Med mod. Och med nyckeln i hand.
Behöver jag beskriva min lycka? (Nej, vad bra, för det kan jag inte - finns inte tillräckligt stora ord!) Jag vill bara ta alla i famn - alla ni som på något sätt funnits med på resan. Ni som peppat mig, tröstat mig, skrattat med mig och funnits där för mig genom de här månaderna.
Mest av allt vill jag förstås krama M - för att han har funnits här hos mig varje litet steg på vägen. För att han har orkat fortsätta älska och tro. Vågat fortsätta vara nära trots alla jobbiga känslor.
Nu står vi här med nyckeln i hand, älskling!. Med vår kärlek och vårt mod. Och med framtiden i siktet.
Tack som fan!
onsdag 16 september 2015
Nedräkning
Dagar och veckor går fort. Jag kan inte fatta att det är 7 månader sedan jag hittade den där knölen. 7 månader? Det har gått sanslöst fort... Och man skulle kunna tro att det är 7 månader av helvete. Av rädsla och förtvivlan. Men - nej, det har det inte varit. Inte bara! Inte hela tiden. Faktiskt inte ens mest. Livet har fortsatt och jag har inte bara försökt överleva, utan också leva. Här och nu. Hitta lycka! Hitta glädje! Hitta lugn!
All behandling har förstås ändå tagit ut sin rätt. Jag är trött. Trött. Tröttare. Denna vecka blev jag tvungen att backa lite mer på jobbtiden - till 25%. Strålningen har givit mig brännskador både på huden och inne i svalget (tänk big-time-halsfluss). Nästan omöjligt att äta. Blir soppa, måltidsersättning, yoghurt och glass. Och smörgåskex med mycket smör på. De smälter så bra i munnen då. :-)
Nu har jag strålats i 30 dagar. De ändrade ju strålningsfältet de sista 10 dagarna för att få med den lilla parantesen. Men det räcker ändå inte. Den lilla parantesen behöver mer direkt strålning och ska få ytterligare 10 dagar i en liten egen sejour. Idag har jag varit och gjutit en mask som täcker hela huvudet, halsen, över axlarna och en bit ned över bröstkorg och armar. Den masken ska jag spännas fast i varje dag när jag strålar för att ligga på exakt samma sätt. Tur att man inte är klaustrofobisk... :-)
Nästa tisdag kör den här sista kuren igång. Klart den 6 oktober. Sen får jag vila några månader. Ser verkligen fram mot det! Och det är en perfekt timing för paus eftersom vi ska flytta i mitten av november. Längtar så efter det!
Fram emot jul kommer sen göras en ny röntgen och utefter den bestäms sedan vidare behandling.
Men det tänker jag inte tänka på nu. Nu räknar jag bara ned...
All behandling har förstås ändå tagit ut sin rätt. Jag är trött. Trött. Tröttare. Denna vecka blev jag tvungen att backa lite mer på jobbtiden - till 25%. Strålningen har givit mig brännskador både på huden och inne i svalget (tänk big-time-halsfluss). Nästan omöjligt att äta. Blir soppa, måltidsersättning, yoghurt och glass. Och smörgåskex med mycket smör på. De smälter så bra i munnen då. :-)
Nu har jag strålats i 30 dagar. De ändrade ju strålningsfältet de sista 10 dagarna för att få med den lilla parantesen. Men det räcker ändå inte. Den lilla parantesen behöver mer direkt strålning och ska få ytterligare 10 dagar i en liten egen sejour. Idag har jag varit och gjutit en mask som täcker hela huvudet, halsen, över axlarna och en bit ned över bröstkorg och armar. Den masken ska jag spännas fast i varje dag när jag strålar för att ligga på exakt samma sätt. Tur att man inte är klaustrofobisk... :-)
Nästa tisdag kör den här sista kuren igång. Klart den 6 oktober. Sen får jag vila några månader. Ser verkligen fram mot det! Och det är en perfekt timing för paus eftersom vi ska flytta i mitten av november. Längtar så efter det!
Fram emot jul kommer sen göras en ny röntgen och utefter den bestäms sedan vidare behandling.
Men det tänker jag inte tänka på nu. Nu räknar jag bara ned...
torsdag 3 september 2015
På riktigt
Just idag känns det som det är dagen då allt vände. Dagen jag verkligen började tro. På riktigt.
Jag har visserligen sagt hela tiden att jag ska vinna kampen mot den här hemska sjukdomen, att jag ska bli frisk. Vissa dagar har jag verkligen trott på det. Andra dagar har jag ärligen varit mer tveksam. Ibland dessutom skräckslagen, med andan lågt upp i halsen. Men ändå konstigt nog oftast lugn. Har, i stillhet, förberett mig på det värsta - utan att sluta hoppas på det bästa.
Men idag tilltåter jag mig att jubla. Att känna att jag är en bit på väg mot seger. Att fira!
Har fått resultatet från tisdagens röntgen. Och förutom en knöl (en liten parantes) som hamnat utanför strålfältet, så har allt krymt. Allt har blivit lite mindre. Till och med det i magen som inte ens strålats nu har krymt. Och inget nytt har tillkommit.
När läkaren säger att "det ser bra ut" tillåter jag mig att fälla en tår. Av glädje och av lättnad.
Parantesen ska vi förstås ta hand om. Vi började redan idag - de ändrar strålfältet, går lite längre upp på halsen, och förlänger strålperioden med 5 dagar. Så ska även den förintas är tanken. Och jag tror på det. På riktigt! Lite mer biverkningar får jag räkna med under några veckor. Svidande, kliande hud och svullet och ömt svalg. Blir säkert inte så roligt. Kampen är långt ifrån slut.... Men! Jag lovar att jag ska ta det med ett leende. För nu jävlar tror jag...
På riktigt!
Jag har visserligen sagt hela tiden att jag ska vinna kampen mot den här hemska sjukdomen, att jag ska bli frisk. Vissa dagar har jag verkligen trott på det. Andra dagar har jag ärligen varit mer tveksam. Ibland dessutom skräckslagen, med andan lågt upp i halsen. Men ändå konstigt nog oftast lugn. Har, i stillhet, förberett mig på det värsta - utan att sluta hoppas på det bästa.
Men idag tilltåter jag mig att jubla. Att känna att jag är en bit på väg mot seger. Att fira!
Har fått resultatet från tisdagens röntgen. Och förutom en knöl (en liten parantes) som hamnat utanför strålfältet, så har allt krymt. Allt har blivit lite mindre. Till och med det i magen som inte ens strålats nu har krymt. Och inget nytt har tillkommit.
När läkaren säger att "det ser bra ut" tillåter jag mig att fälla en tår. Av glädje och av lättnad.
Parantesen ska vi förstås ta hand om. Vi började redan idag - de ändrar strålfältet, går lite längre upp på halsen, och förlänger strålperioden med 5 dagar. Så ska även den förintas är tanken. Och jag tror på det. På riktigt! Lite mer biverkningar får jag räkna med under några veckor. Svidande, kliande hud och svullet och ömt svalg. Blir säkert inte så roligt. Kampen är långt ifrån slut.... Men! Jag lovar att jag ska ta det med ett leende. För nu jävlar tror jag...
På riktigt!
tisdag 11 augusti 2015
Strålning pågår
Jag har fått lite nya rutiner och vanor. Varje vardag åker jag upp till Ackis. Varje dag klär jag av mig på överkroppen och lägger mig i strålningsmaskinen. Bara några minuter. Absolut blick stilla! Allt är så precist inställt, jag törs knappt andas. Stirrar i taket och räknar tyst. Det går nästan alltid bra. Mycket tack vare de underbara syrrorna som tar mig under sina vingar. Förklarar. Frågar. Bryr sig. Varje dag visar de att de har tålamod och omtanke. Det är så viktigt för man är så utsatt. Så skör.
De är mina hjältar!
Men dessemellan (är ju ganska mycket tid emellan) mår jag ganska bra. Trött förstås. Ibland förbannat trött till och med. Har lite ont och är lite stel. Blir ändå ledsen när jag inte orkar. Men försöker intala mig att jag ändå kan göra ganska mycket. Jag går i skogen. Jag hämtar kontroller (#hitta ut). Är ute och promenerar. Umgås. Jobbar. Ska också försöka börja dansa lite igen. (Oj vad jag saknar det)
Att jag sen mellan aktiviteter behöver vila, sova, andas - lite mer (mycket mer) än jag är van vid får jag leva med. För jag vet att för att bygga upp nytt, fräscht, friskt behöver vi bryta ned ont, sjukt och dåligt. Och det kostar så klart.
Jag tar det. För jag vill leva. Här och nu. Fortsatt framöver. Med er!
#fuckcancer #golife
De är mina hjältar!
Men dessemellan (är ju ganska mycket tid emellan) mår jag ganska bra. Trött förstås. Ibland förbannat trött till och med. Har lite ont och är lite stel. Blir ändå ledsen när jag inte orkar. Men försöker intala mig att jag ändå kan göra ganska mycket. Jag går i skogen. Jag hämtar kontroller (#hitta ut). Är ute och promenerar. Umgås. Jobbar. Ska också försöka börja dansa lite igen. (Oj vad jag saknar det)
Att jag sen mellan aktiviteter behöver vila, sova, andas - lite mer (mycket mer) än jag är van vid får jag leva med. För jag vet att för att bygga upp nytt, fräscht, friskt behöver vi bryta ned ont, sjukt och dåligt. Och det kostar så klart.
Jag tar det. För jag vill leva. Här och nu. Fortsatt framöver. Med er!
#fuckcancer #golife
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)