Nedräkning

Dagar och veckor går fort. Jag kan inte fatta att det är 7 månader sedan jag hittade den där knölen. 7 månader? Det har gått sanslöst fort... Och man skulle kunna tro att det är 7 månader av helvete. Av rädsla och förtvivlan. Men - nej, det har det inte varit. Inte bara! Inte hela tiden. Faktiskt inte ens mest. Livet har fortsatt och jag har inte bara försökt överleva, utan också leva. Här och nu. Hitta lycka! Hitta glädje! Hitta lugn!

All behandling har förstås ändå tagit ut sin rätt. Jag är trött. Trött. Tröttare.   Denna vecka blev jag tvungen att backa lite mer på jobbtiden - till 25%. Strålningen har givit mig brännskador både på huden och inne i svalget (tänk big-time-halsfluss). Nästan omöjligt att äta. Blir soppa, måltidsersättning, yoghurt och glass. Och smörgåskex med mycket smör på. De smälter så bra i munnen då. :-)

Nu har jag strålats i 30 dagar. De ändrade ju strålningsfältet de sista 10 dagarna för att få med den lilla parantesen. Men det räcker ändå inte. Den lilla parantesen behöver mer direkt strålning och ska få ytterligare 10 dagar i en liten egen sejour. Idag har jag varit och gjutit en mask som täcker hela huvudet, halsen, över axlarna och en bit ned över bröstkorg och armar. Den masken ska jag spännas fast i varje dag när jag strålar för att ligga på exakt samma sätt. Tur att man inte är klaustrofobisk... :-)

Nästa tisdag kör den här sista kuren igång. Klart den 6 oktober. Sen får jag vila några månader. Ser verkligen fram mot det! Och det är en perfekt timing för paus eftersom vi ska flytta i mitten av november. Längtar så efter det!

Fram emot jul kommer sen göras en ny röntgen och utefter den bestäms sedan vidare behandling.

Men det tänker jag inte tänka på nu. Nu räknar jag bara ned...

På riktigt

Just idag känns det som det är dagen då allt vände. Dagen jag verkligen började tro. På riktigt.

Jag har visserligen sagt hela tiden att jag ska vinna kampen mot den här hemska sjukdomen, att jag ska bli frisk. Vissa dagar har jag verkligen trott på det. Andra dagar har jag ärligen varit mer tveksam. Ibland dessutom skräckslagen, med andan lågt upp i halsen. Men ändå konstigt nog oftast lugn. Har, i stillhet, förberett mig på det värsta - utan att sluta hoppas på det bästa.

Men idag tilltåter jag mig att jubla. Att känna att jag är en bit på väg mot seger. Att fira!

Har fått resultatet från tisdagens röntgen. Och förutom en knöl (en liten parantes) som hamnat utanför strålfältet, så har allt krymt. Allt har blivit lite mindre. Till och med det i magen som inte ens strålats nu har krymt. Och inget nytt har tillkommit.

När läkaren säger att "det ser bra ut" tillåter jag mig att fälla en tår. Av glädje och av lättnad.

Parantesen ska vi förstås ta hand om. Vi började redan idag - de ändrar strålfältet, går lite längre upp på halsen, och förlänger strålperioden med 5 dagar. Så ska även den förintas är tanken. Och jag tror på det. På riktigt! Lite mer biverkningar får jag räkna med under några veckor. Svidande, kliande hud och svullet och ömt svalg. Blir säkert inte så roligt. Kampen är långt ifrån slut.... Men! Jag lovar att jag ska ta det med ett leende. För nu jävlar tror jag...

På riktigt!