Så här några dagar efter

Igår hade jag en rejäl baksmälla. Och chocken har nog fortfarande inte riktigt släppt. Dagarna byts och omsluter kaoset, det är svårt att skilja den ena från den andra. Följer liksom bara med. Försöker hitta känslorna men är rätt avtrubbad. Är läskigt rationell - på ett jättekonstigt sätt. Tänker, analyserar och funderar massor men det hemska har nog inte riktigt landat i mitt hjärta och själ än. Känner mig mest lugn och stark och jäkligt övertygad om att jag ska sätta emot allt vad jag bara kan i kampen mot "the big C".

Men torsdagen spenderades alltså på onkologen. Från morgon till kväll. Började dagen klockan 8 med beskedet. Det var alltså cancerceller som de hade plockat ur min lymfkörtel. På röntgen hade de också sett att det fanns förstorade körtlar på flera ställen i kroppen - i armhålan och i magen. Det positiva var att inget syntes i lungor, lever, njurar eller binjurar. Det får vi inte glömma! Det känns ändå väldigt skönt!

Men - det fanns några men - utifrån den biopsi som tagits kunde man inte bestämma om det var ifrån min tidigare tumör i livmodern som metastaserna kom. Det mesta tyder på det, men eftersom behandlingarna skiljer sig åt så är det viktigt att ta reda på det med säkerhet. Sen hade de också sett på röntgen att det förmodligen hade bildats en blodpropp i en av halsvenerna och det behövde också kollas upp.

Så det blev sjukhusrock, sängläge, ultraljud och biopsi. Och vi kom inte ifrån sjukhuset förrän framåt halv 7 på kvällen. Då var vi helt slut. Stod som två fån inne på ICA, tittade på varandra och kunde inte ens fatta ett beslut vad vi skulle äta. (Det blev egengjord pizza till slut - Icas färdiga deg - kan faktiskt varmt rekommenderas i tider av total idé- och tidsbrist) :-)

Med mig hem från sjukhuset hade jag en preliminär tidsplan och en nyvunnen kunskap i hur man tar sprutor på sig själv. Det kommer jag att få göra varje kväll nu i minst ett halvår. För blodproppens skull.

Tidsplanen för att knäcka cancern är att det blir ny multidisciplinär rond på onsdag och då bestäms definitivt vilka cellgifter som ska sättas in. Under veckan kommer också en port a cath att sättas in under huden och förmodligen kommer också en dejt med perukmakaren bokas in. Inom 7-10 dagar ska vi vara igång!

Jag kommer att försöka jobba lite fram tills dess. Och dansa. Så mycket jag orkar och mår bra av. Sen får vi se...

Vill passa på och tacka för alla SMS, meddelanden, mail och samtal! Jag orkar just nu inte svara er alla men det betyder massor för mig och det ger mig kraft och ännu större kämpalust. Så stort stort TACK alla underbara!

Väntan, väntan, väntan...

Inget är som väntans tider, säger man. Det är sant. Inget är som detta! Men det finns inte en uns av det positva skimmer man ändå förknippar med talesättet. Det är ett vaccum, ett hålrum, ett ingenmansland som fräter inifrån och ut och tar massor av energi.

Måste ändå ge en stor eloge till personalen på onkologen för att de hanterar allt så bra. De är effektiva, grundliga och - framförallt - helt otroliga i sitt bemötande. Lungröntgen i morgon och sen får jag nog alla svar innan veckan är slut...

Skulle ge ett kungadöme (om jag nu hade ett) för en infektion...

Nästan tre år av frid...

...har förflutit sen jag skrev här sist. Frid kanske är ett starkt ord. Men det känns ändå så. Kontrollerna har visserligen varit regelbundna - först var tredje månad, sen var fjärde och nu på slutet en gång i halvåret. Inför varje kontroll höjs pulsen lite. Stressnivåerna ökar och rädslan jag kapslar in så effektivt annars bryter sig loss och raserar fritt inom mig någon vecka innan varje läkarbesök. Man vet ju aldrig...

Men annars? Jo, frid råder faktiskt mest i mitt liv! Känner mig oftast harmonisk. Det kanske blir så när man har utsatts för så mycket psykisk stress och press. Kroppen och själen orkar inte ständigt vara i beredskap. Man måste slappna av och vara nöjd. Här och nu. Det liv jag lever. Den kraft jag besitter. Den lycka jag har.

Nu är det livet jag har lite extra roligt och skönt på något vis. Har hittat hem i ett jobb jag verkligen gillar. Har hittat lyckan med en man jag verkligen älskar - som "äntligen" ska bli min sambo efter 10 år tillsammans. Jag har lyckan att följa mina barns framgångar i livet. Mina vänner och hela min bullriga familj som hela tiden finns närvarande och berikar.

Mitt liv! Min frid! Min lycka!

Och då börjar allt om igen. Det hemska. Det vidriga. Det overkliga.

En knöl. Två knölar. Lymfkörtlar. Förstorade. Biopsi. Massor av prover. Operation? Oro! Vad är det? Vad kommer nu?

Det finns naturligtvis flera förklaringar till förstorade lymfkörtlar. Infektion är den vanligaste. Det  behöver alltså inte vara något elakt. Jag kämpar stenhårt med att inte dra iväg dit i tankarna. Att fortsätta hålla mig här och nu. Ta en dag i taget. Lita på läkarna! Invänta svar...

Andas.