Normalt!

Jag har aldrig varit en kvinna som sminkat sig. Eller aldrig är förstås att ta i - till fest ibland åker mascaran (som då oftast bara klumpar sig för den blivit för gammal sedan senast jag var på fest) fram och lite rouge hittar till mina kinder. Har aldrig funderat så mycket över det. Har bara tänkt att jag är för lat och trött på mornarna för att hålla på och förbättra mitt yttre. Och på nåt sätt ändå varit ganska nöjd...

Men nu när jag tittar mig i spegeln på mornarna med mitt kala huvud och mina tomma ögon är det annorlunda. Jag är helt plötsligt beredd att lägga några minuter på att skapa ett ansikte.

Huden är genomskinligt blek (måste ju vara oerhört försiktig med solen) och det är inte bara på huvudet håret försvunnit - även ögonfransar och ögonbryn har tappats. Vet ni hur trött och färglös man ser ut utan minsta hårstrå runt ögonen? Eller nu överdriver jag igen - jag har 2 fransar kvar på höger öga, 4 på vänster öga och några enstaka strån kvar på höger bryn. (Halleluja!).

Så nu står jag där och målar ögonbryn. Varje morgon. Börjar nästan bli bra på det!:-) Lägger foundation och pudrar på lite solpuder. Ibland slår jag till och använder både kajal och ögonskugga. Då får jag plötsligt ögon igen. Och ibland till och med läppstift (fast väldigt, väldigt diskret färg). Det har blivit en morgonprocedur som jag faktiskt kommit att uppskatta. Allt oftare avslutar jag också med att dra på mig peruken. Något jag aldrig trodde jag skulle göra...

Men jag tror att jag vet varför. Det bidrar till normalitet. Jag känner mig lite mer normalt. Det syns inte direkt på mig att jag är sjuk (man måste titta lite närmare). Hela livet blir lite mer normalt!

Och det är faktiskt allt jag vill just nu - att det ska vara som det är normalt!
(whatever that means...?)

Vacklande tro

Idag fick tårarna rinna i takt med regnet på förmiddagen.

Mina knölar försvinner inte. Flera av dem växer istället trots cellgifterna som förpestat min kropp under hela våren och försommaren. Så mycket ont för så lite gott...

Jag har ändå hela tiden tänkt och känt att det kommer att lösa sig. Jag kommer att vinna. Men idag kom andra tankar... Kanske blir det inte så? Kanske kommer cancern att vinna över mig - så som den vunnit över så många andra starka och livsglada människor? Jag vill naturligtvis inte tro det, men jag vill heller inte lura mig själv...

Sen gick jag ut i skogen. Vände mig till Moder Natur för kraft. Andades in ny energi. Lät tårarna torka i solen som kom. Lät vindens sus och skogens alla ljud stilla mitt sinne.

Sen kändes det bättre. Innebörden av orden från min andlige vän återvände: "Du ska inte tro på det negativa läkarna säger - du ska bara tro att det kommer att bli bra".

Så det gör jag. Igen.  Nu kämpar vi på! Nästa steg är strålningen som kör igång 5 augusti.
Let´s just do this! Let´s believe! #Fuckcancer

Och på köpet blir det massor av kantareller till fläskfilén i kväll!

Att leva

Jag har inte skrivit något på över en månad. Det är inte brist på tid som är orsaken. Inte brist på lust heller (tror jag). Det är nog helt enkelt bara så att jag varit upptagen med livet, att leva, att må gott! Det är inte så att jag mått strålande hela tiden. Vi ska inte överdriva. Vissa dagar har varit trötta. Vissa dagar har jag haft ont. Men jag har njutit. Verkligen njutit. Ändå. Mer än ni någonsin kan fatta.

Att leva med cancer är att leva med dödshot. Det jämställs av vissa med att leva i krigszon. Man vet aldrig när en bomb kan explodera. Det är inte lätt - det säger jag inte. Ibland är det riktigt tufft och man golvas av jobbiga tankar lite då och då. Men - det är faktiskt också en kraft att se om sitt liv. Att använda sin energi på rätt sätt. Att göra det man njuter av. Att lägga kraft på det man vill. Och strunta i det andra. Ta vara på alla underbara människor runt omkring. Äta och dricka gott. Låta dammråttorna växa i fred. Vara lite rebell! Njuta. Skratta. Umgås.

Att leva!

Men det var inte det här jag skulle skriva... Inte alls (just got carried away)! Jag skulle lämna en lägesrapport. Rent medicinskt. Har träffat läkaren idag och fått en preliminär plan för fortsättningen.

Tumörerna är inte borta. Inte alla. Inte överallt. De flesta har krympt - men det räcker inte. Riktigt säkert hur det ser ut vet vi inte, men allt tyder på att det blir strålning. Ny röntgen blir den 13 juli. Sen vet vi säkert. Men vi planerar ändå för strålning - och att komma igång så fort som möjligt.

Så någon semester ser det inte ut att bli i år. Inte på det sättet man är van vid åtminstone. Men allvarligt - det spelar ingen roll alls! Inte ett dugg! Det får komma sen...

Jag säger: på skiten bara!! Med all kraft vi kan uppbåda! Fuck cancer!

Tålamod

Jag har inte haft mycket lust till att skriva här. Har fått lägga min energi på sjukhusvistelse, vita blodkroppar och infektionen från He...e. Mår lite bättre nu och allt talar för att jag ska kunna få min behandling i morgon. Den fjärde i ordningen. Det känns skönt. Och det behövs...

För jag har träffat läkaren idag och fått analysen av röntgen som gjordes i fredags. Både bra och dåligt. De flesta tumörer har krympt. Blivit mindre. Bra! Men några har det inte - de har till och med ökat något. Skit också! Inte lika bra! Vet inte riktigt hur jag ska känna nu...?

Så jag sitter här och funderar på om glaset är halvtomt eller halvfullt? Ska jag vara glad över de som minskat eller deppa ihop över de som ökat? Jag vet inte... Jag vet verkligen inte...

Men någon sa till mig - någon som hjälpt mig glutta lite in i framtiden - att det som krävs nu är tålamod. För det kommer att ta tid...

Tid har jag! Och tålamod är jag bra på! Så vi kör på det!

Glaset är halvfullt!

Skål!

Skit också!

Fick ny behandling idag. Skönt att värdena hämtat sig så att det gick att köra. Allt gick dessutom bra och ganska fort. Inga allergiska reaktioner så långt ögat nådde.

Men...

När jag kom hem kände jag mig fryssen och eländig och tog tempen - 37,2. Så det var ju lungt. (även om det är feber för mig) Hade också huvudvärk så jag klämde ändå i mig två alvedon och sov en stund. När jag vaknade en timme senare hade jag 38,1. Skit också!

Så jag ringde så klart onkologen och fick prata med en sköterska. Och nu väntar jag på att läkaren ska ringa och bestämma vad vi ska göra. Hoppas att hon säger att vi ska avvakta...

Hoppas!

En ny erfarenhet

Neutropen. Så heter det tillstånd jag är i. En ny erfarenhet. Det kommer sig av att värdet som mäter neutrofilerna (en sorts vita blodkroppar) ligger lågt. Igår hade jag mindre än 0,1 när vi kom upp hit. Idag har jag 0,3. En klar förbättring. Men det behövs minst 0,5 för att bli utsläppt ur den här skyddsisoleringen (jfr normalvärde 1,6-7,5). Har precis träffat läkaren och han tror att det finns möjlighet att jag ska uppnå det i morgon. Så vi hoppas på det. Så där lite lagom mycket. Så att jag inte blir våldsamt besviken om det inte blir så....

Men förutom det mår jag bra. Riktigt bra! Så bra att det känns sjukt konstigt att jag måste vistas här på sjukhuset. Men inte går det någon nöd på mig här. Inte på något sätt.

För här ligger jag i mitt enkelrum med egen fjärrkontroll till tv:n och massor med trevliga sköterskor som passar upp på mig. Inte så tokigt alls egentligen. Och trevliga besökare som förser mig med gott om sysselsättning. Förutom netflix, böcker och storytel har jag nu också stickning, pussel och bokvikning att roa mig med.

Tar nog ett tag innan jag blir uttråkad.

Ungefär som "när en man blir riktigt sjuk"

Det har varit riktigt tufft sedan behandlingen. De två första dagarna gick som alltid bra - cortisonet hjälper en hel del (eller kanske snarare skjuter upp problemen?). Dag 3-6 gick jag sen mest och kände mig som en person som både var bakis OCH hade fått influensan. Inte så trevligt. Men det går. För att det måste gå!

Men sen vänder det - det är så ljuvligt att ni kan inte tro det. Livet och orken kommer tillbaka och som tur är glömmer man väldigt fort hur senaste veckan har varit.

Men det här gången blev det inte riktigt så. Jo - det vände. Och det var skönt. Men då kom feber och ont i halsen istället. Lite ont i halsen. Lite feber. Jag som normalt vaknar med 36.0 hade istället 37.3. Kan ju verka hur larvigt som helst. Men det känns. Jag lovar.

Kan tänka mig att det är ungefär som "när en man blir riktigt sjuk"!