onsdag 31 augusti 2011

Med några veckors distans...

Den enorma glädjen har stannat av lite. Vardagen lunkar på och jag är en overklig del av den. Jag mår bra. Jag mår verkligen bra! Och jag hör mig själv säga det om och om igen när människor frågar. Hur många gånger som helst. Och det är sant. Jag mår bra! Jag är tillbaka och gör det jag vill göra igen. Jobbar, dansar, umgås och njuter av tillvaron. Men någonstans känns det ändå konstigt. Jag hade kanske hoppats på att jag skulle må bättre? Att jag skulle njuta mer? Att jag skulle uppskatta allt mycket mer? Istället breder tomheten ut sig emellanåt och rädslan knackar på då och då...

Men jag är egentligen inte förvånad. En bulldozer har kört över mig (och sedan backat tillbaka) och det är klart att det lämnar sina spår. Men på ett sätt har det också givit mig styrka. Styrka att våga välja bort det som tar min energi. Styrka att välja det som får mig att läka. Det som ger mig kraft blir livsviktigt. Det gör att jag kan fortsätta framåt. För det finns ingen annan väg. Jag fortsätter, jag hoppas och jag längtar! Snart...