måndag 9 maj 2016

Här och nu

Tiden passerar förvånansvärt fort. Timmar går, dagar flyger förbi och veckor försvinner. En efter en. Flera efter varandra. Och jag följer med...

Behandlingen är nu i full gång och första "kuren" (dvs 4 veckors cellgiftsbehandling) är avklarad. Jag har också klarat av första läkarbesöket med avstämning. Och allt ser bra ut så här långt. Inga konstigheter. Värdena håller sig inom ram och kroppen fungerar så bra man kan förvänta sig. Planen är att köra på fram till midsommar med cellgifterna. De ska också lägga till Avastin så fort de kommer tillrätta med hur min ökade benägenhet för blodproppar kan hållas nere samtidigt. Det behöver in annan kompetens som ska göra den bedömningen - vilken medicinering som krävs för det. Så vi väntar lite till på det... men tanken är att det ska till under denna "andra kur".

Sen görs en avstämning med röntgen runt midsommar som avgör nästa steg. Jag vet alltså inget om vad som ska hända sen. Känns dubbelt. Dels är det skumt att inte veta något alls om hur sommaren ska bli. Dels är det skönt att veta att de gör precis det som behövs i mitt fall. Att de inte följer någon mall utan lyssnar till min kropp och mina knölar.

Så jag mår ganska bra egentligen - trots allt!

Migränen som höll mig i ett grepp de första veckorna har (nu knackar jag för fullt i altanbordet) börjat avta. Och läkarna sa att det kan vara reaktioner på cellgifterna som försvinner när kroppen vänjer sig. Vi hoppas på det. Och alltså hallå! Jag är rätt glad att min kropp reagerar på något sätt när vi häller gift i dess vener. Jag är nöjd att det märks. Inuti och utanpå.Annars skulle det bara vara för konstigt...

Så jag mår jäkligt bra egentligen - med tanke på...

Lite tröttare - javisst. Lite ömmare - ja! Lite skalligare - for sure (fram med sjalar, hattar och  mössor nu)! Lite rundare och tjockare - absolut (tack cortisonet!)! Och långsammare än någonsin.

Men jag kan göra nästan samma saker som jag alltid gjort. Kanske inte allt på samma gång och kanske inte hela tiden. Men å andra sidan - vem kan det? Huvudsaken är väl att jag kan. Man glömmer så lätt. Bortser från saker så lätt. Och man begränsar sitt perspektiv hela tiden. Men jag försöker verkligen att inte göra så. Inte längre... Det som gäller nu är att uppskatta. Att njuta. Att bejaka.

Men förra veckan var det svårt att tänka positivt. Svårt att hitta något att uppskatta. Döden kom förbi och har varit ständigt närvarande sedan dess.  Min gamla klasskompis och barndomskärlek lämnade oss plötsligt. En kvinna får nu leva vidare utan sin man och tre barn får leva vidare utan sin pappa. Det är sorgligt, naturligtvis. Och ett stort tomrum uppstår efter honom. Han var värme, trygghet och livsglädje personifierad.

Men i sorg uppstår också möten. Möten att uppskatta och människor att älska. Gamla vänner och nya bekantskaper. Närhet och vänskap som känns långt i in själen. Möten som får oss att orka vidare. Samtal som tvingar oss tillbaka till här och nu.

För det är här vi som är kvar ska vara. Tillsammans!

Så länge vi bara får!