fredag 13 november 2015

Tack som fan!

I dag har jag låst upp dörren till resten av mitt liv. I min hand har jag nu nyckeln till lägenheten där jag ska bo med mannen jag älskar så mycket. Det ska bli så härligt! Så stort! Så underbart!

Vi har vetat detta länge - över ett år! Och vi har verkligen längtat efter den här dagen.

För det mesta.

Men, som ni vet, kom en del annat emellan. Något som tog över och som gjorde det svårt att se framåt. Svårt att drömma.

Under stora delar av våren - sedan det där hemska beskedet kom i februari - och delar av sommaren har jag inte trott att jag skulle få uppleva den här dagen. Jag räknade bort möjligheten. Såg den inte. Vågade inte se den. Ägde bara rädslan att jag inte skulle leva så länge. Att jag skulle missa det.

Och allt är inte över. Jag är fortfarande inte säker. Inte helt orädd. Men idag är jag här. Jag står verkligen här. Med kärlek. Med mod. Och med nyckeln i hand.

Behöver jag beskriva min lycka? (Nej, vad bra, för det kan jag inte - finns inte tillräckligt stora ord!) Jag vill bara ta alla i famn - alla ni som på något sätt funnits med på resan. Ni som peppat mig, tröstat mig, skrattat med mig och funnits där för mig genom de här månaderna.

Mest av allt vill jag förstås krama M - för att han har funnits här hos mig varje litet steg på vägen. För att han har orkat fortsätta älska och tro. Vågat fortsätta vara nära trots alla jobbiga känslor.

Nu står vi här med nyckeln i hand, älskling!. Med vår kärlek och vårt mod. Och med framtiden i siktet.

Tack som fan!